Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boktryckarkonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föll snart i glömska, och man gick tillbaka till
trätaflorna, hvilka mera lämpade sig för de kinesiska
skriftecknens karaktär. Först på 1660-talet infördes
åter, genom jesuiterna, rörliga typer. Som emellertid
den kinesiska uppfinningen var alldeles okänd i
Europa, blef den utan inflytande på den europeiska
boktryckarkonstens utveckling. Denna konst framsprang
ur tidens allmänna sociala och religiösa förhållanden
och är en frukt af det friare andliga lif, som
rörde sig under slutet af medeltiden. Högskolorna och
reformationen blefvo dennas mäktigaste främjarinnor. –
Anvisning till mångfaldigande af det skrifna
ordet fann man i de tyska och holländska
xylograftrycken, särskildt i det sätt, hvarpå från början
af 1400-talet spelkort och helgonbilder framställdes
i stor skala. Sådana åstadkommos dessförinnan genom
målning för hand efter sjabloner (i metall utskurna
mönster), men vid denna tid började man förfärdiga
dem genom aftryck af skurna träplattor. Tyskland
och Holland hade fullt organiserade skrån af
s. k. formskärare och breftryckare (präntare). Till
en början framställdes endast enskilda helgonbilder;
sedan kom därtill en kort text (jfr Biblia pauperum
och Dödsdansen). Slutligen utgaf man texten
ensam. Detta sistnämnda slag af tryck utgjordes
länge till väsentlig del af skolböcker, bl. a. de
under namn af donater och doktrinaler kända latinska
grammatikerna. Ännu finnas af detta slags tryck
(s. k. "blockböcker") i behåll ungefär 60 olika
verk. Det äldsta xylografiska trycket med utsatt årtal
(ett enbladstryck med den helige Kristofer, bärande
Jesusbarnet) är från 1423. I British museum finnas
från tiden före 1500 ej mindre än 54 xylografiska
tryckalster (blockböcker och enbladstryck) från
Tyskland och Nederländerna. Äfven efter den egentliga
boktryckarkonstens uppfinning fortsatte man att
använda denna metod till mångfaldigande af mindre
skrifter. Ännu så sent som 1504 lär hafva utkommit
en xylografisk upplaga af den allmänt spridda
folkskriften "Ars moriendi".
Flera orter i Tyskland, Holland och Italien (Mainz,
Strassburg, Bamberg, Haarlem, Antwerpen, Bruges,
Florens m. fl.) hafva gjort anspråk på att anses
för boktryckarkonstens vagga. Bland dessa är det
likväl endast Strassburg, Mainz och Bamberg, som
haft några rimliga skäl att anföra. Strassburgarnas
anspråk, enligt hvilka Johann Mentelin skulle
vara boktryckarkonstens uppfinnare, visade
sig dock ogrundade, sedan man 1745 återfunnit
handlingarna rörande en mot Gutenberg 1454 -55
anhängiggjord rättegång (det s. k. "helmaspergerska"
dokumentet). Det har likaledes visat sig, att Bambergs
anspråk på ifrågavarande uppfinning saknar grund, enär
Albert Pfister, såsom det numera anses bevisadt, var
en lärjunge af Gutenberg. Enligt samtida vittnesbörd
och senare tiders undersökningar tillhör äran af
den nya konstens uppfinning Johann Gensfleisch,
kallad Gutenberg. Denne kom under sin vistelse i
Strassburg på den tanken att använda rörliga typer
af metall och gjorde där sina första försök. I
Mainz skedde dock det första användandet af den
unga konsten för praktiska ändamål. En mängd äldre
författare hafva ej allenast förklarat sig för Mainz
såsom boktryckarkonstens vagga, utan de hafva äfven
angifvit året för uppfinningen, 1440. Samma
vittnesbörd aflägges alltifrån 1460 i efterskrifterna till
många bland de äldsta inkunablerna (de före 1500-talet
tryckta böckerna). Året för uppfinningen af rörliga
typer kan ännu endast tillnärmelsevis uppgifvas. Genom
G. Zedlers 1901 upptäckta kalendarium för 1448 har
ett af Gutenbergs första tryck-försök med rörliga
typer kommit i dagen, och uppfinningen bör helt visst
förläggas till detta år eller det närmast föregående.
Efter en mängd försök, som kostade honom hela hans
förmögenhet, begaf sig Gutenberg 1444 från Strassburg
för att praktiskt tillämpa sin konst. Från 1448
finnes han verksam i sin födelsestad Mainz. Det
lyckades honom 1450 att finna en bolagsman i den
rike, ehuru egennyttige guldsmeden Johann Fust
(Faust), som försträckte honom 800 floriner. Han grep
därefter raskt till verket och utbildade sin konst
med förvånande hastighet. De tryck, som finnas kvar
från den första tiden, bestå i latinska kalendarier,
aflatsbref, konfessionalier (biktspeglar) och
donater. Utom det ofvannämnda kalendariet för
1448 (troligen tryckt 1447) har man kvar daterade
aflatsbref från 1454 och 1455 af två olika typer med
tillsammans sju varierande former. Från den första
tiden härstammar äfven Eyn manung der cristenheit
widder die durken (med anledning af turkarnas eröfring
af Konstantinopel), från slutet af 1454 eller början
af 1455 (detta senare år nämnes där), en liten skrift
i kvart på 5 blad. Den är på rimmad vers och utgör den
första tryckta bok på tyska. Typerna skuros först i
metall, men då detta sätt att tillverka dem både var
tidsödande och vållade svårigheter i afseende på deras
jämnhet och likhet med hvarandra, föll Gutenberg på
den tanken att gjuta skriften – en uppfinning, som
blef af den största betydelse. Den första frukten
af denna förbättrade metod var den latinska bibel
(Biblia latina vulgata, "den 42-radiga bibeln"),
hvilken Gutenberg och Fust 1453 började trycka och
som efter många försök och stora ansträngningar
fullbordades mot midten af 1455 (i 2 folioband med
tillsammans 641 blad). Af detta vackra förstlingsverk
finnas exemplar på pergament och papper – de förra med
initialer målade för hand i guld och flera färger, de
senare med dylika i blått och rödt, såsom i den tidens
handskrifter. Man eger ännu i behåll 38 à 40 exemplar
af denna dyrbara paleotyp (hvars värde f. n. skattas
till omkr. 100,000 kr.). I k. biblioteket i Stockholm
finnas 17 blad (däraf några fragmentariska). Den man,
som egentligen har förtjänsten af stilgjutningens
förbättring, var Peter Schöffer (Scheffer) från
Gernsheim, hvilken från 1451 var de nyssnämndes
medhjälpare. I stället för att gjuta matriserna slog
han dem medelst stålstämplar ("punsar") i koppar eller
mässing, och därigenom fingo de gjutna typerna full
likhet inbördes samt skärpa och stor skönhet. Äfven
tryckfärgen, som under den första tiden lämnade mycket
öfrigt att önska, förbättrades af honom. Dessa tre män
fortforo dock ej länge att arbeta tillsammans. Fust,
som ville hafva alla fördelarna ensam, fäste vid sig
Schöffer, genom att gifva honom sin dotter till äkta,
och stämde sedan (1454) Gutenberg inför rätta, med
yrkande att denne skulle återbetala de försträckta
summorna jämte ränta, tillsammans 2,026 floriner. Då
Gutenberg ej var i stånd att uppfylla denna fordran,
tog Fust, sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
