Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Boråsiaden - Borås järnväg - Bos - Bosa - Bosarp - Bosboom-Toussaint [båsbåm-tosä'], holländsk romanförfattarinna. Se Toussaint - Bosc, Louis Augustin Guillaume - Boscán Almogavér, Juan - Boscawen [bå'skewen], ö. Se Niua - Boscawen [bå'skewen], Edward - 's Bosch. Se 's Hertogenbosch - Bosch, Jeroom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Boråsiaden, ett komiskt epos af Ol. Rudbeck. Se
Rudbeck (Olof R. den yngste).
Borås järnväg (sign. B. H. J.), en 42 km. lång,
Borås järnvägsaktiebolag tillhörig järnvägslinje
mellan Borås och Herrljunga. Järnvägen, som
öppnades för trafik 7 aug. 1863, byggdes urspr.
smalspårig (1,217 m.), men ombyggdes till bredspårig
(1,435 m.) och har såsom sådan trafikerats sedan 1
nov. 1898. Byggnadskostnaden uppgick 31 dec. 1903 till
2,502,029 kr. Järnvägsbolagets styrelse har sitt säte
i Borås. Aktiekapitalet är 775,600 kr. Reservfonden
utgjorde vid 1903 års slut 300,377 kr. A. d’A.
Bos [båss], zool., oxe. – B. africanus, sangan.
– B. banteng, banteng-oxe. – B. bison, bison.
– B. bubalus och B. caffer, buffel. – B. frontalis,
gayalen – B. frontosus, bredpannade oxen. –
B. gaurus, gauren. – <i>B. grunniens, grymtoxen. –
B. indicus, indiske puckeloxen. – B. longifrons,
långpannade oxen. – B. planifrons, B. primigenius
och B. urus, uroxen. – B. taurus, nötkreaturet. –
B. zebu, zebun. Se vidare de svenska namnen.
<b>Bosa</b< [bå’sa], befäst stad på västra
kusten af Sardinien, vid Bosaviken. 6,846
inv. (1901). Biskopssäte. Vinodling och korallfiske.
Bosarp. 1. Socken i Malmöhus län, Onsjö härad. 2,830
har. 1,300 inv. (1903). B. bildar med Västra Strö
ett alternerande regalt och under egaren af Trollenäs
patronellt pastorat i Lunds stift, Onsjö kontrakt.
2. Fideikommiss. Se Boserup.
Bosboom-Toussaint [båsbåm-tosa’], holländsk
romanförfattarinna. Se Toussaint.
Bosc, Louis Augustin Guillaume, fransk naturforskare,
f. 1759, d. 1828, redigerade 1764–88 "Journal des
savants", var under rolandska ministären (1792)
postdirektör och landsförvisades 1793. År 1796
blef han af direktoriet sänd såsom konsul till
Nord-Amerika, men erkändes ej där, hvarför han i
stället företog vidsträckta forskningsresor. Sedermera
återvände han till Paris och erhöll i uppdrag
att utgifva en beskrifning i stor skala öfver
Frankrikes vingårdar, för hvilket ändamål han
företog oafbrutna resor under åren före sin död. –
B. stod madame Roland mycket nära, och det var
han, som fick i uppdrag att bevara det senare
manuskriptet till hennes memoarer (se Roland).
(G. Stg.)
Boscán Almogavér, Juan, spansk skald, f. omkr. 1495
i Barcelona, d. 1542, skref till en början på
gammalkastiljansk meter, men kände sig som katalonier
mera dragen till den provensalska och italienska
poesien samt införde i Spanien efter en hård kamp mot
den traditionella kastilianska skolan, den italienska
klassicismen med Petrarca som förebild. Utan att
vara en stor skald, egde han betydande formtalang
och gaf åt språket en böjlighet och harmoni, som
det dittills saknat. Hans samlade arbeten omfatta
tre band: I poesi på gammalkastiljansk meter, II
sonetter, canciones m. m. samt III på orimmad vers
Hero y Leandro, en efterbildning af Musæus. Första
upplagan är tryckt i Barcelona 1544, sedan följde
flera upplagor i Spanien, Frankrike och Italien, den
sista 1875 i Madrid. Dessutom efterlämnade han flera
manuskript, förvarade i nationalbiblioteket i Madrid.
