Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Botanik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunna betraktas såsom bearbetningar af detta. Bland
de män, som hafva största förtjänsten särskildt
om fanerogamernas systematik under den senare
hälften af förra århundradet må nämnas österrikaren
S. Endlicher, svenskarna K. A. Agardh och Elias
Fries, engelsmännen J. D. Hooker och
G. Bentham samt tyskarna J. Hanstein,
A. W. Eichler och A. Engler. Genom
W. Hofmeisters (1851) epokgörande utvecklingshistoriska
undersökningar slogs en brygga mellan fanerogamer
och högre kryptogamer, i det han påvisade homologierna
mellan högre ormbunkars mikro- och makrosporangier med
pollensäckar och nucellus hos fanerogamerna. Denna
upptäckt har blifvit af en utomordentlig betydelse
för systematiken. Kryptogamernas systematik, till
en början mycket litet beaktad, nådde under förra
århundradet en allt högre utveckling. De grundläggande
upptäckterna gjordes i midten och senare hälften
af 1800-talet, i synnerhet af franska och tyska
forskare, såsom Nägeli, Thuret, bröderna Tulasne,
N. Pringsheim, de Bary, O. Brefeld och Cohn.
En klarare och djupare uppfattning om
släktskapsförhållandena mellan olika kryptogamgrupper
synes den moderna cytologien i stånd att lämna
genom sina i fina detaljer gående undersökningar om
befruktningen, utvecklingshistorien af olika organ
o. s. v.
Af genomgripande betydelse för systematikens
uppfattning af sitt mål, systemet såsom ett uttryck
för arternas inbördes släktskap, har naturligtvis
Darwins evolutionsteori varit. På det botaniska
området ha dock descendensteoretiska undersökningar
spelat en vida mindre roll än inom zoologien. Däremot
har, hvad som torde bli af utomordentlig betydelse,
artbildningsproblemet börjat att experimentellt
behandlas. De viktigaste undersökningarna på detta
område äro holländaren de Vries’ undersökningar
öfver arternas uppkomst genom mutation samt
dennes och några tyska botanisters studier öfver
växthybrider. Allt tyder på att den botaniska
vetenskapen här står inför en renässansperiod.
De framsteg, som morfologien gjorde under 1800-talet,
äro högst betydande. Såsom grundläggande män må nämnas
Bravais, Schimper, Braun och A. P. De Candolle.
Man frigjorde sig från fysiologiska synpunkter,
och genom Nägeli infördes utvecklingshistoriska
undersökningar. Härunder leddes man till uppställande
af fyra morfologiska grundbegrepp: rot, stam,
blad och hår, till hvilka för de lägre växterna kan
tillfogas bål. Emellertid ledde denna riktning ofta
till rena begreppskonstruktioner, och i st. f. den
förra morfologien, som alldeles bortsåg från organens
funktioner, tränger sig organografien fram, hvilken
betraktar de olika delarna af växten såsom organ,
stående i en bestämd relation till yttervärlden. Denna
riktnings irämste representant är K. Goebel.
Den vetenskapliga växtanatomien räknar sin tillvaro
först från senare delen af 17 :e århundradet. Ett
grundligare studium af växternas inre byggnad
var ej heller möjligt före den tiden, emedan
det sammansatta mikroskopet först då vann sådan
fulländning, att det med fördel kunde begagnas vid
dylika undersökningar. Växtanatomiens grundläggare
äro italienaren M. Malpighi (1628
–94) och engelsmannen N. Grew (1641–1712). Samma år,
1671, framlade bägge för vetenskapssällskapet i London
förstlingen af sina växtanatomiska forskningar, och
under de följande åren offentliggjorde de vidlyftiga,
af goda teckningar åtföljda afhandlingar, hvilka
behandla så godt som alla delar af växtkroppen. Genom
dessa afhandlingar tog växtanatomien ett verkligt
jättesteg framåt. Ej allenast den gröfre anatomiska
byggnaden hos de högre växterna blef genom dem
bekant, utan äfven i afseende på den finare strukturen
meddelades åtskilliga goda iakttagelser. Också dröjde
det öfver 100 år, innan några nya upptäckter gjordes
på växtanatomiens område. Hela den linnéanska perioden
är i detta afseende alldeles ofruktbar. Först med
19:e årh. vaknade växtanatomien till nytt lif. De
mest framstående forskarna från denna periods första
decennier äro fransmannen C. F. Brisseau-Mirbel
(1776–1854) och tysken <sp*>J. J. P. Moldenhawer</sp>
(1766–1827). Malpighi och Grew hade haft till
hufvudsakligt ögonmärke att utreda huru de olika
hufvudslagen af cellföreningar äro lagrade i
förhållande till hvarandra, men de nyare forskarnas
undersökningar gingo ut på att utreda byggnaden hos
föreningarna själfva. Ehuru ej litet i den vägen
uträttades genom dem, återstod dock ett betydligt
antal frågor med afseende på cellväggarnas struktur
o. s. v., hvilka ännu väntade på sin lösning. Nästan
alla dessa frågor besvarades i de arbeten, hvilka
H. von Mohl (1805–72) offentliggjorde på 1830-och
1840-talen. Såsom ett bland de väsentligaste
resultaten af dennes undersökningar må betecknas
fastställandet af det faktum, att alla växtens
elementarorgan kunna hänföras till en enda grundform,
näml. den allsidigt slutna cellen. Äfven öfver
cellens uppkomst verkställde Mohl undersökningar,
och därigenom vanns grundlig kännedom om cellens
allra viktigaste, vid cellbildningen verksamma del,
protoplasman. För växtanatomiens liksom för hela
den botaniska vetenskapens utveckling vid denna tid
spelade M. C. Schleiden (1804–81) en betydande roll,
icke så mycket genom några betydande upptäckter som
genom sin kritik af forskningens dåvarande ställning,
främst genom sin berömda bok "Die botanik als
induktive wissenschaft 1842". C. Nägeli (1817–91), som
i afseende på läran om cellbildningen och protoplasman
inlade t. o. m. ännu större förtjänster än Mohl,
införde på det anatomiska området (liksom förut på
det morfologiska) studiet af utvecklingshistorien och
gaf därigenom anatomien den riktning, i hvilken den
länge fortgick. Bland det myckna, som Nägeli uträttade
på det växtanatomiska gebitet, må särskildt nämnas,
att han uppställde teorien om molekularstrukturen i
cellväggen och cellens öfriga organiserade delar, om
cellväggens tillväxt m. m. I hans fotspår hafva trädt
en mängd forskare, bland hvilka W. Hofmeister
och J. Hanstein äro de förnämste. Den förre har gjort
den nägeliska forskningsmetoden fruktbärande inom den
botaniska embryologien, den senare har fört kännedomen
om väfnadssystemens ursprung och första utveckling
ett godt stycke framåt. Såsom en sammanfattning af
denna morfologiska och utvecklingshistoriska riktning
kan man betrakta A. de Barys "Vergleichende anatomie
der vegetationsorgane der fanerogamen und farne"
(1877). Nya synpunkter för växtanatomien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
