Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bokbinderi - Bokborrbill, zool. Se Borrbill - Bokegarmärke. Se Ex-libris - Bokelmann [bå-], Christian Ludwig - Bokelsohn, Johan. Se Johan af Leiden - Bokenäs - Boker [båu'ke], George Henry
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under det senast förflutna århundradet gjort kraftiga
ansträngningar och under de senaste tjugo åren
äfven lyckats skapa en alldeles ny stilriktning i
bokbandsornamentiken, hvarunder de dock alltjämt
bibehållit den gamla solida franska tekniken,
i motsats till tyskarna, hvilkas bokbindning
utvecklat sig ensidigt, mest för massproduktion
af s. k. förlagsband. Det moderna bokbinderiet har
starkt påverkats af konstindustriens uppsving under
sista tredjedelen af förra århundradet, alltifrån
världsutställningarna i London (1851), Paris och Wien.
l Sverige, där bokbindning förekom i klostren
(t. ex. i Vadstena), följdes under äldre tider i
allmänhet tyska mönster. En högre utveckling nådde
bokbinderiet först under Sveriges stormaktstid,
då de stora rikedomarna gåfvo anledning till
inrättande af dyrbara bibliotek. Från denna tid
finnas vackra arbeten af Georg Hornbein (d. 1642),
Morel, Reusner, Ehinger, Goldenau m. fl. 1700-talet
hade att uppvisa en mängd framstående bokbindare,
i synnerhet i Stockholm, t. ex. Klemm, Nürnberger,
K. Schneidler, Caloander m. fl. Man följde tyska
och holländska mönster, något senare äfven engelska
(Benj. Schneidler). Från 1880-talets förra hälft må
följande mästare nämnas: Richter, Link, Svalander,
Stangenberg, Dahlbom och Berggren; från dess senare
hälft: Andersson, Beck, Hedberg, Lindmansson och
Herzog. Jfr plansch till art. Bokbinderi.
Bokbinderiets teknik innefattar följande moment: det
första är falsningen, d. v. s. arkens vikning
i öfverensstämmelse med sitt format (folio, kvart,
oktav, duodes, sedes o. s. v.), och kollationeringen,
d. v. s. granskningen af exemplarens fullständighet,
hvarefter de sammanlagda arken pressas mellan
valsar. (Den förr brukliga planeringen, hvarvid
hvart ark drogs genom en lösning af lim och alun,
pressades och lämnades att torka, är numera i de
flesta fall onödig.) Därpå följer häftningen, som
utföres i den s. k. häftlådan. Samtliga arken fästas
vid hvarandra medelst 3–6 s. k. "bind", hvilka sträcka
sig något utom bokens rygg. Dessa uppraspas i ändarna
och fastlimmas vid pärmarna, hvarigenom de blifva
föreningsled mellan bok och band. Samma ändamål hafva
äfven försättsbladen – ett par skrifpappersblad,
som vid häftningen insättas framför titelbladet och
i slutet af bandet. För både falsning och häftning
begagnar man numera ofta maskiner, hvilka likväl
sällan lämna ett fullt tillfredsställande arbete
och därför egentligen ega betydelse för tidningar,
veckoskrifter o. d., som utgå i stora upplagor. Det
uppgifves, att t. ex. Blocks falsmaskin på en timme
kan falsa 2,000 ark.
