Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boissier [bwasie], Edmond Pierre - Boissier [bwasie], Marie Louis Gaston - Boissonade [bwasånad], Jean François de Fontarabie - Boissy d'Anglas [bwasi dagla'ss], François Antoine, grefve de B. - Bois tan, bot. Se Byrsonima - Boit [bwa'], Charles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
novarum præsertim orientalium</i> (3 vol., 1842–59),
Icones euphorbiarum (1866) och Flora orientalis
(6 vol., 1867–88), hvilket sistnämnda säkerligen
är ett av nutidens främsta floristiska arbeten.
T. K.
Boissier [boasie], Marie Louis Gaston, fransk
kulturhistoriker, f. 1823 i Nîmes, var från 1846
lyceilärare i olika städer och erhöll 1861 en
professur i latinska språket och litteraturen vid
collège de France, med hvilken lärostol han sedan
1865 förenat en befattning såsom föreläsare i samma
ämne vid école normale. Han invaldes 1876 i franska
akademien och utsågs 1895 till dess ständige
sekreterare (efter Camille Doucet). Därjämte
är han sedan 1886 ledamot af Académie des
inscriptions et belles-lettres. Med grundlighet
och smak har B. tillämpat den moderna kritiken på
uppfattningen af det antika Roms förhållanden. Han
har författat bl. a. Étude sur la vie et les ouvrages
de M. Terentius Varron (1859, belönt med "prix
Bordin"), Cicéron et ses amis, étude sur la société
romarne au temps de César (1866; 12 :e uppl. 1902),
hvilken skrift prisbelönades af franska akademien, La
religion romaine d’Auguste aux Antonins (2 bd, 1874;
5:e uppl. 1901), L’opposition sous les césars (1875;
4:e uppl. 1900), Promenades archéologiques. Rome et
Pompéi (1880; 4:e uppl. 1892), de två monografierna
Madame de Sévigné (1887; 5:e uppl. 1901) och
Saint-Simon (1892), La fin du paganisme (2 bd,
1891; 2:a uppl. 1894), L’Afrique romaine (1893;
ny uppl. 1901) och Tacite (1903). Af B:s arbeten
finnas i öfversättning "Romerska republikens sista
dagar. I. En politisk epikuré i Rom. II. Cicero"
(1864–65), "Lifvet och sederna under romerska
kejsardömet" (1868) och "Slafvarne i Kom" (1870),
samtliga ur "Revue des deux mondes".
Boissonade [bwasånäd], Jean Francois de Fontarabie,
fransk hellenist, f. 1774, blef 1812 professor i
grekiska språket vid universitetet i Paris och 1828
professor vid collège de France, hvilken befattning
han innehade till några år före sin död, 1857. Han
utgaf bl. a. Eunapios’ "Vitæ sophistarum" (1822),
"Anecdota græca" (1829- 33) och "Anecdota nova"
(1844). Efter hans död utkom Critique littéraire sous
le premier empire (1863).
Boissy d’Anglas [boasi dägla’ss], Francois Antoine,
grefve de B., fransk statsman, f. 1756,
var en af tredje ståndets
representanter i ständerförsamlingen 1789 och
blef där en af ledarna för det moderat-konstitutionella partiet.
Han valdes i sept. 1792 af depart. Ardéche till medlem af
konventet, där han hörde till Robespierres
motståndare. 5 dec. 1794 valdes han till ledamot
af välfärdsutskottet. Han var konventets
president 1 prairial år III (20
maj 1795), då Paris’ pöbel inträngde i sessionssalen
och mördade konventsledamoten Féraud. Med Férauds
hufvud uppsatt på spetsen av en pik tågade den
ursinniga upprorsskaran genom salen. Man räckte fram
det blodiga hufvudet till B. under vilda
hotelser att mörda äfven honom. Men B. stannade
oförskräckt kvar på sin presidentplats och räddade
därigenom konventet från förödmjukelsen att gifva
vika för pöbelns hotelser. Slutligen anlände en
afdelning af nationalgardet och befriade konventet,
som följande dag voterade en tacksägelseadress till
B. för den stora tjänst han gjort fosterlandet. I
okt. 1795 valdes B. till medlem af "de femhundrades
råd". Efter statskuppen 18 fructidor (4 sept. 1797)
dömdes han till deportation, men undandrog sig detta
straff genom att fly till England. Han återvände
1800 till Frankrike. Kejsar Napoleon gaf honom
grefvetiteln och en plats i sin senat. Ludvig XVIII
utnämnde honom till medlem af pärskammaren, där han
sedan tillhörde den liberala oppositionen. Han afled
i Paris 1826. B. utgaf åtskilliga skrifter, af hvilka
den mest kända är Essai sur la vie et les écrits de
Malesherbes (3 vol. 1819). E. W.
Bois tan, bot. Se Byrsonima.
Boit [bwa’], Charles, berömd emaljmålare, f. 1663
i Stockholm, d. 1727 i Paris. Son till en inflyttad
fransman, som var bollmästare och galanterihandlande,
fick han troligen sin första handledning i
miniatyrmåleri och emaljbränning af dennes landsman
P. Signac, men reste tidigt till London, där han
först var verksam som teckningslärare och snart,
rekommenderad af M. Dahl, som emaljmålare vann rykte
och en förnäm kundkrets. Emellertid blef han fängslad
och dömd för att ha sökt locka en omyndig kvinnlig
elev till äktenskap. Efter utståndet straff och
hårdt ansatt för skulder, begaf han sig, sedan en af
hofvet beställd kolossal emaljmålning, framställande
Drottning Anna omgifven af kavaljerer och damer
mottagande Marlborough och Eugène af Savoyen, på
grund af Marlboroughs fall måst lämnas ofullbordad,
mellan 1710 och 1712 till Paris, där han snart blef
den firade Petitots konstnärlige arftagare. Här
vistades han sedan, med undantag af 1719–20, då han
arbetade i Dresden, och kortare perioder 1721–26, då
han likaledes uppehöll sig utanför Frankrike. Gynnad
af hertigen-regenten, blef han 1717 ledamot af franska
konstakademien. – B. var, trots sitt anseende hos
samtiden, visserligen hvarken i uppfattning eller
teknik någon originell artist, och hans arbeten nå,
trots den varma, ogrumlade färgen, icke den tjusande
koloristiska glansen i Petitots, men han står dock
ofantligt högt öfver mer handtverksmässiga odlare af
genren. I South-Kensington museum (London) ses tre
porträtt af hans hand och i Louvre fyra, däribland
en bild af Hertigen-regenten och den kopia efter
Blanchards Barmhärtigheten, som hertigen strax
före B:s inval i akademien skänkt densamma såsom
prof på han£ skicklighet. Litteraturen omförmäler
många andra. Så vet man att tsar Peter i Paris satt
för B., som sedan i flera exemplar utförde tsarens
porträtt. Ett sådant sågs 1865 på utställningen i
South-Kensington museum, jämte flera andra vackra
emaljer af B. i klara, lysande färger, såsom bilder
af Drottning Anna, Earlen af Godolphin och Charlotte
Newbury. Man vet äfven att Walpole af hans arbeten
egde ett porträtt af Admira Churchili och ett
Själfporträtt i miniatyr samt att B. bl. a. utförde
en bild af Prinsen af Wales, Georg III:s far. – M. van
Meytens var i Paris B:s elev i miniatyrmålning. Se
O. Levertin, "K. Lafrensen d. y." (1899).
O. G–g
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
