Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boltzius, Fredrik August - Boltzmann, Ludwig - Bolum - Bolus - Bolvanskaja-guba - Bolverk - Bolyai, 1. Wolfgang - Bolyai, 2. Johann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedan ett tiotal år omkring som handelsman, därvid
äfven öfvande konsten att genom bön och smörjelse
med olja behandla sjuka, som "hade tron". Bekant
blef han först 1884 genom några mycket omtalade
kurer i Stockholm och slog sig sedan ned i sin
födelsebygd som vida beryktad "underdoktor" med
mycket vidsträckt praktik. Hans läkemetod består
i att genom långa, exalterade böner, strykningar,
smörjningar o. s. v. försätta patienterna i
ett uppjagadt, hypnotiskt hänryckningstillstånd,
som gör dem mottagliga för suggestioner. Äfven
har han plägat kringsända s. k. "svettedukar",
tygstycken, med hvilka han af torkat sitt svettiga
och oljiga hufvud. B. har äfven på senare år ofta som
predikant och "undergörare" tidtals uppehållit sig
i Stockholm. Om hans "underkurer" finnes en ganska
rikhaltig litteratur. Till förmån för hans verksamhet
ha uttalat sig bl. a. hans sekreterare N. B. Nielsen
i broschyren "Boltzius og sygehelbredelserne
i Sverige ved troens bön" (1887), den beryktade
norske prästen L. Oftedal (i "Vestlandsposten" 1887
och "Hemlandsvännen" s. å.) samt C. H. N. Steffen
("Vittnesbörd om helbregdagörelse genom tron",
2:a uppl. 1895). Den grundligaste kritiken af
B:s hela verksamhet har lämnats af E. Thorelius,
"Boltzianismen, skandinavisk kulturbild" (1888). Jfr
Helbrägdagörelse genom tron.
Boltzmann, Ludwig, tysk fysiker och matematiker,
f. 20 febr. 1844 i Wien, studerade vid gymnasiet
i Linz och sedermera (1863–66) vid universitetet
i Wien. B. åtnjöt där den berömde fysikern Stefans
undervisning och var hans assistent, tills han 1869
erhöll en professur i matematisk fysik vid Graz’
universitet. 1873 återvände han som professor i
matematik till Wien och erhöll 1876 professur i ren
fysik i Graz. 1889–94 var han professor i teoretisk
fysik i München och utnämndes 1894 till Stefans
efterträdare i Wien, hvilken plats han återtog 1902
efter att under två år ha förestått professuren i
teoretisk fysik vid Leipzigs universitet. Sedan 1888
är B. ledamot af svenska vetenskapsakademien och
sedan 1895 af vetenskapssocieteten i Uppsala. B. är
den teoretiska fysikens främste målsman inom de tyska
länderna. Han har bl. a. gjort mycket framstående
arbeten inom den kinetiska gasteorien och utfört
noggranna bestämningar af den s. k. specifika
induktionskoefficienten hos olika materialier. Af
synnerligen stort värde äro också hans teoretiska
undersökningar angående det s. k. strålningstrycket
och Stefans lag för en svart kropps strålning vid
olika temperaturer. Mycken uppmärksamhet väckte
hans föreläsningar öfver den maxwellska teorien
för elektriciteten, hvilka utgåfvos af trycket
1891–93. B. är den förnämste förkämpen för den
s. k. mekanistiska världsåskådningen inom fysiken
gentemot de angrepp, som riktats emot denna från den
s. k. energetiska skolans sida. Vid naturforskarmötet
i Lybeck 1895 dref han genom sin logiska skärpa och
sin öfverlägsenhet å såväl matematikens som fysikens
område sina motståndare ut ur de af dem intagna
positionerna. Särdeles intressant och märklig från
naturvetenskaplig och kunskapsteoretisk synpunkt är
äfven B:s i Wiedemanns "Annalen der physik und chemie"
(1896) införda afhandling i detta ämne. S. A–s.