Vid häftning (brochure) limmas omslaget på ryggen
af de sammanlagda arken, men vid bindning bestrykes
den häftade boken med varm limlösning, och när
denna torkat, skäres främre kanten ("snitten")
i en därför konstruerad maskin. Med tillhjälp af en
hammare rundas boken, hvarefter den skäres upptill och
nedtill. Snitten färgas, marmoreras eller förgyllas,
pärmarna fastsättas, och en med skinn eller annat
material öfverdragen tunn pappremsa (s. k. lösrygg)
sättes öfver bokens rygg. Pärmarna öfverdragas därpå
med papper eller tyg, och å insidorna fastlimmas de
s. k. försättsbladen. Boken sättes nu i press och
är färdig med undantag af förgyllningen å rygg och
sidor. Denna viktiga
och svåra del af bokbandets utstyrsel utföres på
följande sätt. Skinnet eller tyget öfverstrykes med
ägghvita eller annat lämpligt ämne, hvilket lämnas
en stund att torka. Därpå bestrykas de ställen,
som skola förgyllas, med något fettämne, i hvilket
guldet lägges och omsorgsfullt tilltryckes. Därefter
företages själfva tryckningen, som sker med
tillhjälp af i mässing graverade ornament, linjer
eller stämplar, försedda med träskaft. Stämpeln
uppvärmes och tryckes sedan hastigt på det belagda
stället, det öfverflödiga guldet bortgnides med något
mjukt föremål, och stämpelns kontur eller teckning
kvarstår inbränd i skinnet. Vid tryckning af titlar
förfares på samma sätt. Man betjänar sig därvid af
lösa stiltyper, hvilka före uppvärmningen fastsättas
i en s. k. "stilkast".
Vid förgyllning af band i större partier, s.
k. förlagsband, användas pressar, i hvilka stämplar
och stil fastlimmas, hvarefter tryckningen af hela
pärmens yta sker på en gång. Ofta drifvas numera de
maskiner, som härvid komma till användning, af ånga,
gas eller elektricitet.
Till beklädnad för bokband användes numera ej allenast
skinn (svin-, get-, kalf- eller fårskinn), utan
äfven färgadt papper och tyg (kalikå, lärft, klot,
siden och sammet). – Jfr Peignot, "Essai historique
et archéologique sur la reliure des livres" (1834),
Brade & Winkler, "Das illustrirte buchbinderbuch’’
(1860; 4:e uppl. af Bauer 1902), samt C. Eichhorn,
"Bokbindare och bokband i Sverige till år 1720"
(i "Medd. från Sv. slöjdföreningen år 1888"). R. G.
Bokborrbill, zool. Se Borrbill.
Bokegarmärke. Se Ex-libris.
<Bokelmann [bå-], Christian Ludwig, tysk målare,
f. 1844 nära Bremen, utbildade sig från 1868 i
Düsseldorf. Efter en kortare tids lärarverksamhet
i Karlsruhe utnämndes han 1893 till professor vid
konstakademien i Berlin och dog därstädes 1894. Han
behandlade med stor karakteriseringsförmåga
sociala ämnen från Rhenländernas fabriksstäder,
bl. a. i taflorna Pantlånekontor (1876, Stuttgart),
Folkbanks-kraschen (1877, nu i Filadelfia),
Valstrid (1880) och Utvandrares afsked från hemmet
(1882; Dresdengalleriet), samt äfven från andra
kretsar, t. ex. Testamentet öppnas (1879, Berlins
nationalgalleri) och Spelbanken i Monte Carlo (1884),
hvarjämte han målade smärre genrebilder och porträtt,
bl. a. af Klaus Groth (i nationalgalleriet i Berlin,
1891).
Bokelsohn, Johan. Se Johan af Leiden.
Bokenäs, socken i Göteborgs och Bohus län, Lane
härad. 4,878 har. 1,468 inv. (1903). B. bildar med
Dragsmark ett regalt pastorat i Göteborgs stift,
Älfsyssels norra kontrakt.
Boker [b£u7ke], George Henry, nordamerikansk
författare, f. 1823 i Filadelfia, son af en rik
bankir, studerade juridik, företog resor i Europa
och uppträdde därefter med vittra arbeten. Såsom
ordförande i Union-league sände han under
inbördeskriget 10,000 man i fält. B. var 1871–75
unionens ministerresident i Konstantinopel och
1875–79 dess sändebud i Petersburg. Död 1890. Sitt
författarnamn vann B. förnämligast med klassiskt
formade tragedier, bl. a. Calaynos (1848; en episod
af striden mellan morer och spanjorer) och Francesca
da Rimini. Som lyrisk skald uppträdde han med The
lesson of life, and other poems (1847), de kraftiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
