Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bondekrig - Bondenovell - Bonderup - Bonde-seglation. Se Bottniska handelstvånget - Bondesen, Ingvor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"kuruzzerna"), som bestod af bönder och löst folk
samt uppgick till omkr. 60,000 man, vände sig i
stället, under Georg Dosas (Szekelys) anförande,
mot adeln. Bönderna hade till en början framgång:
republiken proklamerades, och folkets suveränitet
predikades. Men 1514 blef Dosa slagen af Johan af
Zapolya, vojvod af Siebenbürgen, och hans skaror
skingrades.
I Schweiz uppkommo under 1500- och 1600-talen
flera resningar såsom följder af den tillbakasatta
ställning, hvari de gamla kantonerna och städerna
höllo de eröfrade landskapens bönder. Den största
resningen skedde 1653, då bönderna i Luzern,
Bern, Solothurn och Basel grepo till vapen –
närmast med anledning af en myntförsämring – för
att skaffa sig ökade rättigheter. Fastän af olika
religionsbekännelser – protestanter och katoliker
– visade de i detta troskrigens tidehvarf mycken
enighet, rådslogo på gemensamma folkförsamlingar
och handlade under samma ledning. En ung bonde,
Nikolaus Leuenberger från Bern, utöfvade den högsta
myndigheten. Dessa bönder skredo till belägring af
städerna Bern och Luzern, men hade ingen framgång och
blefvo snart slagna i flera träffningar, hvarefter
upprorets hufvudmän halshöggos.
I Danmark hade bönderna flera gånger under medeltidens
lopp stått under vapen (1086 mot Knut den helige,
1138–41 mot Erik Lamm, 1180–82 mot ärkebiskop Absalon,
1310–13 mot Erik Menved); men dessa resningar skedde
icke mot någon gynnad och förtryckande samhällsklass
och saknade således karaktären af bondekrig i vanlig
mening. Det första egentliga bondekriget utbröt
om våren 1440 på Jylland, då bönderna från halföns
nordligaste trakter (Vendsyssel, Mors och Ty) samlade
sig till ett antal af 25,000 man för att öfverfalla
adeln, som, däraf att adelsväldet blifvit så lyckligt
genomfördt på öarna, lockats att spela herrar öfver
den jylländska allmogen. Bondehären tog riksrådet
Henrik Tagesen till anförare och ryckte ned
mot Limfjorden, stack Aggersborgs kungsgård i brand
och slog adeln (12 maj). Några herremän, hvilka
hade namn om sig att vara de värste "bondplågarna",
halshöggos. Konung Kristofer ställde sig då i spetsen
för adeln och ryckte emot bönderna. Men då han icke
djärfdes angripa dem samlade, lät han med löftet om
sin vänskap locka en del af dem att draga hem igen
samt öfverföll de kvarblifne, hvilka han besegrade
i en förtviflad strid (15 juni). Henrik Tagesen
togs till fånga och blef sedermera steglad, men de
öfrige, som kommit undan med lifvet, fingo behålla
det mot ökade bördor – så tunga, att mången måste
gå från gård och grund; de måste utgöra fullständig
tionde, mot hvars införande de kämpat ända ifrån
slutet af 1000-talet. – Kristian II hade vunnit
böndernas tillgifvenhet genom en för dem ömmande
lagstiftning. När han (1523) måste fly från land och
rike, reste sig bönderna på ett och annat ställe,
liksom Malmös och Köpenhamns borgare, mot den af
adeln valde konungen, Fredrik I. Efter dennes död
(1533) reste sig bönder och borgare, understödda af
lybeckarna, till förmån för den fångne Kristian II och
för att vinna en smula oberoende af de privilegierade
stånden. Nu uppstod den s. k. grefvefejden. Jylland
var äfven den gången det egentliga bondekrigets
härd. Bönderna, som uppviglades och anfördes af en
viss Klement, kallad
skeppar Klement, slogo (26 okt. 1534) adelshären vid
Svenstrup (s. v. om Aalborg) och blefvo herrar öfver
större delen af norra Jylland. Men från Holstein kom
Johan Rantzau adeln till hjälp, innestängde bönderna
i Aalborg, som stormades, och anställde bland dem ett
fruktansvärdt blodbad (28 dec. s. å.); både män och
kvinnor höggos ned. Därigenom var upprorets kraft i
Jylland bruten, och sedan kom räfsten. Bönderna måste
till konungen afstå sin jord, hvilken de sedan fingo
sköta som kronans "fästebönder", och de nödgades att
med boskap och silfver, "till en osäglig summa", köpa
sig lifvet. Det var därefter förbi med Jyllandsbondens
själfständighet.
Sveriges medeltidshistoria lämnar många exempel
på krigande bönder; men de vapenskiften, i hvilka
de togo del, voro af annan art än bondekrigen på
kontinenten. De senare voro krig mellan klasser:
där fäktades mot landsmän för återvinnandet af
en förlorad personlig frihet, och där kämpades
proletariatets och de rättslöses strid mot de
förmögna och privilegierade; men på svensk grund
slogos bönderna (under Engelbrekt, Sturarna, Gustaf
Vasa) för nationellt oberoende af främlingar, till
egande rättigheters värn eller som parti i rent
politiska tvister. Här voro bönderna medborgare, där
egendom. Ett visst tycke af utlandets bondekrig har
dock den s. k. Dackefejden (se d. o.). Detta
sega uppror, som rasade 1542–43, tändes sannolikt
af gnistor från den ofvannämnda grefvefejden i
Danmark. En af dess förnämsta anledningar var
böndernas hat till adeln, som retat dem genom
våldsbragder, och adelsgårdarnas plundring var deras
närmaste mål.
Bondenovell är en benämning, som omväxlande
med byhistoria användts för den i 1800-talets
midt framträdande, gärna något idealiserande
berättelselitteratur, som hämtade sina ämnen ur
bondelifvet. Bland denna litteraturs föregångare
kunna räknas vissa af Georges Sands arbeten, äfvenså
K. J. L. Almquists "Kapellet" och "Skällnora
kvarn" samt Immermanns "Oberhof". Egentligen
har dock benämningen användts på vissa tyska och
norska skildringar ur böndernas lif, med sådana
representanter som Bitzius (Jeremias Gotthelf),
Auerbach och Björnstjerne Björnson. Däremot
har termen icke plägat nyttjas om senare
tiders mera realistiska bondeskildringar.
K. W-g.
Bonderup, socken i Malmöhus län, Torna härad. 1,785
har. 877 inv. (1903). Annex till Hällestad, Lunds
stift, Torna kontrakt.
Bonde-seglation. Se Bottniska handelstvånget.
Bondesen, Ingvor, dansk författare, f. 1844, var
1864–85 skollärare på Fyn, blef därefter anställd
i Köpenhamns skolväsen och 1892 skolinspektör
vid en af skolorna därstädes. Han började 1877
under märket Henning Fox att skrifva historiska
romaner från den äldre medeltiden, Styrismanden
og hans brud (1877) och Kongsbrydens fostersön
(1878). Senare följde berättelser med ämnen från
adelsväldets tid, Rettergang og skriftegang (1884)
och Elskovs kringelgang (1895), samt skildringar
från det fynska folklifvet, Skovstrup fold (1885)
och Skovstrup historier (1892). En samlad upplaga
af hans berättelser utkom 1902–04 i 8 bd. Vidare har
B. i Æventyrets dyreverden (2 bd, 1886–87) skildrat
folkdiktningens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
