Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bonaparte [bånapa'rt], it. Buonaparte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kejsartronen. Han slog sig ned i Rom, där han vann påfvens
synnerliga bevågenhet, köpte af honom godset Canino
och sysslade med konst- och litteraturstudier. Efter
freden i Tilsit 1807 erbjöd Napoleon honom en
tron på villkor af skilsmässa, men Lucien nekade
och blef 1810 tvungen att med sin familj fly till
Amerika. Tillfångatagen af en engelsk kryssare,
fördes han till London, där han vistades till freden
1814. Han for då tillbaka till Italien och erhöll af
påfven titeln furste af Canino och Musignano.
Under olyckans dagar hade emellertid Napoleon
försonat sig med Lucien, och under "de hundra dagarna"
blef denne utnämnd till fransk prins samt medlem af
pärskammaren. Han stod troget på kejsarens sida, rådde
honom efter Waterlooslaget att låta utropa sig till
diktator och försökte, när detta misslyckades, rädda
kronan åt hans son. Tillfångatagen af österrikarna,
satt Lucien därefter en tid fången i Turin, men
lösgafs på påfvens förbön och lefde sedan i Rom,
sysselsatt med lärda studier. Hans erbjudande att
komma till S:t Helena samt att dela sin förmögenhet
med den fångne kejsaren, afslogs af denne. Efter
julirevolutionen begaf sig Lucien till London,
hvarifrån han jämte sin broder Joseph sökte verka
för utbredandet af de napoleonska idéerna. 1836 drog
han sig för alltid från politiken och tillbragte sina
återstående dagar i Italien, där han afled i Viterbo
30 juni 1840.
Lucien B. var en högt begåfvad, viljefast, beslutsam
och modig man, näst Napoleon den märkligaste bland
sina bröder. Föga skrupulös, hade han samlat en enorm
förmögenhet, som satte honom i stånd att uppträda som
mecenat för konst och vetenskap. Af hans litterärt
tämligen obetydliga arbeten må anföras: Édouard et
Stelline ou la tribu indienne (2 bd, 1797), Parallèle
entré César, Cromwell et Bonaparte (1801, en panegyrik
öfver Napoleon), Charlemagne ou 1’église délivrée
(1814, en hjältedikt, tillegnad påfven och prisande
bourbonerna), Cyrénaïde ou la Corse sauvée (1819,
en andra hjältedikt). Värdefulla såsom historiska
källor äro La vérité sur les cent jours (1836) och
Mémoires de Lucien Bonaparte (s. å.), som fortsattes
af hans änka (1845) och sedermera af öfverste Jung
(1882). Om hans barn och barnbarn se släktöfversikten.
6. Marie Anne Élise B. ("Élise Napoléone"), den
föregåendes syster, f. 3 jan. 1777 i Ajaccio, fick
på kunglig bekostnad sin uppfostran i Saint-Cyr
i Frankrike och gifte sig 1797 i Marseille med
italienske infanterikaptenen Felice Pasquale
Bacciochi. 1798 slog hon sig ned i Paris, där hon
samlade omkring sig tidens främsta författare,
som hon varmt rekommenderade hos sin broder
Napoleon. Denne gjorde henne 1804 till fransk
prinsessa med predikatet "kejserlig höghet" och 1805
till furstinna af Piombino och Lucca. Där förde hon
i sin föga betydande gemåls namn en
välsignelsebringande styrelse, reformerade lagstiftningen och
undervisningsväsendet, uppmuntrade den italienska
konsten och litteraturen och utöfvade en vidsträckt
välgörenhet. "Luccas Semiramis", som Talleyrand
kallade henne, blef 1809 af Napoleon upphöjd till
storhertiginna af Toscana, men kunde föga uträtta
i detta land, som egentligen blott var en fransk
provins. Hon sökte dock efter förmåga äfven där
mildra trycket af broderns hårda hand. Efter hans fall
förlorade hon sina furstendömen och lefde sedermera
såsom grefvinna af Compignano först i Bologna, sedan
i Brünn och slutligen i Triest. Hon afled 6 aug. 1820
på Villa Vicentina nära Aquileja.
Rikt begåfvad, var hon den bland syskonen,
som mest liknade Napoleon i snillrikhet och
karaktärsstyrka. Hennes statsklokhet och
varmhjärtenhet förvärfvade henne Luccabornas minnesgoda
tacksamhet, och hennes uppskattning af och smak
för litteratur och konst kom många af tidens
främste på dessa områden i riklig mån till godo. Se
vidare Mazzarosa, "Storia di Lucca" (1833), Reumont,
"Geschichte Toscanas seit dem ende des florentinischen
freistaates" (2 bd, 1876), och art. Bacciochi.
7. Louis B., den föregåendes broder, konung af
Holland, f. 2 sept. 1778 i Ajaccio, bosatte sig jämte
sin moder och sina syskon i Frankrike. Han blef
1794 artillerilöjtnant och studerade därefter vid
artilleriskolan i Châlons-sur-Marne. Flygeladjutant
hos sin broder Napoleon, deltog han i dennes
italienska fälttåg och visade därunder både mod och
dödsförakt, men för öfrigt föga håg för den militära
banan. Likväl åtföljde han Napoleon till Egypten,
hvarifrån han emellertid snart måste återvända på
grund af hälsoskäl. 18 brumaire bistod han troget
Napoleon och blef därpå utnämnd till öfverste. 1802
förmåddes han af denne, mycket mot sin vilja, att
gifta sig med Hortense de Beauharnais (se d. o.) och
steg nu hastigt i graderna. 1804 blef han efter
hvartannat brigadgeneral, divisionsgeneral, statsråd,
"kejserlig höghet" med eventuell arfsrätt till franska
tronen för sig och sina manliga efterkommande och
konnetabel af Frankrike. Hans energi och minutiösa
samvetsgrannhet gjorde, att han sedermera, 1805,
till kejsarens synnerliga belåtenhet lyckades sätta
den franska nordarmén i ypperligt skick.
Men därmed slutade också det goda förhållandet
mellan Napoleon och Louis. 24 maj 1806 blef denne,
trots sitt öppet uttalade missnöje därmed, nödsakad
att mottaga Hollands konungakrona, ett uppgift,
som han för öfrigt var långt ifrån vuxen. Han sökte
dock efter bästa förmåga fylla den, lyckades också
genomföra åtskilliga gagneliga åtgärder i Holland,
i synnerhet i finansiellt och judiciellt hänseende,
och synes hafva varit besjälad af den redligaste
nitälskan för landets väl. Men Napoleon fordrade af
sina drabantkonungar först och främst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
