Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bostad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stengolfven belades ined halm. Takbjälkarna voro i de
öfre våningarna synliga inåt rummen samt prydda med
målning i starka färger. Väggarnas sten eller virke
behängdes med väfda tapeter eller bonader för att
utestänga drag. Under medeltidens senare århundraden
började man putsa väggarna med kalkbruk och på putsen
efterbilda väfnadernas mönster och färger i målning.
En särskild bostadstyp bilda de medeltida slotten,
vid hvilkas anläggning försvaret var hufvudsak. Då
krigskonsten utvecklades, blef det nödvändigt
att öfvergifva de karolingiska och sachsiska
salbyggnaderna (i sten utförda efterbildningar af
blockhus) och inrymma de viktigaste lokalerna i
ett högt, stormfritt torn (donjon), hvars första
våning, i hvilken oftast en brunn var belägen,
blef vaktstuga för krigsfolket, den därpå följande
"riddarsal" samt de öfre kapell och boningsrum
för slottsherrn. Till denna kärna anslöt sig mindre
byggnader, afsedda till knektehus, kök, stall, visthus
o. s. v., och hela borgen omslöts af en yttre ringmur,
försedd med runda eller månghörniga torn (Angers,
Gent, Carnarvon, slotten vid Rhen) och med ingången
försvarad af en större portalbyggnad. Mot slutet af
medeltiden antoge dessa fasta slott en vidlyftigare
och mera systematiserad anläggning, i det att
de egentliga slottsbyggnaderna samlades omkring
en borggård till ett komplex, hvars yttermurar
på samma gång voro ringmurar och beskyddades
dels genom af sten utbyggda skyttegångar, dels
genom i hörnen och på långsidorna på regelbundna
afstånd anlagda torn (Pierrefond, Blois, Towern,
Holyrood). Stall och knektehus förlades vanligen vid
en yttre borggård. Inredningen liknade borgarhusens,
men i större skala.
Lika utmärkta som de hygieniska anordningarna
voro i romarnas boningshus, lika eländiga voro de
i medeltidens. Där icke någon romersk akvedukt
tilläfventyrs fanns i brukbart skick, hämtades
vattnet ur brunnar, infekterade af gårdars och gators
orenlighet. Afloppsledningar funnos ej; allt slags
affall kastades ut på gatan att uppätas af svinen,
som jämte getter, får och kor hade sitt hemvist
i bondgårdar och städer. Under de på byggnader,
fästningsverk och slottstorn utbyggda "maken" hopades
exkrementhögar, som aldrig borttogos. I Stockholm
upplades allt dylikt afskräde i en ofantlig kompost på
Kornhamnstorg, en sed som (visserligen i mildare form)
bibehöll sig ända till 1800-talet. Resultatet blef
pest, kolera, "digerdöd" och andra svåra farsoter
(jfr Troels Lund, "Dagligt liv i Norden").
Arabernas, morernas och turkarnas bostäder fingo
under trycket af söderns hetta en anläggning,
liknande de romersk-bysantinska folkens, från hvilka
de arabiske och moriske eröfrarna lånade en god
del af sina byggnadsidéer och byggmästare. Kring
med planteringar och springbrunnar prydda, af
kolonnader omgifna gårdar grupperade sig svala,
höga, svagt upplysta rum, hvilkas af sandblandad lera
eller tegel uppförda väggar i förmögna hus nedtill
dekorerades med paneler af fajans, upptill öfverdrogos
med ett filigransarbete af rikt målade gips- eller
stuckornament (Alhambra). Golfven belades med
brokiga flisor af marmor eller terrakotta. Yttertaken
täcktes med tegel. Ju längre söderut de muhammedanske
eröfrarna trängde, desto rikare utvecklades dessa
byggnadsformer. De muhammedanske präster och ädlingar,
som åtföljde stormogul till
Indien, uppförde åt sig fem, sju till nio våningar
höga hus, hvilka liksom furstarnas palats hade
mottagnings- och sällskapsrum ordnade omkring en
första gård, harems- och sofrum kring en andra,
betjänings- och stallrum kring en tredje o. s. v.
Under renässansen var det mindre de humanistiska
inflytelserna än de politiska centralisationstankarna,
förkroppsligade i furstarnas ökade makt och rikenas
vidgade gränser, som kommo tryggheten att växa och i
samma mån bjödo säkerhetsåtgärderna att träda tillbaka
för ökadt utrymme, ljus, trefnad och bekvämlighet. Men
verkningarna af den politiska centralisationen gjorde
sig icke på en gång märkbara, och bostäderna bibehöllo
därför på båda sidor om Alperna, synnerligast på
landsbygden, men äfven i städerna, flertalet af
den medeltida anläggningens karakteristiska drag
ända in på 1600- och 1700-talen. I stället för
den germanska (romansk-gotiska) formbehandlingen
upptogs åter den romerska, en förändring af mera
skenbar än genomgripande innebörd samt följaktligen
snarare en exponent för tidens intresse för det
romerska världsväldet än en omdanande faktor på
bostadens område. Huru renässanstidens bonde-
och borgarhus voro inredda visa oss dels de gamle
målarnas taflor (van Ostade, Brueghel, Rembrandt),
dels åtskilliga välbevarade exempel. I bondgården
var köket med sin vanligen kolossala spis och bakugn
husets centralpunkt och hvardagsrum, till hvilket
slöt sig en eller annan kammare och en förstuga,
ofta belägen mellan gårdens boningsrum och med dessa
sammanbyggda stall- och ladugård (se t. ex. Mejborg,
"Nordiske böndergaarde"). Småningom afskilde
sig från köket hvardagsrum (stuga), helgdagsrum
(storstuga), sofrum m. m., och gårdarna anlades
ofta i fyrkant, med boningshuset på ena sidan,
stall, ladugård, loge, vagnbodar och någon gång
drängstuga eller undantagsbostad på de tre öfriga
sidorna. Till den sålunda bildade gården ledde en
inkörsport, som kunde tillbommas, så att det hela
skyddades mot tillfälligt öfvervåld (Oktorpsgården på
Skansen). Byggnadsmaterialet var vanligen resvirke
eller korsvirke, någon gång tegel med tak af halm,
torf eller tegel.
Borgarhuset egde i planläggning åtskillig likhet med
bondgården. Materialet var fackverk eller korsvirke
(Hildesheim, Braunschweig, Malines, Rouen, Blois,
Chester), tegel (Lybeck, Lüneburg, Antwerpen,
Bruges, Dijon, Hartford) eller huggen sten (Nürnberg,
Regensburg, Tours, Orleans, Gent, Bruxelles). I större
hus fanns vanligen en stenlagd hall eller genomfart
till gården; till hallen anslöto sig verkstad eller
butik och kök. I första våningen voro helgdags- och
boningsrum belägna, på gården stall och uthus. Golfven
i bottenvåningen belades med flisor af sten eller
färgadt och glaseradt tegel, i de öfre våningarna
med plank, någon gång med parkett. Nya tillägg
till inredningen voro det allmänna införandet af
fönsterglas i blybågar (1500- och 1600-talen), eller
i träspröjsar (1700-talet), panelverk på väggarna
(1400- och 1500-talen), kakelugnar i stället för de
öppna spisarna (1600-talet) samt gips eller stucktak
med eller utan plafonder (1600- och 1700-talen). Ur
en kombination af panelverk och bonader uppkom den
i förnämliga hus (1600- och 1700-talen) vanliga seden
att till väggbeklädnad infatta siden eller gobelänger
i snidadt, måladt och förgylldt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
