Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Botanik - Botaniker - Botanisera - Botaniska notiser - Botaniska sällskapet - Botanisk trädgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgjorde också mycket länge den svenska
botaniska forskningens hufvudsakliga mål,
hvaremot anatomi, fysiologi och organografi
knappast förrän i senare hälften af 1800-talet
fingo några egentliga representanter. Omkring
Linné samlade sig en stor skara lärjungar, som
bereste olika länder och studerade deras flora och
fauna. Bland dessa må nämnas P. Löfling (1729–56),
P. Kalm (1716–79), F. Hasselqvist (1722–52),
P. Forskål (1732–63). Främst bland den tidens
svenska forskningsresande står K. P. Thunberg
(1743–1828), världsbekant för sina resor i
Japan och i Kaplandet. E. Acharius (1757–1819)
förvärfvade sig ett namn som en af lichenologiens
grundläggare, och O. Swartz (1760–1818) är känd
genom viktiga undersökningar öfver orkidéer,
ormbunkar och mossor. Nämnda män slöto sig helt
till Linnés vetenskapliga uppfattning. Genom
G. Wahlenbergs (1780–1851) skildringar af Lapplands
och Karpaternas vegetation infördes mera allmänna
geografiska synpunkter vid studiet af ett lands
vegetation, men för svenska botanikens utveckling fick
detta mindre betydelse, då Wahlenberg ej utbildade
några egna lärjungar. Af större betydelse blef däremot
E. Fries (1794–1878), som kring sin lysande person
samlade en stor skara yngre botanister. Genom sina
kritiska granskningar af Linnés arter bidrog han
i hög grad till artbegreppets utveckling, inom den
artbeskrifvande mykologien blef han grundläggande,
och för svamparnas och fanerogamernas systematik ha
hans undersökningar stor betydelse. Från början af
förra århundradet ända till långt fram i dess senare
hälft blef kryptogamforskningen en af den svenska
botanikens viktigaste grenar, och på detta område
ha svenskarna inlagt en icke ringa förtjänst. Inom
algologien arbetade K. A. Agardh (1785–1859),
J. G. Agardh (1813–1901), J. E. Areschoug (1811–87),
F. E. Kjellman (f. 1846), V. B. Wittrock (f. 1839) och
G. Lagerheim (f. 1860), såsom mykolog har J. Eriksson
(f. 1848) blifvit bekant, såsom lichenolog T. M. Fries
(f. 1832) och såsom reformator inom moss-systematiken
S. O. Lindberg (1835–89).
Sålunda hvilade under en mycket lång tid tyngdpunkten
af svensk botanisk forskning på det speciella
artstudiets och systematikens områden, och endast
småningom förvärfvade sig öfriga viktiga grenar
själfständiga representanter. Växtanatomien i
modern mening kom först till heders, förnämligast
vid Lunds universitet genom F. W. C. Areschoug
(f. 1830). Den nutida svenska botaniken däremot
arbetar på nästan alla viktigare grenar, och i de
flesta hänseenden står den fullt på jämnhöjd med
vetenskapens senaste utveckling. Sverige eger sålunda
f. n. forskare, som med fullt moderna synpunkter
arbeta på fysiologiens, morfologiens, cytologiens
och ekologiens områden. Någon ledande ställning intar
i allmänhet icke den svenska botaniken, utom på ett
mindre område, nämligen i afs. på utforskandet af
florans utvecklingshistoria efter istiden. Genom
A. G. Nathorsts (f. 1850) upptäckt 1870 af en
glacial flora i Skånes sötvattensleror väcktes ett
ifrigt intresse för studium af floran i mossar och
kalktuffer, och genom en rad af forskare, förnämligast
<sp>G. Andersson</<sp> (f. 1865) och B. Sernander (f. 1866),
har detta studium
höjts till rangen af en särskild vetenskap, som
alltmer ådragit sig den lärda världens uppmärksamhet.
H. Hn.
Botaniker, äfven Botanikus (af grek. botanike,
växtkännedom), växtkännare.
Botanisera (af grek. botane, ört), uppsamla och
undersöka växter.
Botaniska notiser, Skandinaviens äldsta botaniska
tidskrift, grundades af A. E. Lindblom i Lund
1839 och skulle utgöra "ett föreningsband mellan
landets botanister". Det första numret, som utkom
1 maj, inledes med en uppsats, "Vårens antåg"
af El. Fries. Tidskriften utgafs 1839–46 af
A. E. Lindblom, 1849–51 af N. J. Andersson, 1852–56
af K. F. Thedenius, 1857–58 af T. M. Fries, 1863 af
N. J. Andersson och 1865–68 af T. M. Fries. Sedan
1871 utkommer den regelbundet med 6 häften
årligen under redaktion af O. Nordstedt.
G. L-m.
Botaniska sällskapet i Stockholm stiftades 29
dec. 1882, då på inbjudning af intendenten för
riksmuseets botaniska afdelning, prof. V. B. Wittrock,
ett antal botanister sammankom i gamla Bergianska
trädgården "för att öfverlägga och besluta om
bildandet inom Stockholm af ett botaniskt sällskap,
där hufvudstadens botanister kunde å bestämda tider
träffas för att meddela hvarandra sina botaniska
iakttagelser och undersökningar samt rådgöra om
frågor af botanisk art". Sällskapet sammanträder
till ordinarie möten fyra gånger årligen (febr.,
april, sept. och nov.), hvarjämte i regel 2–4 extra
sammankomster hållits hvarje år. Medlemmarna
erlägga 3 kr. i årsafgift. Sällskapet, som
vid 1904 års slut räknade öfver 100 medlemmar,
beslöt 1895 att dels genom afsättning af något af
sina tillgångar, dels genom insamling bland sina
medlemmar bilda en "Botaniska sällskapets i Stockholm
reseunderstödsfond". Reseunderstöd utdelades med 150
kr. första gången våren 1895. G-A.*
Botanisk trädgård, trädgård, som har till ändamål
att gagna den botaniska vetenskapen. Den nytta
vetenskapen kan hämta af sådana trädgårdar är
mångfaldig. I främsta rummet har växtsystematikera
en ovärderlig fördel genom det tillfälle de lämna
till jämförande morfologiska undersökningar af
lefvande växter från skilda delar af jorden. Men
äfven för växtfysiologen och växtanatomen äro de
af största nytta: åt den förre lämna de tillfälle
till biologiska och utvecklingshistorien vidkommande
undersökningar, och för den senare bereda de tillgång
till ett rikligt, särskildt vid komparativa studier
oundgängligt, undersökningsmaterial. En fordran på en
botanisk trädgård är, att växterna i densamma skola
vara, såvidt möjligt, ordnade efter ett vetenskapligt
system. Efter Linnés tid lades under en lång följd
af år hans artificiella (sexual-) system oftast till
grund för anordningen. Senare hafva s. k. naturliga
växtsystem blifvit använda. Sedan ett par tiotal
år hafva uti åtskilliga trädgårdar växterna delvis
anordnats efter biologiska och växtgeografiska
grunder. – De första botaniska trädgårdarna anlades,
för undervisningens behof, vid universiteten. Äldst
äro de italienska. Den, som finnes i Padova, anlades
1545, den i Pisa 1547 och den i Bologna 1567. Därefter
följde Leiden i Holland, 1577, samt Montpellier i
Frankrike och Heidelberg i Tyskland, båda 1593. Den
äldsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
