Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bo Jonsson - Bojort, sjöv. Se Bojert - Bojovarer. Se Bajuvarier - Bojrep, sjöv. Se Ankarboj - Bojsen, Frederik ("Fredde") Engelhardt - Bok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försummade han att betala. En af sina motståndare
dödade han inför högaltaret i gråbrödernas
(franciskanernas) kyrka i Stockholm. Han förenade i
sin hand flera ämbeten, hvilka borde hafva förvaltats
af skilda personer: han var nämligen häradshöfding
i Tjust (1381–86), lagman i Östergötland (1367
–86) och drottsete (1375–86). Han kunde således,
själf eller genom ombud, komma att döma i samma
sak i tre instanser. Riddarvärdigheten erhöll han
aldrig. Han begrofs i Vadstena klosterkyrka. I hans
graf jordades sedermera sonen Knut och dennes maka
Ermegard Bülow. Grafstenen med deras vapen finnes
ännu i behåll, och vid densamma har anknutit sig en
sägen, som gifver till känna huru dåligt minne den
mäktige Bo lämnade efter sig. Det bülowska vapnet
är fjorton cirklar (besanter, bysantinska guldmynt),
och den grundlösa sägnen påstår, att dessa kulor
beteckna fjorton gårdar, som B. skulle hafva lämnat
till klostret för att få begrafvas fjorton alnar
inom kyrkans murar. Verkliga förhållandet är, att
han begrofs i kyrkans midtgång. Om B:s intresse för
litteraturen vittnar den omständigheten, att
Alexanderagan (se d. o.) öfversattes för hans räkning.
Hs Hd.
Bojort, sjöv. Se Bojert.
<b<Bojovarer.</b> Se Bajuvarier.
<b>Bojrep,</b< sjöv. Se Ankarboj.
Bojsen, Frederik ("Frede") Engelhardt, dansk
politiker, son af prästen Frederik Engelhardt B. (se
Boisen 2), f. 22 aug. 1841, blef 1859 student
från läroverket i Haderslev och tog 1864 teologisk
examen. Han gick s. å. ut som frivillig i tysk-danska
kriget och utnämndes 1867 till löjtnant i arméns
reserv, där han kvarstod till 1883. B. inrättade
1865 en folkhögskola på Möen, men öfverlämnade
1873 dess ledning i andra händer, sedan han 1869
invalts i folketinget. Där vann han inom kort en
framstående ställning samt var från 1877 en af
ledarna för den moderata vänstern och 1882–87 för
den ånyo förenade vänstern. Under en lång följd af
år var B. ordförande i finansutskottet och tillika
i utskotten för försvarsväsendet samt medverkade
1880 väsentligt till den nya härordningens och 1881
till strafflagens för krigsmakten antagande. Från
1887 var han ledare för den förhandlande vänstern
och därigenom i själfva verket folketingets
inflytelserikaste medlem; han tog initiativet till
lagarna om nedsättning i sockertullen och införande af
en ölskatt samt till den därmed sammanknutna lagen
om ålderdomsunderstöd. 1894 var han hufvudman för
den politiska förlikning, som ingicks med högern
och landstinget och ledde till Estrups afgång från
regeringen, men samtidigt åstadkom sprängning af B:s
eget parti. Då dettas inflytande sjönk vid de senare
valen, drog sig B. 1901 tillbaka från det politiska
lifvet och sysslade med historiska arbeten, särskildt
behandlingen af Möens historia. B. utgaf Jacob
Sunesön af Mön (1902) och Stege bys bog 1418–1607
(1904) som delar af en samlad framställning.