Ad. H–n.
Boscawen [båfekooien], ö. Se Niua.
Boscawen [bå’sk9coen], Edward, engelsk
amiral, f. 1711, d. 1761, tillhörde en i Cornwall
bosatt släkt, som i urkunder kan spåras ända till
1200-talet. Hans fader, Hugh B., viscount Falmouth
(d. 1734), fick flera höga hofämbeten för det
ekonomiska understöd han lämnade whigpartiet. B. blef
löjtnant 1732, efter 6 års oafbruten sjötjänst. Efter
att ha deltagit i en mängd sjöexpeditioner under
Norris, Vernon och Anson, blef han efter segern
vid Finisterre 1747 flaggman och s. å. högste
befälhafvare öfver engelska flottan i Ostindien. Där
misslyckades han visserligen i sitt försök att eröfra
det af Dupleix skickligt försvarade Pondichéri,
men gjorde dock sitt land stora tjänster. 1751
blef B. amiralitetslord, 1755 viceamiral och 1758
amiral. B. är mest känd för sin jakt efter franska
Toulon-flottan 1759, hvarvid 5 franska linjeskepp
dels förstördes, dels eröfrades på neutralt område
(Lagos-viken å Portugals södra kust), en händelse,
som föranledde Frankrike att förklara Portugal krig
för att det ej värnat sin neutralitet. B. blef på
grund af sin seger "general of marines", med 3,000 pd
st. årslön. Hans största förtjänst var tvifvelsutan
hans omsorg om besättningarnas hälsovård. Han införde
sträng renlighet och luftväxling ombord, hvilket
var så mycket mera nödvändigt som skeppshygienen på
den tiden stod på en nästan otroligt låg ståndpunkt.
H. W–l.
’s Bosch. Se ’s Hertogenbosch.
Bosch, Jeroom (egentl. Jeroom l. Hieronymus
van Aeken), nederländsk målare, f. omkr. 1460 i
’s Hertogenbosch, d. där 1516, var den förste store
folklige konstnären i Nederländerna. Hans uppfattning
är ej den traditionellt kyrkliga, utan en profan,
personlig; hans ämnen äro hämtade ur folktro och
nationell lefnadsvishet. Egendomligt för hans kynne är
vidare det nära förbundet mellan sällsam mystik och
skarp observation. Inom hans verk särskiljas trenne
grupper: bibelskildringen, med realistisk samtidsfärg
och inmängda groteska drag, såsom Korsbärningen
(i Escorial) och Tre konungarnas tillbedjan (i
Prado-museet i Madrid); helvetesmåleriet med
fantastiskt kombinerade scenerier och gestalter,
mästarens egentliga, i gallerierna i Madrid och
Wien karakteristiskt företrädda specialitet; samt
slutligen den realistiska genrebilden, med och
utan satirisk innebörd. Af den sista, historiskt
betydelsefullaste gruppen är minst bevaradt
till våra dagar. Nämnas må en dråplig rundbild,
Dumhetens bortopererande ur hufvudet på en man (i
Pradomuseet). Några af hans taflor äro återgifna
i gamla kopparstick, dels af den med honom samtida
arkitekten Allaert du Hameel i ’s Hertogenbosch,
dels af Pieter van der Heyden å Hieronymus Cocks
förlag i Antwerpen i midten af 1500-talet. Som
kolorist är B. en af det gammalnederländska måleriets
märkligaste företeelser. Hans färg är fet och pastos,
nyansrik och bruten, än underbart trolskt glödande, än
drömlikt blek, afpassad efter de bisarra och mystiska
motiven. Äfven som landskapsskildrare eger B. sitt
stora intresse genom sitt återgifvande särskildt af
natt- och belysningseffekter, företeelser, som efter
honom först hos 1600-talets holländare, t. ex. Bert
van der Neer, få en lika lycklig tolkning. Historiskt
är B., framför allt märklig såsom det nederländska
genremåleriets anfader. Men äfven hans helvetesmåleri
vann många efterföljare. Bland dem, som tagit intryck
af honom, är Peeter Brueghel d. ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
