Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Borgare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kejsaren mer eller mindre beroende ärftliga hertigdömen,
och borgarna hade för alltid där förlorat sitt
politiska inflytande. Däremot bibehöllo de sin
maktställning inom andra kulturlifvets områden. Af
genomgripande betydelse för långa tider framåt blef
sålunda de italienske borgarnas synnerligen högt
utvecklade finans- och penningväsen. Om den rikedom,
allmänanda och offervillighet, som utmärkte dem
under hela den senare medeltiden, vittna tillfyllest
de många praktfulla kyrkorna och rådhusen; om den
odlade smaken tala vidare deras af konsten förskönade
enskilda byggnader och industriens alster. Se för
öfrigt Florens, Genova, Milano samt Rom och Venezia,
där utvecklingen i många afseenden skilde sig från
det skildrade typiska förloppet.
Stadslif var främmande för germanerna. De äldsta
tyska städerna (t. ex. Köln, Trier, Mainz, Metz,
Strassburg, Augsburg) uppväxte på platser, där förut
romerska kolonier funnits, eller framkallades af nya
behof, i synnerhet behofvet af skydd mot de vilda
grannfolkens infall under 8:e årh. Inbyggarna i de
äldsta städerna, hvilka i rättsligt afseende ej voro
skilda från landsbygden, hade intet annat gemensamt
med hvarandra än platsen: där bodde om hvarandra
andliga och världsliga furstar, adelsmän, tjänstemän,
jord- och husegare, fria och lifegna handtverkare
o. s. v. Men samboendet födde sammanslutning,
och under 11:e årh. framträdde med ens en ny, till
intressen och lagar från förut befintliga stånd skild
korporation, borgarståndet. Namnet borgare (ty.
bürger, mIat. burgenses, ett ord, som förekommer i
urkunder först från 11:e årh.), ursprungligen namn
på invånare i en befäst plats (en sådan kallades i
äldre tider burg, borg, och i begreppet stad ingick
därefter egenskapen att vara befäst), betecknade
sedermera hvarje stadsinvånare, som var delaktig i
de städerna tillkommande rättigheterna. De äldste
borgarna i denna mening (altbürger,
geschlechter, patricier m. fl.) voro fastighetsegarna,
de större handels- och fabriksidkarna, riddarna
och tjänstemännen. Städernas äldsta styrelse var
monarkisk och utöfvades af "stadens herre" (vanl. en
biskop eller abbot); det blef nu dessa borgares
sträfvan att göra staden så mycket som möjligt
oberoende af denne herre. Detta arbete försiggick
under 1100-talet. Emellertid hade, särskildt genom
korstågen, handeln tagit en rask fart och skapat
en rik och ansedd handelskår, hvars deltagande i
stadens styrelse blef oafvisligt. Under 1200-talet
upphörde "släkternas", "patriciernas", ärftliga
rätt att uteslutande förfoga öfver rådsplatserna,
och de köpmän, som ej förut haft plats i borgarnas
krets, inträdde däri. Än mer vidgades denna krets,
då äfven handtverkarna, ehuru först efter långa
och stormiga strider, under förra hälften af
1300-talet upptogos i densamma. Borgarståndet var,
ehuru inom stadsområdet oftast aristokratiskt, ty
en mängd af stadsinvånarna (beisitzer, beisassen,
schutzverwandte, schutzbürger) saknade fulla
borgerliga rättigheter, en demokratisk motvikt mot
aristokratien. Starka genom handel och industri,
som skapade rikedom och gynnade en högre andlig
kultur, vunno borgarna, med våld eller penningar
eller på grund af furstars adelsfientliga politik,
icke endast kommunal själfstyrelse, utan äfven ett
visst politiskt oberoende.
Man hör talas om ’’riksstäder" (reichstädte) och
"landsstäder" (landtstädte), men skillnaden dem
emellan är vanskligt att uppdraga; de förre voro
sådana, som upptogos i "riksmatrikeln" och väl
skulle lyda direkt under konungen, medan de senare
skulle stå i ett närmare beroende af fursten i det
land, där de lågo. Men konungen utöfvade i flera
riksstäder större rättigheter än landsherren i
många landsstäder, och i åtskilliga riksstäder hade
landsherren dessutom en viss myndighet. Riksstäderna
betalade väl ej skatt till landsherren, men detsamma
var fallet med åtskilliga landsstäder. För vinnande af
större ekonomisk trygghet, politisk själfständighet
eller för handelns främjande ingingo många städers
borgerskap förbund med hvarandra. Så bildades af riks-
och ett stort antal landsstäder "Rhenförbundet" (1254)
för inskränkning af de många tryckande tullarna vid
floden, af riksstäder "Schwabiska förbundet" (senare
hälften af 1300-talet) till skydd för oberoendet
gentemot landsfurstarna och af hufvudsakligen
landsstäder det världsbekanta "hanseförbundet"
till tyska handelns värn och befordran i
utlandet. Sedan senare hälften af 1300-talet var
landsstädernas borgerskap representeradt på de
territoriella landtdagarna och riksstädernas på
riksdagen. Borgarnas maktperiod sträckte sig från
1200-talet långt in på 1500-talet, då deras välstånd
aftog. Trettioåriga kriget förstörde städernas gamla
glans, och den oinskränkta furstemakten drog dem
under sig. Visserligen till försäkrade westfaliska
freden (1648) själfständighet åt de riksstäder,
som då funnos, men dessas antal minskades genom
senare hvälfningar, och numera återstå endast tre
fria riksstäder (Hamburg, Lybeck och Bremen),, hvilka
ingått som medlemmar i det nya Tyska riket. Bildandet
af den preussisk-tyska tullföreningen ocb Tyska riket
har i 19:e årh. gifvit handeln och industrien en ny
lyftning, och den preussiska stadsordningen af 1808,
som tjänat den följande lagstiftningen till mönster,
har medfört kommunal själfstyrelse. – Med ausbürger
l. pfahlbürger förstods utom stadens hank och
stör boende personer, som erhållit en inskränktare
borgarrätt. Litt.: G. von Below, "Das ältere deutsche
städtewesen und bürgertum" (1898), G. L. v. Maurer,
"Geschichte der städteverfassung in Deutschland"
(1870), och K. Hegel, "Städte und gilden der
germanischen völker im mittelalter" (1891).
De nederländska städernas borgare hafva genomgått en
utveckling, analog med de tyska. I fråga om rikedom
öfverträffande de senare och beträffande kulturella
intressen fullt jämförliga med de italienske, kunde
de också tack vare städernas gynnsamma läge alltjämt
häfda sitt oberoende mot de alltifrån medeltidens
slut och ända in på 1700-talet af deras rikedomar
lockade furstarna i angränsande länder. Se vidare
Belgien och Nederländerna samt Amsterdam, Antwerpen,
Bruges och Gent, som voro de mäktigaste städerna.
De engelska städernas borgare (burgesses,
citizens, townsmen) stodo efter den normandiska
eröfringen (1066) i beroende af konungen eller någon
länsherre, hvilka voro de rätte egarna till stadens
grund och åbyggnader och hvilka styrde genom sina
fogdar samt pålade skatter efter behag. Men genom
frihetsbref (kartor) fingo invånarna i den ena staden
efter den andra – redan af Henrik I, och i större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
