slags hos judarna brukligt offer, hvarvid offerdjuret - utom huden, som förut afdragits - helt och hållet uppbrändes på altaret. Ursprungligen var 'ola beteckning för offer i allmänhet, d. v. s. det som kommer upp på altaret; senare blef det ett bestämdt slag af offer, nämligen sådana, som helt och hållet förbrändes (hebr. kalil, lat. holocaustum). Före exilen synes ett brännoffer ha förekommit endast hvarje morgon (2 Kon. 16: 15). Men efter hemkomsten från fångenskapen i Babel synes man såväl morgon som afton ha framburit ett brännoffer i Jerusalems tempel; därför talas det i det senare lagspråket om 'olat hat-tamid, det dagliga brännoffret. E. S-e. Brännpunkt, Fokus l. Principal-fokus, fys., den punkt, i hvilken ljusstrålar, som infalla på en spegel eller lins parallellt med dess optiska axel, efter reflexionen eller brytningen skära hvarandra, antingen i verkligheten eller om de tänkas utdragna bakåt. I förra fallet kallas brännpunkten reel (hos konkava speglar och samlingslinser), i senare virtuell (hos konvexa speglar och spridningslinser). Dess afstånd från spegelns eller linsens midtpunkt kallas brännvidd l. fokaldistans. R. R.* Brännskada. En tillräckligt uppvärmd kropp (vare sig fast, flytande eller gasformig), som kommer i beröring med någon del af den lefvande organismen (t. ex. huden), inverkar därpå irriterande samt mer eller mindre förstörande, alltefter sin värmegrad och den tid, hvarunder inverkan får ske. Den lindrigaste påföljden är rodnad; svårare fall äro blåsbildning och, ännu svårare, verklig förbränning, skorpbildning. Brandskorpan (eschara) kan vara begränsad till huden ensam, ja till enskilda lager däraf, men den kan äfven tränga djupare in, och det så långt, att en hel del fullständigt förkolnar. Äfven de lindrigaste formerna af brännskada kunna blifva lifsfarliga, om de äro mycket utbredda, och sträcka de sig till en tredjedel af kroppens hela yta, är dödlig utgång nästan viss. De djupare brännsåren kräfva för sin läkning brandskorpans afstötning genom suppuration och ärrbildning. Ärr, som uppkommit på detta sätt, hafva, vida mer än andra ärr, benägenhet att sammandraga sig och kunna till följd däraf orsaka de värsta vanskapligheter. - En mängd andra ämnen - starka syror, kaustika alkalier och många salter - verka på samma sätt som värmet. De kallas därför kaustika ämnen. Medicinen drar ofta nytta såväl af denna egenskap som af hettan (genom användande af brännjärn). Någon gång skadas kroppens inre delar genom införandet af kaustika ämnen: svafvelsyra, "floralut" o. d. Om döden ej omedelbart följer, inträffar skorpbildning och läkning genom ärr, hvilkas sammandragning kan åstadkomma ohjälpliga förträngningar. Äfven genom inandning af heta ångor kunna luftrör och lungor skadas så, att döden blir en följd. Rsr.* Brännspegel, fys., en konkav sfärisk spegel af metall och med stor radie, hvilken tjänar till koncentrering af solljuset i eller omkring en punkt (brännpunkt), hvarest en hetta utvecklas, som stundom är tillräckligt stark för att antända brännbara ämnen, smälta metaller o. d. Apparatens verkan förhöjes genom ytans förstoring. Det berättas, att Archimedes med en brännspegel antände skeppen för romarna, när dessa belägrade Syrakusai. Denna uppgift synes emellertid föga sannolik. Tschirnhausen antände trästycken och smälte silfver med en brännspegel af koppar, hvilken hade en diameter af 1,78 m. och en brännvidd af l,19 m. R. R.* Brännstål, metall. Om ett stycke mjukt smidesjärn inpackas i kolpulver i en sluten låda af eldfast sten och denna sedan upphettas till hvitvärme, upptager järnet kol och öfvergår att blifva stål. Har upphettningen endast kort varaktighet, sker uppkolningen endast på ytan af järnbiten; men är upphettningen långvarig, tränger kolet småningom igenom hela biten. En uppkolning af ytan på en järnpjäs benämnes vanligen cementering (se d. o.), en uppkolning af hela järnstycken benämnes brännstålsberedning. I Sverige beredes brännstål hufvudsakligen för export till England (särskildt till Sheffield), där det tjänar som råmaterial vid beredning af degelstål. Såsom råmaterial vid brännstålsberedningen tjänar vallonjärn, utsmidt till plattjärn af 100 mm. bredd och 15 mm. tjocklek. Dessa afhuggas i längder om 3 meter och inläggas i kistor af eldfast tegel, hvilka hafva en rymd af cirka 3 kubikmeter och äro inmurade i en flamugn. Hvarje ugn innehåller två kistor. Stångjärnet inlägges i kistorna hvarfvis, med mellanlägg af kolstybb, och sedan lådan fyllts, täckes den med stybb och därofvan med ett lager af eldfast lera. Hvarje låda rymmer cirka 10 tons järn. - Upphettningen tager olika lång tid, alltefter den mängd kol man önskar att järnet skall upptaga. Eldningen sker vanligen med ved. Sedan eldningen pågått i ungefär en vecka, uttages genom en sidoöppning i lådan en af stängerna och afslås; af brottutseendet bedömer man om uppkolningen fortskridit tillräckligt långt. Befinnes detta vara fallet, afbrytes eldningen och ugnen får afsvalna af sig själf, innan stängerna uttagas. Därefter uttagas stängerna och afslås i bitar, hvilka efter brottutseendet sorteras i olika klasser, beroende på kolhalten. (Å ytan af stängerna uppstå under bränningen ofta blåsor, hvaraf den stundom använda benämningen blåsstål, eng. blister-steel.) Vanligen tager en bränning, inklusive inpackning och afsvalning, en månads tid. G. D. Brännteknik (Brandteknik), ett sätt att på mekanisk väg, medelst brännheta verktyg, åstadkomma prydnader å trä för billigt pris för att ersätta det dyrbara träsnideriet (träskulpturen) eller imitera effekter af inlagdt arbete. Jfr Glödritning. Bränntorf kallas de i naturen förekommande jordlager, hvilka bildats därigenom, att växtdelar långsamt förmultnat vid bristande tillgång på syre, och som efter föregående behandling kunna tjänstgöra såsom bränsle. Dylika samlingar af förmultnade växtåterstoder, hvilka i dagligt tal benämnas mossar, hafva uppkommit på tvenne väsentligen olika sätt, dels genom igenväxande af sjöar eller stillastående vattensamlingar, dels genom omedelbar försumpning af fastmark. Detta naturens arbete fortgår ännu i dag. Då sjöar växa igen, sker detta från stränderna, där starrarter, mossor och andra torfbildande växter slå sig ner och sprida sig längre och längre ut på vattnet, där de bilda sammanhängande gungflyn. Under tidernas lopp affalla rötter, stjälkar, blad m. m., som sjunka till bottnen, och till sist fylles hela sjöbäckenet. Försumpning eger däremot rum, då torfbildande växter invandra och sprida sig på fastmark, som genom uppdämning