Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bonifatius (Bonifacius), romerska påfvar - Bonifatius (Winfrid l. Wynfrith)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
silfverutförsel från Frankrike, en åtgärd, som
föranledde B. till en inskränkande förklaring af
nyssnämnda bulla. Under inflytande af de af Filip
väl mottagna landsförvisade medlemmarna af familjen
Colonna, med hvilken B. låg i fejd, försämrade
emellertid snart åter ställningen, och år 1301
bröt striden ut i full låga. B:s redan förut höga
föreställningar om påfvestolens makt hade genom
1300 års jubelår stegrats till det omåttliga, och
samtidigt hade från fransk sida af Pierre Dubois (se
d. o.) förslag framställts om påfvens uteslutande
från all världslig makt. Anledning till stridens
utbrott gaf Filip genom att låta för högförräderi
till afsättning döma och fängsla den påflige legaten
Bernhard af Saisset, biskop af Pamiers. B. svarade med
att till Rom inkalla ett möte af franska andliga och
inför detsamma instämma konungen. Denne sammankallade
då 1302 till Paris en riksdag, som tillförsäkrade
honom sitt stöd. På den förutnämnda synoden i Rom,
där trots konungens förbud en mängd franska andliga
infunnit sig, utfärdade då B. den berömda bullan
Unam sanctam, hvari den påfliga suveränitetsteorien
i sin mest tillspetsade form tog sig uttryck. Sedan
en fransk herredag följande år riktat de skarpaste
anklagelser mot påfven och beslutit att mot honom
vädja till ett allmänt kyrkomöte, ämnade B. skrida
till bannlysning. Bullan låg redan utskrifven, då,
genom ett angrepp på Anagni af Guillaume de Nogaret
och Sciarra Colonna, B. blef tillfångatagen. Han
befriades visserligen redan efter några dagar genom
ett upplopp i staden, men afled af själsskakningen
11 okt. 1303.
B. står som den under medeltiden oböjligaste och
följdriktigaste förkämpen för de påfliga teorierna
om förhållandet mellan stat och kyrka, och hans
nederlag i striden mot Filip den sköne betecknar
därför en vändpunkt i det medeltida påfvedömets
utveckling. Intet vittnar i själfva verket mer om
dess förändrade ställning efter hans död än det
förhållande, att en af hans närmaste efterträdare
(Klemens V) endast genom stora eftergifter i andra
afseenden kunde friköpa sig från Filip den skönes
fordran, att B. på ett kyrkomöte skulle dömas såsom
kättare. – På den kanoniska rättens utveckling
utöfvade B. det största inflytande genom utgifvande
af den s. k. liber sextus.
9. Bonifatius IX (1389–1404), egentl. Piero Tomacelli,
satte såsom sin
hufvuduppgift återställandet af påfvedömets makt i Rom och
Kyrkostaten. Två gånger fördrifven från Rom, lyckades
han till slut till förmån för kurians maktställning
afskaffa stadens gamla republikanska friheter. Han
lyckades äfven i Kyrkostaten återställa påfvedömets
gamla anseende, och genom hans anslutning till
Ladislaus af Durazzo bands Neapel vid den romerske
påfvens obediens. B. hoppades med den världsliga
maktens bistånd kunna göra ett slut på schismen och
satte först sina förhoppningar till kejsar Wenzel,
men sökte sedan genom beskickningar vinna konungarna
af Frankrike och Kastilien. Sedan den utsikt till
schismens biläggande, som öppnats 1394 med Klemens
VII:s död, genom Benedikt XIII:s val försvunnit,
uppgaf B. sannolikt hvarje allvarlig förhoppning att
få se stridens slut. Hans italienska politik kräfde
ofantliga penningsummor, och genom sitt schackrande
med ämbeten samt indulgenser och dispensationer liksom
ock genom sina utpressningar
i öfrigt bidrog han kraftigt att väcka och underhålla
den ovilja mot påfvedömet, som på de stora kyrkomötena
kom till uttryck.
Litt.: Langen, "Geschichte d. röm. kirche" (1881
ff.), Baxmann, "Die politik der päpste", I, II
(1868–69), Drumann, "Geschichte Bonifatius VIII",
I, II (1852), Reumont, "Geschichte d. stadt Rom",
II (1867), Gregorovius, "Geschichte d stadt Rom",
V (3:e uppl. 1878), VI (4:e uppl. 1893), Boutaric,
"La France sous Philippe le bel" (1861), Holtzmann,
"Wilhelm von Nogaret" (1898), Pastor, "Geschichte
d. päpste", I (3:e uppl. 1901), Creighton,
"History of the papacy", I (2:a uppl. 1901),
och Jansen, "Papst Bonifatius IX" (1904).
T. H–r.
Bonifatius (Winfrid l. Wynfrith), ofta felaktigt
kallad Bonifacius, Tysklands apostel, f. omkr. 680
i Wessex, af en förnäm angelsaxisk släkt. Som ung
inträdde han i klostret Nhutscelle samt blef snart
dess prydnad och stora förhoppning. Vid denna tid
hade den unga, af lifskraft fyllda engelska kyrkan
nyss funnit sin världshistoriska uppgift. Den
sände ut skaror af nitälskande missionärer, hvilka
i det barbariska eller af iro-skotsk kristendom
behärskade Europa utbredde romersk religiositet och
engelsk kultur. Genom vägen öfver England blef Rom
kyrkans ledare i medeltiden, och genom England blef
Europa räddadt från att se sin kristendom gå upp i
barbari. I bägge dessa afseenden är B. den främste
märkesmannen. Han greps af missionsifvern, lämnade de
lysande utsikterna i hemlandet och begaf sig 715 till
Friesland, i afsikt att sluta sig till sin berömde
landsman Willibrord. Missionsförsöket misslyckades,
men 718 befann sig B. i Rom, där han förband sig att
verka för den romerska kristendomsformen och ställde
sig under påfvens ledning. Denne hänvisade honom
till det hedniska Thüringen, och dit vände han sig
ock efter en kortare missionsresa i Friesland. Han
återsåg ej mer sitt fädernesland, men behöll orubbad
sin kärlek därtill. I Thüringen hade han att bekämpa
dels rå hedendom, dels en vidt utbredd iro-skotsk
mission. Hans andekraft och okufliga energi öfvervunno
allt motstånd. Innan ett årtionde förflutit, kunde
han lägga en ny kyrkoprovins, Thüringen-Hessen,
för påfvens fot. B. utnämndes då af denne till
ärkebiskop med vidsträckt fullmakt; med stöd af
denna befäste han sitt verk, särskildt genom en rad
klosterstiftelser. Han understöddes därvid verksamt
af talrikt tillströmmande engelska missionärer,
och de första biskopssätena i provinsen (Würzburg,
Buraburg och Erfurt) besattes med engelsmän. Troligen
på grund af påflig befallning vände sig B., efter
ett kort besök i Rom 738, ej åt norden, dit han
själf längtade, utan åt söder. Inom kort hade han
lyckats organisera Bajerns kyrka med 4 biskopsstift
(Salzburg, Regensburg, Freising och Passau) efter
romersk åskådning. Hans inflytande började sträcka
sig äfven till det gamla frankiska riket, sedan
Karlman och Pippin kommit till styret. Särskildt
Karlman i östfranken gynnade honom på allt vis. Genom
en synod år 742 ordnades den austrasiska kyrkan i
närmare anslutning till Rom. Äfven i Västfranken fick
B. fria händer, så långt Pippins politiska intressen
medgåfvo det; och B. lyckades genomsyra dess klerus
med sin åskådning, trots ett segt och stundom våldsamt
motstånd. 745
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
