egt rum i följd af förkastningar (s. k. förkastnings- l. rifningsbreccior); 3:o) därigenom att en eruptiv bergart vid sitt uppträngande mot jordytan fört med sig stycken af andra bergarter, genom hvilka den banat sig väg - brottstyckena äro då vanligen helt olika den inneslutande massan (t. ex. vissa slag af s. k. Stockholmsgranit) - eller därigenom att den stelnade ytskorpan af en eruptiv bergart söndersprängts af den påträngande smälta massan, hvilken i sig upptagit styckena (eruptivbreccior); i sistnämnda fall äro brottstyckena och bindemedlet hvarandra lika eller endast i afseende på gryets groflek skiljaktiga. Jfr Benbreccia. E. E. Brèche [braj], fr., krigsv. Se Bräsch. Brèche de Roland [bräʃ də rålã'], Rolandsbräschen, ett på 2,804 m. höjd beläget bergpass i Central-Pyrenéerna, 40 m. bredt, 1,1 km. långt och omgifvet af höga klippväggar, leder från Gavarniedalen i Frankrike v. om Mont Perdu till Spanien. Brechin [brä'kin], stad i skotska grefsk. Forfar, vid Esk, v. om Montrose. 8,941 inv. (1901). Anglikansk biskop. Katedral (från 12:e årh.). Linnefabriker, brännerier, pappersbruk, stenbrott. Breckenridge. Se Breckinridge. Breckinridge [bre'kin-ridj]. 1. John B. (skref sig Breckenridge), nordamerikansk politiker, f. 1760, var en af pioniärerna i Kentucky och upphofsman till de berömda "Kentuckyresolutionerna" af åren 1798 och 1799, i hvilka de enskilda staternas suveränitet och deras rätt att genom "nullifikation" afslita unionsbandet med stor djärfhet häfdades. B. var 1801-05 senator för Kentucky, blef sedan generaladvokat i Jeffersons kabinett, men dog redan 1806. 2. John Cabell B., den föregåendes sonson, nordamerikansk politiker, f. 1821 nära Lexington, Kentucky, d. 1875 i Lexington, började sin bana som advokat, deltog med utmärkelse i kriget mot Mexico, invaldes 1851 och 1853 i kongressen samt blef 1856 vald till Förenta staternas vice-president. Vid presidentvalet 1860, då Lincoln segrade, var B. sydstatsdemokraternas kandidat, af dem nominerad på grund af deras missnöje med Stephen Douglas, som uppsatts af demokraterna i nord- och mellanstaterna. B. intog 1861 sin plats i senaten, men måste lämna den, sedan han inträdt i de konfedererades armé. Där stred han som generalmajor under Bragg och Lee och var från jan. 1865 till Johnstons kapitulation i april s. å. krigsminister i Jefferson Davis' kabinett. Efter krigets slut flydde han till Cuba, vistades därefter en tid i Europa, men återvände 1868 och återupptog sin advokatverksamhet i Lexington. 3. Clifton Rhodes B., den föregåendes son, nordamerikansk diplomat och politiker, f. 1846 i Lexington, deltog vid unga år i inbördeskriget, nödgades sedan för sjukdom afbryta sina studier och slog sig då (1870) på bomullsodling i Arkansas. j!883-94 var han (demokratisk) medlem af kongressens representanthus och utnämndes sistnämnda år af Cleveland till Förenta staternas minister i Petersburg. 1897 drog han sig tillbaka till privatlifvet. V. S-g. Brecknock [bre'knåk]. 1. Engelskt grefskap i södra delen af Wales. 1,862 kvkm. 59,906 inv. (1901, som förvaltningsområde 54,211 inv. s. å.). Hufvudnäring är boskapsskötsel, därnäst åkerbruk och bergsbruk. -- 2. Hufvudstad i nämnda grefskap, i en vacker dal vid floden Usk. Omkr. 6,000 inv. I närheten romerska ruiner. Bred, socken i Uppsala län, Åsunda härad. 2,856 har. 672 inv. (1903). Annex till Sparrsätra, Uppsala stift, Åsunda kontrakt. Breda, i Småland benämning på hö, som utlagts till torkning före inbärgningen. Breda, stad och fordom fästning i nederländska prov. Noord-Brabant, vid Merk. 26,618 inv. (1903). Tillverkning af yllevaror och cigarrer. Krigsakademi. Omgifningen utgör den s. k. Breda-heden, som nu delvis gjorts odlingsbar. 25 mars 1566 undertecknades i B. af nio adelsmän den af Filips van Marnix uppsatta förbindelsen att med all makt hindra inkvisitionens och en ny lags införande, den s. k. "kompromissen", hvilken blef utgångspunkten för nederländarnas frihetskamp mot Spanien. I B. slöt England 31 juli (n. st.) 1667 fred med Holland samt dess allierade Frankrike och Danmark. Åt Holland, med hvilket äfven ingicks förbund, återgaf England Surinam och gjorde några eftergifter med afseende på navigationsakten, men behöll det i kriget tagna Nya Nederland (nuv. New York och New Jersey). Konungen af Danmark gjorde utan framgång försök att för Norges räkning återvinna Orkney- och Shetland-öarna. Frederna slötos under svensk medling; medlare voro hofrådet P. J. Coyet (som dog 11 juni 1667, före fredernas undertecknande), riksrådet frih. Göran Fleming och fältmarskalken grefve Chr. D. von Dohna. Breda. 1. Lukas von B. d. ä., målare, f. 18 april 1676 i Stockholm, d. där 1752, tillhörde en gammal brabantsk släkt. Fadern, köpmannen Pieter von B., hade från Hamburg inflyttat till Sverige. Sedan modern blifvit änka, satte hon sonen i lära hos Martinus Mijtens, med hvilken han 1697 fick företaga sin första utländska studieresa. 1704 reste han öfver Tyskland och Nederländerna till Frankrike, där han någon tid uppehöll sig hos Largillière i Paris. Af dennes briljanta kolorit har han likväl ej tagit något starkare intryck. Däremot märkes Largillières inflytande i den karakteristiska vridningen på hufvudet och i ögats glans. 1712 kom B. hem och blef därefter af högt stående personer flitigt anlitad som porträttör. Hans porträtt utmärka sig genom en kraftig och riktig teckning, en liflig, stundom något grof karakteristik och en stark, i lackrödt och violett hållen karnation, alldeles olika hans svenska samtidas. Han målade äfven bilder med mytologiska motiv. En Venus och Adonis fanns i den forna nescherska samlingen. Sedan han i sitt gifte (1718) fått en sidenfabrik och ett färgeri, tog skötandet af dessa småningom hans tid så mycket i anspråk, att penseln fick hvila. Efter omkr. 1725 eger man därför nästan inga arbeten af honom. I nationalmuseum ses af hans hand ett porträtt i bröstbild af brodern, Lorens von B. -rn. (E. H-k.) 2. Lukas von B. d. y., den förres son, f. 22 sept. 1726 i Stockholm, d. där 1799, dispaschör vid sjöassuranskompaniet, konstsamlare. Han egde en förträfflig samling af i synnerhet holländska taflor, till en del förmodligen ärfda efter fadern, idkade vid sidan af sin borgerliga syssla konststudier och utbildade sig till en framstående tafvelkännare, i hvilken egenskap han bl. a. i "Stockholms Posten" för 1791 skref artikelserien Om målningar, den