Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brandanus (Brandan, Brendan) - Brandar l. Bränder - Brandberedskap - Brandbomb - Brandbotten - Brandböld - Brandchef - Brandeis - Brandel, Henrik - Brandel, Karl Henrik - Brandelius, Bengt Johan Gustaf - Brandenburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
helgon, f. omkr. 484, d. omkr. 577, grundläggare af
klostret Cluainferta (nu Clonfert) vid Shannon, tyckes
ha utöfvat en liflig verksamhet i sydvästra Irland,
där en mängd orter (Brandon head, Mount Brandon,
Brandon bay o. s. v.) uppkallats efter honom. Vid B:s
namn fästes tidigt berättelsen om en underbar sjöresa
till "de saliges öar", hvilken B. skulle ha företagit
med en skara munkar. Denna under medeltiden ytterst
populära legendariska saga utgör ett mosaikarbete
af mycket olikartade beståndsdelar: forniriska
mytologiska drag, sagor om munkfärder norrut från
öarna vid Irlands västkust, gängse skepparhistorier,
reminiscenser från antikens dikter, möjligen
också arabiska hörsägner (B. firar påsk på en ö,
som befinnes vara ryggen af en stor fisk, Jasconius;
jfr hvalfisken i Sindbads resor). Litterär hufvudkälla
tyckes vara en irländsk imram l. äfventyrsskildring
om en viss Maelduins irrfärder (från 8:e l. 9:e
årh.). I 11:e årh. tillkom ur alla dessa källor en
latinsk, med fabelaktiga äfventyr i mängd utsmyckad
prosadikt, hvilken sedermera blifvit öfversatt till
flera språk och torde ha bidragit till spanjorers
och portugisers ifver att företaga upptäcktsresor
västerut. "S:t Brandans ö" figurerade länge på
kartorna, först långt i norr, sedermera sydöst om
Kanarieöarna, där man ännu på 1700-talet eftersökte
den. Gissningar om att B. på sin färd kommit till
Amerika ha ej heller saknats. Med B. associeras
ofta hans lärjunge Macutus l. Machovius (S:t Malo) i
Bretagne, om hvilken än märkligare resor berättas. B:s
minnesdag är 16 maj. Jfr om den mycket omfattande
B.-litteraturen C. Wahlund, "Die altfranzösische
proseübersetzung von Brendans meerfahrt" (i
Human. vet. samf. i Uppsala skrifter, IV: 3, 1900),
där utförlig bibliografi lämnas. (V. S–g.)
Brandar l. Bränder, skogsh., de vedstycken,
som vid en kolmilas utöfning befinnas
brända, men oförkolnade. Där sådana
vedstycken finnas i större mängd, angifva
de, att kolningen ej gått såsom sig bort.
C. A. T. B.*
Brandberedskap. Se Brandväsende.
Brandbomb, krigsv. Se Bomb.
Brandbotten. Se Bjälklag, sp. 546.
Brandböld. Se Mjältbrand.
Brandchef, befälhafvare för en brandkår (se
Brandväsende). – I de flesta civiliserade länder
anordnas numera brandchefsmöten, för diskuterande af
frågor rörande brand väsendet. – Det första nordiska
brandchefsmötet hölls 1875 i Jönköping, det femte i
Gäfle 1901 (besökt af omkr. 150 deltagare).
Brandeis, stad i bömiska regeringsområdet
Karolinenthal, vid Elbe. 4,144 inv. (1900). 1631
besattes det af sachsarna och 1639 af svenskarna.
Brandel, Henrik, "myriadens" uppfinnare, f. 1739 i
Ryds socken i Uppland, blef 1753 student i Uppsala,
där han egnade sig åt orientaliska språkstudier, och
1759 kanslist i utrikesexpeditionen. 1764 utnämndes
han till konsulatssekreterare i Alger och 1766 till
konsul därstädes – en maktpåliggande befattning i ett
land, hvars förnämsta inkomstkälla var plundring af
främmande nationers fartyg. 1791, då dejen utfärdade
krigsförklaring mot Sverige, flyttade B. till Livorno,
och 1793 återvände han till Sverige och sysselsatte
sig därefter med utarbetandet af sin "myriad", ett
nytt kronologiskt system, afsedt att till ett helt
sammanföra alla olika tidräkningssystem.
