Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Borgerhout - Borgerlig död - Borgerlig tid. Se Soltid - Borgerligt år - Borgerligt äktenskap - Borgerskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Antwerpen. 37,693 inv. (1900). Tobaksfabriker,
färgerier och blekerier.
Borgerlig död, jur. 1. Straffr. Enligt den äldre
franska lagen medförde vissa brott jämte själfva
straffet äfven den påföljden, att den brottslige
förklarades för borgerligen död. Han förlorade
därigenom rättigheten att förfoga öfver sin egendom,
hvilken skiftades mellan hans lagliga arfvingar,
såsom om han aflidit och utan afseende på om han
genom testamente annorlunda förordnat. Vidare kunde
han icke genom arf, gåfva, testamente eller på annat
sätt förvärfva egendom, icke afsluta något inför lag
giltigt aftal, icke inför domstol föra talan hvarken
för sig själf eller andra, icke vittna och icke ingå
äktenskap. Om han förut var gift, ansågs äktenskapet
upplöst. Mellan 1790 och 1810 var detta straff tidtals
afskaffadt eller åtminstone i tillämpningen inskränkt;
men sistnämnda år bestämdes genom "Code pénal"
denna straffpåföljd för brott, som voro belagda med
dödsstraff, straffarbete på lifstid eller förvisning
(deportation). Genom en lag af 3 juni 1854 blef den
borgerliga döden afskaffad i Frankrike och ersatt med
en lindrigare straffpåföljd, benämnd "interdiction
légale". Äfven i de länder, hvilka i sammanhang med
införandet af den franska lagstiftningen tillegnat
sig ifrågavarande straff art (såsom Belgien, Holland,
Italien samt åtskilliga tyska och nordamerikanska
stater), har den efter hand blifvit af skaffad.
I Sveriges nu gällande brottmålslagstiftning
förekommer icke någon straffart motsvarande den
borgerliga döden; men i vårt lands äldre lagar finnes
något liknande, nämligen det för vissa svårare
förbrytelser, särskildt de s. k. edsöresbrotten,
bestämda stadgandet att den brottslige skulle "biltog
läggas och dömas fridlös öfver allt riket". Sålunda
skulle den biltoges lösa gods, sedan hans skulder
blifvit gäldade, skiftas mellan jordegaren, konungen
och häradet, och afkastningen af hans fasta egendom
– hvilken såsom en släktens tillhörighet icke kunde
förverkas – skulle, såvida den ej åtgick till gälds
betalande, utdelas till de fattige samt till kyrkor
och kloster. Den biltoge fick icke taga arf, icke
genom testamente mottaga eller bortgifva egendom
och ej vittna. Ingen fick gifva honom föda eller
husrum eller värja honom; blef han dräpt, fick han
ligga ogill. Med andra ord: den biltoge var ställd
utom samhällets skydd och kunde således sägas vara
borgerligen död, om ock, till följd af de olika
tids- och samhällsförhållandena, de bägge straffen
i mycket skilde sig från hvarandra. Jfr Akt, Bann,
Biltog, Capitis deminutio och Fridlös.
(A. R.)
2. Civilr. Om en person är borta och man ej har någon
underrättelse huruvida han varit vid lif under de sist
förflutna tjugo åren; eller om han blifvit svårt sårad
i krig; eller befunnit sig om bord på ett fartyg, då
det förgicks; eller varit i annan lifsfara och man ej
vet huruvida han blifvit räddad samt fem år förflutit
sedan han veterligen var vid lif; eller om hans ålder,
såvida han vore vid lif, skulle öfverstiga nittio år:
så eger domstolen i den ort, där han sist hade sitt
hemvist, att, på ansökan af den bortkomnes presumtive
arfvingar, genom kungörelse tre gånger i allmänna
tidningarna kalla den bortkomne att gifva sig till
känna hos domstolen eller dess ordförande. Kommer han
ej inom ett år från sista kungörandet, eger domstolen
förklara, att "han skall för död anses", och förfares
sedan med hans kvarlåtenskap, som om han aflidit.
