Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boëthius [bwe'tsius], släkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En honom tillskriften politisk predikan från 1698
är författad af predikanten P. Brovallius. Såsom
Svedbergs trogne medhjälpare i psalmboksrevisionen
bidrog B. till dennes sångbok med ett flertal nummer,
af hvilka i 1819 års psalmbok ännu bibehållas n:o 66
och 123, den förra af honom omarbetad och den senare
öfversatt. Se Loenboms "Anecdoter om svenska män", l
bd (1770–75), Fant, "Vita Jacobi Boëthii" (1812), och
E. Lorents Petersson, "Prosten i Mora Jacob Boëthius"
(1878). J-Hdr.
2. Daniel B., den föregåendes sonsons son, filosof,
f. 4 okt. 1751 i Västerås, blef 1765 student och 1773
filos. magister i Uppsala. 1775 kallades han till
docent i teoretisk filosofi, utnämndes 1779 till
e. o. adjunkt och 1783 till professor i praktisk
filosofi. Teol. doktor 1800. Död 10 mars 1810. –
B. hyllade först Lockes filosofi, men sedan han gjort
bekantskap med kantianismen, omfattade han med värme
denna åsikt och verkade med outtröttligt nit för dess
utbredande i Sverige. Han var dock ingalunda blott en
eftersägare af den tyske mästaren, utan förbättrade,
genom själfständiga undersökningar, dennes lära,
i synnerhet på den praktiska filosofiens område. Så
t. ex. uppvisade han, att sedligheten är Guds kraft i
människan och således hvilar på en religiös grundval,
medan för Kant religionen var endast ett komplement
till sedligheten. Vidare sökte han emot Kant göra
gällande den åsikten, att sedelagen ej kräfver
de sinnliga begärens utrotande, men väl deras
förädling och underordnande under förnuftet. Inom
rättsfilosofien mottog han ett ej obetydligt
inflytande af Fichte. Hvad straffrätten vidkommer,
protesterade han mot den vedergällningsteori, som
hyllades af Kant, och från hvilken ej heller Fichte
kunnat helt och hållet frigöra sig. B. fattade
straffet såsom ett skyddsmedel för staten mot den
brottsliga viljan. Genom uppvisandet däraf, att
människans sedliga lif är på samma gång hennes sant
mänskliga lif och hennes lif i Gud, gaf B. uppslaget
till den sedligt religiösa världsbetraktelse, som
utgör grunddraget i Höjers, Bibergs, Geijers och
slutligen Boströms filosofi. Äfven i många andra
hänseenden bidrog han att väcka ett djupare och renare
sedligt medvetande hos vårt folk, på hvars högre
bildning han utöfvade stort inflytande. Särskildt
inverkade han i betydlig mån på J. 0. Wallin. (Jfr
Nyblæus, "Den filosofiska forskningen i Sverige",
I.) – B:s af trycket utgifna skrifter äro följande:
Utkast till föreläsningar i den naturliga sedeläran
(1782), Minne öfver biskop Rydelius (1783), Om den
philosophiska undervisningens ordnande (1794), Om
moralitetens grund (svar på en af Leopold utgifven
kritik af Kants sedelära), Försök till en lärobok i
naturrätten (1799) och Anvisning till sedeläran såsom
vetenskap (1807). Dessutom utgaf han en öfversättning
af Kants "Grundlegung zur metaphysik der sitten"
(1797) och författade 170 akademiska disputationer
L. H. Å.*
3. Jakob Edvard B., den föregåendes son, jurist,
f. 1789 i Uppsala, blef 1812 filos. magister, 1815
jur. licentiat och docent i den juridiska fakulteten,
1818 jur. doktor, 1824 adjunkt och 1826 professor i
allmän lagfarenhet vid Uppsala universitet. Han var
rektor magnificus 1841–42 och blef 1843 ledamot af
Vetenskapssocieteten i Uppsala. Död 1849. B. var
en högt skattad lärare och föreläsare. Han skref
bl. a. åtskilliga uppsatser i "Skandia".
4. Simon Johannes B., den förstnämndes sonsons
sonsons son, historiker, politiker, f. 6 mars
1850 i Säfsnäs socken, Kopparbergs län, son af
prosten i Ål Daniel Edvard B. (f. 1807, d. 1877),
blef 1869 student i Uppsala, aflade 1875 filos.
licentiatexamen, promoverades 1877 till filos. doktor,
efter att hafva försvarat afhandlingen Om svenska
högadeln under konung Sigismunds regering I (införd
i "Hist. bibl.", IV; belönt med geijerska priset),
kallades s. å. till docent i historia och utnämndes
1879 därjämte till lektor i historia, geografi och
modersmålet vid Uppsala högre allmänna läroverk.
Efter en studieresa till Paris 1885–86, hvars resultat
föreligger bl. a. i det förträffliga verket
Den franska revolutionen, dess orsaker och
inre historia 1789–1799 (1887; öfvers. till
danska 1890), utnämndes han 1889 till e. o. professor
vid Uppsala universitet samt blef 1901 skytteansk
professor i vältalighet och statskunskap därstädes.
Sedan 1893 har han varit censor vid mogenhetsexamina.
B. ledde prins Gustaf Adolfs studier i historia och
statskunskap till mogenhetsexamen och under hans
vistelse vid Uppsala universitet (1895–1903). Utom
ofvan anförda arbeten har B. författat Den
franska revolutionens historia (i Illustr.
världshistoria, 1878), en afdelning af Sverige
under parti-tidehvarfvet (åren 1755–1809, i den af
Hj. Linnström utgifna "Sveriges historia", 1879;
skildringen af åren 1718–54 har B. för samma verk
bearbetat efter R. Tengbergs efterlämnade manuskript),
Hertig Karls och svenska riksrådets samregering
1594–1596 (i Hist. tidskr., 1884-86), Gustaf IV
Adolfs förmyndareregering och den franska
revolutionen (ibid. 1888–89), Några anmärkningar om
uppkomsten och karaktären af Frihetstidens
författning (därsammast., 1891), Några drag ur
historien om härjningarna på svenska ostkusten
1719 (i Nord. tidskr., s. å.), Maria Stuart i ny
belysning (ibid. 1892), En konflikt mellan konung
Fredrik och Sekreta utskottet (i Hist. tidskr.,
s. å.), Om Engelbrekt Engelbrektsson och betydelsen
af hans verk (i föreningen Heimdals "Folkskrifter",
1893), Historisk läsning för skolan och hemmet.
Allmänna historien (I. Forntiden, 1895, II.
Medeltiden, 1898), ett af våra bästa arbeten i sitt
slag, Rösträttsproblemet i belysning af historiens
lärdomar och af olika statsteorier (i "I vår tids
lifsfrågor", utg. af S. Alrutz, 1904). Han har vidare
utgifvit en samling urkunder, såsom "Bihang till B.
von Schinkels Minnen ur Sveriges nyare historia"
(3 dlr, 1880–83) och "Statsrådet Johan Albert
Ehrenströms efterlemnade historiska anteckningar"
(2 dlr, 1882–83), samt omarbetat G. V. Schottes
och J. R. Pallins läroböcker i allmänna historien.
Dessutom har han författat åtskilliga tal och
tidskriftsartiklar samt ett betydande antal uppsatser
på det historiska området i "Nordisk familjebok".
Uppsala stad utsåg B. till den ene af sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
