Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boktryckarkonst - Boktryckarmärke. Se Bokutstyrsel - Boktryckarvapen - Boktryckerikonst. Se Boktryckarkonst - Boktryckeri-societeten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fastsättes i kasten. Sättaren befinner sig under sitt
arbete stående framför kasten och öfverflyttar
från denna de olika typerna till vinkelhaken (en
metallskifva af 15–45 cm. längd och 4 cm. bredd,
försedd med två fasta kanter och en tredje rörlig,
att efter behof inställas efter kortare eller längre
rader). Sedan så stor del af satsen, som vinkelhakens
bredd tillåter, blifvit ordnad, lyftes sättningen ur
vinkelhaken öfver i sättskeppet (en tjock zinkplåt,
å tre sidor försedd med 15 mm. höga kanter), och häri
ordnas hela sättningen, tills sidan är full. En satt
sida kallas kolumn. Å sättbrädet ordnas kolumnerna
för tryckning till formar och slutas i en järnram,
så att typerna under tryckningen förblifva på sina
platser. Den form, hvarpå första sidan af arket
finnes, kallas primaform, den hvarå andra sidan
står sekundaform. Tryckningen med primaformen
kallas sköntryck, med sekundaformen mottryck
(wiedertryck). – De vanliga slagen af tryckskrift äro
fraktur (en utveckling af den äldsta gotiska skriften
och schwabachskriften), antikva (eller latinsk skrift)
och kursiv (lutande skrift). Inom hvar och en af
dessa grupper finnes en mängd olika typsnitt (form på
bokstäfver), hvilka åter särskiljas i olika grader af
storlek eller kägler (pärl, nonparelj, petit, borgis,
korpus, cicero o. s. v., se vidare Stil). Stilen
benämnes – alltefter sin korpulens – smal, mager,
fet eller halffet. – Sättning kan nu äfven verkställas
med maskiner, hvilka sätta och gjuta rad för rad. De
allmännast använda af dessa äro "typograf" och
"linotype" (med hvilken sistnämnda denna upplaga af
"Nordisk familjebok" sättes). Se vidare Sättmaskin.
Ända till 1772 kände man endast den af Gutenberg
införda enkla boktryckarpressen med skruf, och det
dröjde ännu 50 år, innan de nyare pressarna började
spela någon betydande roll. De första förbättringarna
på den gamla pressen gjordes af den holländske
boktryckaren Willem Blaeu. Af större betydelse blef
den år 1800 af lord Stanhope konstruerade järnpressen,
hvars storlek gjorde det möjligt att trycka ett
helt ark på en gång. Efter Stanhopes tid har en
mångfald nya konstruktioner af handpressar kommit
i bruk. Med maskinpressen, uppfunnen af Fr. König
från Eisleben (f. 1775), uppgick ett nytt tidehvarf
för boktryckarkonsten. Med dess hjälp tryckas nu
lätteligen 1,200 exemplar i timmen, och snart sagdt
dagligen göras nya förbättringar. Af ännu större
betydelse för tryckkonsten, i synnerhet tryckningen
af tidningar, blef uppfinningen af rotationspressen,
hvaraf den första konstruerades af fransmannen
H. Marinoni. Äfven denna har nu nått en mycket hög
grad af fulländning, och särskildt i Amerika har
den starka tidningsafsättningen ledt till byggandet
af verkliga jättepressar, med hvilka kunna tryckas,
som det uppgifves, ända till 40,000 ex. i timmen. Man
har numera äfven pressar, i hvilka man kan trycka
samtidigt ända till 8 färger. Se vidare Tryckpress.
A. H–t.
Den vid tryck nödvändiga färgen är vanligen svart och
består af en sorgfällig blandning af linoljefernissa
och kimrök eller lampsot samt beredes i mycket
olika grader af godhet. På färgen beror till
stor del tryckets skönhet; men äfven många andra
omständigheter, i första rummet tryckarens färdighet,
bidraga till densamma. Därför heter det
ock, att "en god sättare är värd silfver, men en
god tryckare är värd guld". – Jfr K. Falkenstein,
"Geschichte der buchdruckerkunst" (1856), P. Dupont,
"Histoire de L’imprimerie" (1854), G. E. Klemming
och J. G. Nordin, "Svensk boktryckerihistoria"
(1883) med dess komplement, H. Schück, "Bidrag
till svensk bokhistoria" (1900; utg. af Föreningen
för bokhandtverk) m. fl. Af periodisk litteratur
behandlande boktryckarkonst må nämnas: "Nordisk
boktryckeritidning" (utg. af J. G. Nordin 1869–77),
"Svensk typograftidning" (sedan 1888, utg. af
Svenska typografförbundet; förut "Nordisk
typograftidning" 1883–87), "Allmänna svenska
boktryckareföreningens meddelanden" (sedan 1896),
"Nordisk boktryckarekonst" (sedan 1900, utg. af
H. Lagerström) och den sedan 1893 af W. Zachrisson
i Göteborg utgifna "Boktryckerikalender".
R. G.
Boktryckarmärke. Se Bokutstyrsel.
Boktryckarvapen, ett vapen, som enligt häfdvunnet
bruk stundom användes af boktryckare i Tyskland
och i de nordiska länderna, hvilka erhållit
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