E. Ebg.
Bok. 1. Hvarje af flera sammanhäftade blad (ark)
bestående skrift. Sannolikt fick ordet denna betydelse
därför att man i början använde skifvor af bokträd
till skrifmaterial, liksom det latinska ordet liber
(egentl, "bast") fick betydelsen bok, därför att man
i äldsta tider beredde skrifmaterial af ett slags
bast. De äldsta böckerna (grek. bibloi,
lat. codices) voro merendels rullar (grek. kylindroi,
lat. volumina), d. v. s. flera vid hvarandra
limmade papyrusblad (schedæ), som rullades
omkring en cylinderformig staf (grek. <i>rhabdosa/iA,
lat. bacillus), hvars ändar pryddes med knoppar
af trä, ben eller horn (grek. omfalos, lat. bulla,
umbilicus). En rulle omfattade i allmänhet blott en
enda afdelning (grek. tomos, biblion, lat. <i<volumen</i>)
af ett verk. Vanligen skref man endast på papperets
ena sida. Nyttjades båda sidorna, kallades skriften
en opistograf. Under 7:e årh. e. Kr. började man
att skrifva nästan uteslutande på pergament. Men
då sådant var mycket dyrt, utplånade man stundom
med pimpsten en gammal skrift för att ännu en gång
kunna nyttja samma pergament (se Palimpsest
). Rullarna förvarades i bibliotek, och vid deras
stafvar hängdes en liten rödfärgad tafla (pittakion),
innehållande titel (grek. syllabos, lat. index,
titulus) och begynnelseord. Ofta skyddades volymen
genom ett öfverdrag eller en kapsel (grek. difthera,
periblema). Utom denna bokform kände de gamle
äfven fyrkantiga böcker af metall, trä, elfenben
(grek. deltoi, pinakes, lat. pugillares, tabulæ)
eller pergament (membranæ). De förras blad
sammanhöllos medelst metallringar, genom hvilka
träddes en staf; de sistnämnda sammanhäftades med lim
och pergamentremsor, antingen i likhet med nutidens
böcker eller så, att de kunde slås ut liksom en
solfjäder (grek. ptyktoi, lat. libri plicatiles). Se
vidare Handskrift. Efter uppfinningen af lumppapperet
(se Papper) och ännu mer efter boktryckarkonstens
införande försiggingo viktiga förändringar i böckernas
både yttre och inre. Under boktryckarkonstens
första tider samarbetade boktryckare och formskärare
(träsnidare) för åstadkommande af ett tidens smak
tilltalande arbete. Under de följande århundradena
med deras olika stilriktningar har böckernas utstyrsel
varit beroende af olika konstsmak, hvarvid tecknare,
gravörer, kopparstickare m. fl. tagit en verksam
andel i utvecklingen. Sålunda voro Hans Holbein,
Albrekt Dürer, Lucas Cranach m. fl. kraftiga
hjälpare åt sin tids boktryckare. En tillbakagång
i estetiska anspråk egde rum under en stor del af
1800-talet. Med konstindustriens uppsving under
1870-talet började emellertid en ädlare smak att
göra sig gällande i afseende på böckers utstyrsel i
typografiskt, illustrativt och allmänt konstnärligt
hänseende. Stor betydelse i detta afseende hade
engelsmännen Walter Crane, E. Burne-Jones och allra
mest William Morris. Denne sistnämnde tecknade själf
nya stilsorter för den 1890 grundade Kelmscott press,
från hvilken intill Morris’ död (1896) utgingo 53
arbeten, tryckta i upplagor om endast 200–500 ex. och
därför numera af yttersta sällsynthet (de betinga
ej sällan 3–4 gånger sitt ursprungliga pris). –
Under medeltiden utbildade sig småningom (från 11
:e årh.) bruket att skydda böcker medelst tjocka
träskifvor. Sedan började man öfverkläda sådana
skifvor med pergament eller läder och sammanhålla
dem genom remmar. Först med boktryckarkonstens
uppfinning vann häftningen och bindningen af böcker
sin utbildning (jfr Bokbinderi). De första tryckta
böckerna hade hvarken titlar eller sidotal, och
formatet var merendels folio. Inemot slutet af 15
:e årh. blef det vanligt att sätta ett särskildt
titelblad framför större vetenskapliga verk. I
st. f. de gamla folianterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