Bolum, socken i Skaraborgs län, Valle härad. 3,248
har. 743 inv. (1903). Annex till Broddetorp, Skara
stift, Billings kontrakt.
Bolus (grek. bolos, jordklump). 1. Miner. Benämning
på vissa för känseln feta leror, hvilka vid
beröring med tungan häfta starkt därvid och i
vatten sönderfalla med ett knastrande ljud. Deras
färg växlar mellan hvitt och brunrödt. De äro en
förvittringsprodukt af basalt och närsläktade
bergarter samt träffas i Armenien, på Lemnos,
i Italien, Bajern m. fl. st. Fordom formade
man af bolus för medicinskt ändamål små kakor,
hvilka försågos med bilden af en hind (Dianas
sinnebild), hvaraf benämningen terra sigillata.
P. T. C.*
2. Farm. Man skiljer inom farmakologien mellan
röd bolus af mörkt brunröd färg, armenisk
bolus af ljusare färg och hvit bolus, som är gulhvit
eller rent hvit. Af ganska rent, vattenhaltigt
lerjordssilikat utgöres det i svenska farmakopén
upptagna kaolinet, ett hvitt, fint pulver,
som vid sammanknådning med vatten ger en
plastisk massa. Kaolinet, likasom hvit bolus,
användes därför såsom grundmassa vid beredning af
vissa piller samt som tillsats till ströpulver o. d.
C. G. S.
3. Tekn. Bolus brukas numera mest till färg
i brändt eller obrändt tillstånd; terra di Siena,
brun bolus från Siena i Italien, är en allmänt
använd sådan. Bolus begagnas äfven som grund
vid förgyllning på trä och vid framställning
af guld och silfverpapper, vidare som kitt,
till förfärdigande af piphufvuden och finare
lergods (piplera) samt i slammadt tillstånd
som polermedel för glas, metall och sten.
G. H–r.
Bolvanskaja-guba, bukt af Norra ishafvet, öster om
Petsjoras mynning, 25 km. djup och 21 km. bred. Bekant
för sitt rika laxfiske.
Bolverk (isl. Bolverkr, "som vållar ondt"),
nord. myt., det namn, under hvilket Oden beredde sig
tillgång till Suttungs mjöd.
Bolyai [bå’lljai]. 1. Wolfgang B., ungersk
matematiker, f. 1775, d. 1856, var studiekamrat
och ungdomsvän till C. F. Gauss och är mest bekant
genom sin vetenskapliga brefväxling med denne
(utg. af Schmidt och Stäckel 1898). B. egnade
en stor del af sin tid till undersökningar
öfver geometriens grunder. Hans arbete Tentamen
juventutem . . . introducendi har blifvit ryktbart
hufvudsakligen genom det "Appendix", som hans son
(se nedan) fogade till detsamma (1832).
2. Johann B., den föregåendes son, ungersk
matematiker, f. 1802 i Klausenburg, d. 1860 i
Maros-Vásárhely, som f. d. ingenjörkapten, började
redan vid sitt 9:e år under faderns ledning att
studera Euklides och Euler, och redan vid denna
tid torde hans uppmärksamhet blifvit fäst vid
den svårighet i geometriens grunder, som ligger
i Euklides’ s. k. elfte axiom och som i mer än
2,000 år trotsat de skarpsinnigaste forskares
ansträngningar. Den ifrågavarande satsen, som innebär,
att om en rät linje C skär två andra räta linjer A och
B samt är vinkelrät mot A, men icke vinkelrät mot B,
så måste A och B råkas, om de tillräckligt utdragas,
denna sats hade man icke funnit tillräckligt enkel
för att uppställas som själfklar, utan man hade gjort,
århundrade efter århundrade, otaligt många försök att
bevisa densamma med tillhjälp af Euklides’ öfriga,
allmänt accepterade, axiom och förutsättningar. Efter
ihärdiga ansträngningar lyckades det B. 1831 att
komma till lösningen af frågan. I sitt arbete <i>Appendix
scientiam spatii
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
