Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Borstsvansar - Borstsvinsläktet, zool. Se erethizon - Borsttistel, bot. Se Tistel - Borsttåtel, bot. Se Weingærtneria - Borsyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enda, af 8, 6, 7, 14 (hos <i>Podura fimetaria/i) eller
12 (hos Lepisma saccharina) småögon – oceller –
sammansatt grupp, och från ett af abdomens bakersta
segment utgå vanligtvis antingen ledade borstbärande
bihang, som äro riktade bakåt, eller finnes där en
gaffelklufven svans, som, då djuret befinner sig
i hvila, är slagen fram under buken, men som, då
det nödgas företaga en hastig ställflyttning, kan
sträckas ut, så att djuret kan flytta sig med ett
kraftigt hopp. Hos några finnas förkrympta fötter
å abdomens segment. Borstsvansarna äro icke mer än
0,5–10 mm. långa. De föredraga fuktiga ställen och
uppehålla sig på marken under stenar, träbitar,
multnande löf o. d. Mot temperaturens inflytande
tyckas de vara mycket härdiga. Så lefver en art,
Desoria glacialis (se fig.), på Alpernas glaciärer,
och hos oss ser man någon gång under vintern poduror
hoppa omkring på snön. Att de icke sky de arktiska
trakternas klimat, visar sig däraf att från Grönland
äro kända 8, från Spetsbergen 5, från Beeren-eiland
3 och från Novaja Zemlja ej mindre än 15 arter af
underordn. Collembola, hvars, största representant,
Anura gigantea, är funnen i Sibirien nära intill
73:e nordliga breddgraden. – Borstsvansarna indelas i
två underordningar:
1:o. Thysanura, borstsvansar (i inskr. hem.),
hvilka sanalbihang äro bakåt riktade, ledade och
borstbärande. Dit höra de tre familjerna Campodeidæ,
lapygidæ och Lepismidæ. (Arten Lepisma saccharina
förekommer, fastän sällan, inomhus hos oss.)
2:o. Collembola, podurider eller hoppsvansar, hvilkas
analbihang (såvida de ej äro endast rudimentära
eller saknas) äro gaffellikt klufna och i hvilande
tillstånd lagda fram under buken. Dit höra de tre
familjerna Sminthuridæ, Degeeriidæ och Lipuridæ,
och af denna underordning omfattar Sveriges fauna 70
kända arter. A. Sg. (L–e.)
Borstsvinsläktet, zool. Se Erethizon.
Borsttistel, bot. Se Tistel.
Borsttåtel, bot. Se Weingærtneria.
Borsyra. 1. Kem. Borsyra är en fast, kristalliserande
syra (sammansatt enligt formeln H3 BO3), som fås
därigenom att någon syra, t. ex. svafvelsyra
eller klorvätesyra, blandas med en koncentrerad
lösning af borax. Den framställdes första gången 1702
af Hornberg, och dess sammansättning utröntes 1824
af Berzelius. Syran finnes i vulkaniska trakter
och medföljer vattenångor, som uppstiga genom
sprickor i marken. Små mängder borsyra finnas
i hafsvatten, i många mineralvatten och i flera
mineral, t. ex. axinit, turmalm m. fl. Denna syras
natriumsalt finnes i naturen (jfr Borax). Den
mesta borsyran erhålles i Toscana på det sätt,
att de heta, ur jorden utströmmande vattenångorna
inledas i vattenbehållare, där syran upptages af
vattnet; därpå afdunstas den erhållna lösningen i
blypannor och lämnas i hvila, hvarefter borsyran
utkristalliserar inom ett par dagar. Syran användes
till beredning af borax, såsom ingrediens i aseptin
och amykos. Borsyra kristalliserar i hvita fjäll,
som äro tämligen svårlösliga i kallt vatten. Vid
upphettning afgifver syran vatten och öfvergår till
borsyreanhydrid, B2O3, ett genomskinligt
glas. För sig upphettad, hör borsyra till de mera
eldfasta ämnena, med vattenånga förflyktigas den
däremot ganska lätt, hvilket förklarar den naturljga
förekomsten. Borsyran är en svag syra, har ingen
märkbar smak, är ej giftig, men ett godt antisepticum
(se Aseptin). Med baser bildas salter (borat) af
mycket föränderlig sammansättning. Viktigast bland dem
är natriumsaltet eller borax. Mangansaltet användes
såsom sickativ för oljefärg. P. T. C.*
2. Farm. och toxik. Borsyra och borax hafva spelat
en stor roll som antiseptiska (bakteriedödande)
medel, ehuru deras förmåga i denna riktning är
mycket ringa. Då de äro så godt som smaklösa och
förr äfven ansågos oskadliga, sattes de, stundom
i rätt rikliga mängder, till allehanda födoämnen,
mjölk, kött, korf, konserver m. m., för att hindra
dessa från att förfaras. Tillsättes tillräcklig mängd
borsyra, fördröjes däraf födoämnenas sönderdelning i
väsentlig grad. Då emellertid de mängder borpreparat,
som af handlande eller i hushållen tillfogas födan,
ej kunna kontrolleras, och man sålunda ovetande kan
få i sig rätt betydliga mängder, under det att redan
ett eller några få gram om dagen visat sig kunna
framkalla tarmrubbningar, minskadt
Tillvaratagande af borsyra i Toscana.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
