Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brugg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
namn, till understöd åt behof vande skådespelare. Hans
staty (modellerad af B. Bergslien 1895) restes
1902 utanför nationalteatern i Kristiania. -
B. var en komisk skådespelare af första rang, den
ypperste konstnär norska teatern hittills egt. Han
var född komiker. Den framklingande grundtonen i
hans skaplynne var en djup och äkta humor af det
hjärtevarma, jovialiskt älskvärda slaget, hvilken
förlänade saft och omedelbarhet åt hans framställning
samt mildrade komikens mest skarpa dagrar. På samma
gång var hans uppfattning af rollen klar, säker och
inträngande; karaktärens mest dolda sidor förstod
han att träffa och återgifva med sällsynt talang,
och hans tolkning var rik på belysande smådrag. B:s
sympativäckande spel såsom Michel Perrin eller Jeppe
paa bjerget eller Stolpe i bagatellen "Hos kaptejnen"
skall sent förgätas. Till hans bästa uppgifter
hörde vidare Holbergsfigurerna Henrik, Per degn och
Jakob von Thyboe, Molières Sganarel och Argan,
Shaksperes Falstaff, Bottom och Autolykus, Ibsens
Daniel Heire, Dovregubben, Pastor Straamand, Gamle
Ekdahl och Skibsbygmester Aune, Jacobsen i Björnsons
"En fallit" och Anker i "Soldaterlöjer". I Stockholm
gaf B. gästspel 1878, 1881 och 1882.
2. Louise B., född Gulbrandsen, den föregåendes
första hustru, norsk skådespelerska, f. 1831 i
Bergen, gift 1851, fick samtidigt med den föregående
anställning vid Bergens och Kristiania teatrar,
hvilken sistnämnda hon tillhörde till sin död,
22 jan. 1866. Hon återgaf fint och intelligent den
moderna salongskomediens kvinnokaraktärer, och i
tragiska roller utvecklade hon en djup uppfattning
jämte kraft i framställningen. Bland hennes bäst
lösta uppgifter må nämnas Charlotte Corday, Fru Inger
till Östråt, Elisabeth i Schillers "Maria Stuart"
och Hertiginnan Marlborough i "Ett glas vatten".
Bruna bönor. Se Phaseolus.
Bruna drakhufvudet, zool. Se Drakfiskar.
Bruna färger. Se Färg.
Brunai [bruna’!]. Se Brunei.
Bruna juran, geol., en hufvudsakligen i Tyskland
efter Leopold von Buch använd benämning på
juraformationens mellersta afdelning, hvars bergarter
i många trakter hafva öfvervägande brun färg. Utanför
Tyskland, t. ex. i England, benämnes motsvarande
bildning vanligen dogger. E. E.
Brunalger, bot. Se Fucoideæ.
Brunanborg (angls. Brunanburh), nord-engelsk borg,
hvars läge man icke lyckats uppvisa, ryktbar
genom den stora, för Englands enande till ett
rike betydelsefulla seger, som den angelsaxiske
konungen Ethelstan där vann år 937 öfver de
förenade nordborna från Northumberland, Skottland,
Orkneyöarna och Irland. Många nordbor föllo, och deras
anförare, konung Olof, måste fly. Se J. Steenstrup,
"Normannerne" (III, 1882).
Brun-anden l. Rödhalsade dykanden, Fuligula ferina,
zool., en dykand, hvars utbredning sträcker sig öfver
största delen af de tempererade trakterna i norra
hemisfären (se vidare Andfåglar, sp. 959-960). På
insjöarnas stränder, på holmar eller i vassen bygger
hon ett tätt sammanväfdt bo af rör och gräs, fodradt
med dun, och lägger där 8-13 omkr. 60 mm. långa
ägg af blygrå eller gulgrön färg. Synnerligast i de
östligare och
sydligare trakterna af jorden äfvensom i Nord-Amerika,
där denna fågel förekommer i större mängd, är den
högt värderad för sitt välsmakande kött. Brun-anden
häckar i södra Sverige (Norrköpingstrakten) samt i
norra och mellersta Tyskland och mellersta Ryssland;
vintrarna tillbringar den i södra Europa och England.
F. A. S. (L-e.)
Brunbäcks färja (Brunnbäcks färja),
färjställe vid Dalälfven, i en vacker nejd i Folkärna
socken. Platsen, förr räknad som Dalarnas slutpunkt
i s. och såsom gränsort lifligt trafikerad samt af en
viss betydelse, är särskildt bekant för dalkarlarnas
seger därstädes öfver Kristian II:s trupper april
1521. Regeringen i Stockholm hade låtit utrusta en,
som det säges, till 6,000 man uppgående armé af
holsteinare, danskar, skottar och fransmän för att
kväfva upproret i Dalarna. En del däraf drog från
Västerås upp till B. och lägrade sig där midt emot
de på andra sidan älfven stående dalkarlarna. Jens
Beldenak, som synes hafva varit en af expeditionens
ledare, fick emellertid upplysning om, att dalkarlarna
kunde uppställa ända till 20,000 man, hvilka i nödfall
lefde på barkbröd och vatten. Förskräckt skall han då
hafva uppmanat de sina till återtåg med orden: "De där
kunde äde trä og drikke vand, dem tvinger ej fanen, än
sider (mindre) nogen mand. Bröer, lader uss drage rätt
snart häen". När de sålunda började återtåget, gingo
emellertid dalkarlarna öfver älfven och tillfogade dem
åtskilliga förluster. De än i dag sjungna "Dalvisan"
och "Vänjansvisan" förhärliga denna allmogens seger.
Brunchorst, Jörgen, norsk botanist, f. 10 aug. 1862 i
Bergen, blef student 1880, studerade 1882-86 botanik
i Tyskland, tog 1885 doktorsgraden i Heidelberg samt
anställdes 1886 som konservator vid Bergens museum,
hvars direktör han blef 1901 och om hvilket han inlagt
betydande förtjänster. Upprättandet af den biologiska
stationen i Bergen är hans verk. B. har skrifvit
en mängd vetenskapliga afhandlingar i växtfysiologi
och mykologi (intagna i tyska facktidskrifter och i
Bergens museums årsberättelser) samt äfven gjort sig
känd utom fackmännens krets genom populära arbeten,
såsom De vigtigste plantesygdomme (1887), Tolv
populære foredrag om udvikling, liv og formering i
planteriget (1890; 2:a uppl. 1901) och Bergens museum
1825 -1900, en historisk fremstilling (1900). Dessutom
har han sedan 1887 varit redaktör för den populära
naturvetenskapliga tidskriften "Naturen", i hvilken
han skrifvit en mängd uppsatser, och för museets
"Aarbog", som sedan 1892 aflöst årsberättelserna
och sedan 1899 gifvits ut i tvångfria häften. Han
har sedan 1895 varit stortingsman för Bergen och där
tillhört den liberala fraktionen af det parti, som
vid senaste valet erhöll namnet "Bergens venstre".
(O. A. Ö.)
Brundisium l. Brundusium, det forna namnet på den
italienska staden Brindisi.
Brune, nord. sag., en af Harald Hildetands
krigshöfdingar. I Bråvalla slag framträdde hans
förräderi ohöljdt, då han med klubbslag dödade den
blinde Harald, som på sin stridsvagn rusade in bland
fienderna. Saxo säger, att det var Oden själf, som
i B:s gestalt tog den gamle konungen af daga för att
hämta honom upp till sig.
Brune [bryn], Guillaume Marie Anne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
