engelsmännen, i förening med holländarna, förgäfves att intaga densamma. 1794 blef på B:s redd den franska flottan under Villaret-Joyeuse slagen af den engelska under Howe. J. F. N. Brest-Litovski (po. Brzesc Litowsk), stad och fästning af första klassen i ryska guvern. Grodno, på gränsen mellan Polen och Ryssland, vid floden Muchovetz' utflöde i västra Bug. 46,542 inv. (1897). Säte för en grekisk och för en katolsk-armenisk biskop. B. är en strategiskt viktig knutpunkt för flera järnvägar. Dess nuvarande försvarsverk började uppföras 1831 och bestå af en rent militär kärnfästning och en fortgördel. Kärnan utgöres af ett på en ö byggdt central verk, som omges af Terespoler-, Wolhyniska och Kobriner-fronterna samt det i n. framskjutna järnvägsbrohufvudet "Graf Berg". Fortgördeln, 5 km. utanför kärnan, räknar 12 fort, af hvilka hälften och däribland de 4 på vänstra Bugstranden äro byggda under senaste tiden. Staden ligger ö. om kärnfästningen. - B. intogs 12 maj 1657 af Karl X efter endast 3 dagars belägring, hvarunder Dahlbergh mycket utmärkte sig. I B:s närhet, vid byn Kruptsjits, vunno ryssarna 1794 en stor seger öfver polackerna. L. W:son M. Bretagne [brəta'nj], Britannia minor, Armorica, den stora nordvästra halfön i Frankrike, omgifven af Normandie, Maine, Anjou och Poitou samt Atlantiska hafvet. Areal 33,888 kvkm. B. är deladt i fem departement: Ille-et-Vilaine, Loire-inférieure, Côtes-du-nord, Morbihan och Finistère. Man delade det också i Öfre B., den östra delen, och Nedre B., den västra delen. -- Östra delen af B. -- landet omkring Rennes -- är en vågformig slätt, det gamla Marche de B. eller B. gallot; väster om denna börja, med Forêt de Paimpont, B:s berg, som nästan alltigenom bestå af granit och som i toppen Bel Air på Massif du Méné nå en höjd af 340 m. Längre västerut dela de sig i två grenar: Montagne d'Arrée i norr med B:s högsta topp, Mont de S:t Michel (391 m.), och Montagne noire i söder. Mellan dem båda flyter Aune ut i Rade de Brest. Det är med dessa berg, som dep. Finistères vilda strandklippor hänga samman. B:s viktigaste floder äro Vilaine, Blavet och Aune. Klimatet i B. är mera likt ett öklimat än ett fastlandsklimat: täta dimmor och häftiga stormar utmärka det, och somrarna äro svalare, vintrarna mildare än i det öfriga Frankrike. Stora delar af landet äro ofruktbara, och den odlade jorden lämnar mera lin och hampa än frukt och spannmål. För öfrigt är B. ett storslaget vildt och dystert land. Bretagnarna l. bretonerna, som kanske mer än befolkningen i andra landskap rönt inverkan af den natur, i hvilken de vuxit upp, äro af keltisk stam och hafva vetat att under seklernas lopp bibehålla sin ras tämligen oblandad af andra folkelement. Deras mest utmärkande drag är ett yttre, nästan tungsint allvar, hvarunder dock gömmes mycken lidelsefullhet samt kärlek till friheten och till gamla fäderneärfda minnen och traditioner, öfver hvilka de äro mycket stolta. Denna folkets karaktär tillika med bevarandet af gammaldags klädedräkter och ärfda seder har jämte landets egen natur gjort B. till ett af Frankrikes intressantaste och af turister mest besökta landskap. Hufvudnäringar äro åkerbruk, handel, fiske och sjöfart; invånarna äro kända såsom mycket duktiga sjömän. Däremot är industrien endast föga lifskraftig. Folket är i allmänhet fattigt och okunnigt, men gästfritt och godmodigt. Än i dag lär man kunna iakttaga skiljaktigheter i såväl yttre som inre afseenden mellan afkomlingarna af de invandrade britterna och de ursprunglige invånarnas direkta ättlingar. De förstnämnde, som äro högresta och ljusletta, bo mest i landskapets norra kusttrakter, hvaremot de sistnämnde, som äro småväxta och hafva mörkare hy, till största delen bebo landet söder om bergen. B. har ännu kvar många minnesmärken från hednatiden.

Bretagniska folkdräkter.</img>

Historia. Om B:s äldsta historia vet man nästan
endast, att stenåldern varade mycket länge,
att invånarna under bronsåldern voro kelter
och då begrofvo sina höfdingar i stenkamrar,
s. k. "dolmen". Omkr. år 800 f. Kr. uppstod i
B. druidismen, på samma gång dess religion och dess
styrelseform. Vidsträckta skogar och afskildt läge
gjorde B. till en naturlig härd för mystik och
fantasi, hvilket druiderna synas hafva förstått
begagna till sin förmån. Vid tiden för den romerska
eröfringen, åren 57 och 56 f. Kr., var landet bebodt
af fem små keltiska stammar, hvilka Cæsar, som
först omtalar dem, kallar namnetes (omkr. Nantes),
veneti (omkr. Vannes), osismi (i västligaste B.),
coriosolites (omkr Corseult, nära S:t Malo) och
redones (omkr. Rennes). Hela landet kallades
Armorica (se d. o.) och tillhörde sedan till
namnet den romerska provincia lugdunensis tertia,
ehuru det i själfva verket utgjorde en samling små,
nästan själfständiga republiker. B. njöt likväl alla
frukterna af den romerska kulturen: det genomdrogs
af präktiga vägar, betäcktes med romerska villor, af
hvilka ruiner ännu finnas kvar, och blomstrande städer
uppstodo. Despotism och odrägliga skatter framkallade
dock flera uppror, och romarna blefvo slutligen
fördrifna från B., samtidigt med att de fördrefvos
från det därmed stambefryndade Britannien. De
germanska invandringarna i sistnämnda land förmådde
en mängd britter att utvandra till B., där de fingo