C. W.*
Borgerlig tid. Se Soltid.
<b>Borgerligt år,</b< kronol. Det tropiska året (se
Astronomiskt år) innefattar en tidrymd af 365,2422
(något mindre än 365 1/4) dagar. I det borgerliga
lifvet måste man dock såsom tidsenhet naturligtvis
använda en period af ett helt antal dagar, och man
låter därför i vanliga fall året utgöras af jämt 365
dagar. Därigenom uppkommer likväl den olägenheten,
att de tillfällen, då solen intager samma lägen i
förhållande till jordens ekvator, under 4 på sådant
sätt bestämda år blifva tillbakaflyttade nära ett
dygn. För att ej årsindelningen må blifva helt
och hållet förfelad, inskjuter man därför en gång
hvart fjärde år en dag (skottdag), så att detta
år kommer att utgöras af 366 dagar. Därpå grundar
sig tidräkningen i den julianska kalendern ("gamla"
stilen, se Kalender), hvilken således förutsätter,
att årets rätta längd är 365,25 dagar och ett
århundrade lika med 36,525 dagar samt 400 år lika
med 146,100 dagar. Men 400 tropiska år utgöra i
stället, noga räknadt, 146,096,88 (nära 146,097)
dagar. Genom den julianska tidräkningen (i hvilken
hvarje med 4 jämt delbart årtal är skottår) införas
således på 400 år 3 skottdagar för mycket. Den
<sp>gregorianska kalendern</s<p> ("nya" stilen, 1582 införd
af påfven Gregorius XIII), den sedan 1753 hos oss
gällande, som så till vida är en förbättring af
den julianska, att den närmare ansluter sig till
det tropiska årets verkliga längd, borttager därför
skottdagarna de år, då årtalet slutar med två nollor
och det tal, som bildas af de föregående siffrorna,
icke är delbart med 4: alltså t. ex. 1700, 1800,
1900, 2100. Det fel, som genom denna, tidräkning
uppkommer, blir icke mer än 0,12 dagar på 400 år,
3 dagar på omkr. 10,000 år o. s. v. Skillnaden
emellan "nya" och "gamla" stilen var till 24
febr. 1700 10 dagar, därefter under 1700-talet 11
dagar, under 1800-talet 12 dagar och är från 24
febr. 1900 t. o. m. 23 febr. 2100 13 dagar o. s. v.
E. J.
Borgerligt äktenskap, jur., ett äktenskap, som
afslutas inför världslig myndighet utan att någon
kyrklig handling är af nöden för dess rättsliga
giltighet. Se vidare Civiläktenskap.
Borgerskap, en stads samtlige borgare. I vissa städer
har borgerskapet sedan gammalt varit indeladt i
olika klasser med ett visst antal röster i "stadens
äldste". För Stockholms borgerskap fastställdes 1902,
sedan förutvarande indelning varit gällande från 1849,
följande klassindelning: grosshandlare (12 röster);
minuthandlare (12); fabrikanter (5); sjökaptener (2);
byggmästare, murmästare, stenhuggare, grundläggare
och kakelugnsmåkare (2); bryggare och källarmästare
(2); bagare och sockerbagare (1); juvelerare,
guldsmeder, urmakare, gulddragara och guldslagare
(1); målare, lackerare och tapetserare (1); snickare
och svarfvare (1); smeder, plåtslagare, bleckslagare
och kopparslagare (1); skräddare (1); skomakare (1);
hyrkuskar och åkare (1); samt det öfriga borgerskapet
(7). – De svenska städernas fullmäktige vid riksdagen
kallade sig under 1600-talet borgerskapet, hvilket
namn sedan utbytte» mot borgarståndet. Jfr Borgare
och Äldste.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
