Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 3. Bergsvalan - Branstad / 1487-1488 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brandväsende

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

telefonapparat eller försett polis- och annan personal med
ficktelefon, som kan inkopplas i brandskåpet. För att
allmänheten skyndsammast möjligt må finna närmaste
brandskåp, brukar man härom uppsätta hänvisningar dels
inom hvarje fastighet, dels på mera iögonenfallande
platser utomhus, såsom vid breflådor. Dessutom
placeras brandskåpet vanligen invid en lykta med rödt
glas eller annat igenkänningstecken. Till förekommande
af brandtelegrafens missbrukande finnas anslag vid
brandskåpen om straffbestämmelser för falskt alarm,
hvarjämte man börjat förse brandskåpen med särskilda
larmklockor för påkallandet af polisens uppmärksamhet,
så snart brandskåpet anlitas.



Fig. 6. Brandpostskylt på lyktstolpe.

Jämte brandtelegrafen har allmänheten numera äfven
i telefonen ett medel för brandkårens skyndsamma
alarmering, och i senaste tid har man
börjat konstruera automatiska brandalarmapparater,
särskildt för större industriella anläggningar och
offentliga byggnader, så att en utbruten eldsvåda
kan signalera sig själf, därigenom att de inom
hvarje lokal uppsatta apparaterna funktionera
vid plötslig temperaturstegring eller för viss
högre värmegrad.


Fig. 7. Gamla vattentunnor.

III. Brandpost kallas en i
och för eldsläckningsbehof särskild anordning å
vattenledningsrörnätet, hvilken möjliggör snabb
och riklig vattentillgång under tillräckligt tryck
för eldsvådas dämpande inom ett samhälles olika
delar. Ursprungligen fanns för eldsläckning äfven
inom större städer ej annat vatten än det, som kunde
lämnas af i gårdarna befintliga brunnar eller af
de s. k. allmänna pumparna, och därifrån langades
vattnet med ämbar fram till brandstället. Visserligen
funnos vattenledningsanläggningar hos historiens
äldsta civiliserade folk, men ej ens romarnas
storartade vattenledningar
voro direkt användbara för eldsläckningsändamål. När
brandväsendet slutligen organiserades, blef äfven
anskaffandet af vatten till eldsläckning föremål för
särskilda förordningar. Sålunda blef i allmänhet en
hvar af stadens invånare, som egde mera än en draghäst
och fordon, pliktig att biträda med vattenkörning
för eldens släckande, och skulle hvarje sådan
körningsskyldig medföra visst antal kärl, fyllda med
färskt yatten. Dessa kärl skulle hafva en noga bestämd
form och, äfven när de icke användes, vara fyllda
med vatten och upplagda på lätt tillgängligt ställe
i den gård, där hästarna stodo. De körningsskyldige
skulle inställa sig på särskild signal, hvilken
bestod t. ex. i lika många tutningar i lur, som det
gafs klämtslag i kyrktornet vid eldsvåda. Sedan fasta
brandkårer börjat organiseras, utrustades dessa med
särskilda vattenvagnar, hvilka ständigt skulle
stå fyllda med vatten. Dessa vattenvagnar, dels
större att transporteras af hästar, dels mindre
att dragas för hand förekomma ännu äfven inom
större samhällen, liksom den obligatoriska
vattenkörningen med tunnor på många ställen
finnes kvar, där vattenledningsanordningarna för
eldsläckning saknas. Sedan brandsprutorna under
1800-talets förra hälft försetts med sugverk,
har man kunnat för eldsläckning tillgodogöra
sig äfven öppna vattensamlingar, där sådana stå
till buds. Vattenledningarnas apterande direkt för
eldsläckningsbehof infördes först under 1800-talets
senare hälft. Så t. ex. försågs vattenledningen i
Paris med brandposter först 1872. Numera (1905) har
Paris inalles 7,900 brandposter på omkr. 100 meters
afstånd från hvarandra. I Sverige ha brandstodsbolagen
på flera ställen i afsevärd mån bidragit till
vattenledningars införande och deras apterande för
eldsläckningsbehof. Så t. ex. erhöll Malmö stads
vattenledning brandposter 1869, tack vare Skånska
brandförsäkringsinrättningens initiativ. Sedan 1892
har en af Tarifföreningen och Städernas allmänna
brandstodsbolag gemensamt tillsatt kommitté uppställt
vissa norm al bestämmelser för vattenledningars
konstruktion med hänsyn till eldsläckning,
hvilkas efterföljande gjorts som villkor för
brandstodsafgifternas sänkning.


Fig. 9. Schematisk skiss af vattenledningens anordning.

Nedanstående skiss antyder schematiskt
vattenledningens allmänna anordning och
verkningssätt. Trycket bestämmes af vattenståndet i
reservoaren, som matas från en högre belägen sjö eller
ett pumpverk. Så länge icke någon konsumtion eger
rum, är vattentrycket inom hela rörnätet detsamma,
från det gemensamma nollplanet räknadt. Om man
således från en punkt hvar som helst låter vattnet
uppstiga i ett slutet rör, inställer sig dess yta
i jämnhöjd med ytan i reservoaren, som vi antaga
ligger H meter öfver marken. Men om man från närmaste
brandpost utlägger en slang och därifrån uppsänder en
stråle, kommer vattnet icke att nå högre än h meter
öfver marken. Stighöjden har minskats med H–h meter;
denna minskning kallas tryckförlust.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>