Han utgaf ej själf något fullständigt
verk öfver detta system, men offentliggjorde årligen
från 1796 en almanack efter dess principer. Död
1828. F. A. Everlöf utgaf 1853 La myriade, système
chronologique pour une période de dix mille ans,
par Henri Brandel, hvilket arbete väckte uppseende
bland fackmännen.
Brandel, Karl Henrik, donator, f. 1828, d. 9 okt. 1904
i Stockholm, var kamrerare vid tekniska högskolan
1866–92 och kontrollör vid manufakturdiskontkontoret
1859–77. Intresserad botanist, arbetade han
många år utan aflöning vid Vetenskapsakademiens
botaniska afdelning, där han biträdde vid
ordnandet af diatomacésamlingen. B. donerade i sitt
testamente sammanlagdt 378,000 kr. till hvarjehanda
lärdomsanstalter, korporationer och stiftelser,
bl. a. 90,000 kr. till Vetenskapsakademien.
Brandelius, Bengt Johan Gustaf, djur- och genremålare,
f. 22 okt. 1833 i Fredsbergs socken i Skaraborgs
län, studerade vid konstakademien, blef 1856
underlöjtnant vid Skaraborgs regemente, reste 1857
till Düsseldorf och studerade sedan i Paris. 1884
tog han som kapten afsked ur militärtjänsten. Död i
Sköfde 24 nov. s. å. – B:s område var den genremässiga
djurmålningen, på ena sidan begränsad af den egentliga
genren, på den andra af landskapsmåleriet. En
godmodig, skämtsam uppfattning och en ej obetydlig
förmåga af karakteristik jämte en viss fart i själfva
föredraget och en kraftig färggifning förvärfvade
honom ett namn inom hans konstart. Bland arbeten
af B. må nämnas: Barn vid en grind (1864), Första
ridlektionen (1866), Skjutsombytet (1868), Vid källan
i skogen (s. å.), Mulåsnedrifvare (s. å., Göteborgs
museum), En belägrad favorit (1869), Vid brunnen
(1874), Ett äfventyr på promenaden (1876) och Vid
högmässans slut (1877). Upk.*
Brandenburg. 1. Provins i konungariket Preussen, är
uppkalladt efter staden B. Det gränsar i n. till
Pommern och Mecklenburg, i ö. till Posen och
Västpreussen, i s. till Schlesien och prov. Sachsen,
i v. till Hannover, Sachsen och hertigdömet
Anhalt. Ytinnehållet är 39,838 kvkm. Provinsen,
som bildades 1816, omfattar landskapen Mittelmark,
Ukermark, Priegnitz och största delen af Neumark,
det gamla Mark-Brandenburg, hela Nieder- och större
delen af Ober-Lausitz samt smärre delar af Pommern,
Posen och Schlesien.
B., som utgör en del af det nordtyska låglandet,
har en genom kullar och dalgångar vågformig yta,
men endast en ringa höjd öfver hafvet. Höjningarna
stiga ingenstädes till mer än 229 m. (Rückenberg
vid Sorau). Jordmånen består till största delen
af sand, som på långa sträckor bildar ofruktbara
hedar. B. tillhör hufvudsakligen två vattensystem:
Elbes och Oders. Elbe, som endast på en kort
sträcka, såsom gränsflod, i n. v. berör B.,
upptager ett par smärre bifloder samt Havel,
i hvilken Spree, Rhin, Dosse m. fl. vattendrag
utflyta. Oder genomlöper provinsens östliga del och
upptager en mängd tillflöden, bl. a. Bober, Neisse
och Welse från vänster samt den stora Warthe med
Netze från höger. B. är ganska rikt på vatten och
vattensjuka trakter; många ofantliga träsk hafva dock
numera blifvit torrlagda genom kanaler, af hvilka de
betydligaste äro Finow-kanalen, mellan Havel och Oder,
Friedrich-Wilhelms-kanalen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
