salubränning. 1660 skall Stockholms stad hafva haft 40 brännvinsbrännare, men tillverkningen var säkerligen då ännu helt obetydlig. Endast medlemmar af bryggarämbetet hade tillåtelse att bränna brännvin till afsalu, och denna tillåtelse upphäfdes alltemellanåt, när spannmålsskörden i riket slog fel. Husbehofsbränningen var däremot ingen förmenad, och denna liksom brännvinskonsumtionen antog snart nog, efter hvad det tyckes, större dimensioner, hvarför husbehofsbränningen förbjöds 1718 genom ett k. bref, hvilket äfven i andra afseenden innehöll åtskilliga framtidstankar; så i fråga om reglering af tillverkningen och öfverlåtande på bolag af försäljningen i sådana städer, som ej hade s. k. allmänna brännerier. Inkomsten af de allmänna brännerierna och bolagsafgifterna anslogos till kommunala utgifter. Äfven för en viss kontroll öfver förordningens efterlefnad var sörjdt genom uppsyningsrnan, som minst en gång i veckan skulle besiktiga alla brännerier och krogar. Den genom förordningen åsyftade minskningen i superiet uteblef dock. 1731 bestämdes, att på landet egare af i mantal satt jord skulle till eget husbehof få bränna brännvin emot en årlig afgift till kronan af 1 dal. smt för hvarje helt hemman och hvarje brännvinspanna, som fanns på gården. Hvad städerna angår, skulle i Stockholm all tillverkning öfverlämnas åt bryggarämbetet mot en årlig bränneriskatt af 72,000 dal. kmt. I öfriga stapelstäder och större uppstäder bestämdes af landshöfdingen och magistraten, huru många brännvinspannor skulle behöfvas, och brännerierna öfverlätos åt några af borgerskapet mot en skatt af 4 öre smt för hvarje kanna, som beräknades kunna tillverkas. Försäljningen af brännvin i minut eller mindre än 1/2 ankare var förbehållen krögarna. Sådana funnos vid den tiden i mycket stort antal. I Stockholm funnos t. ex. mellan 1731 och 1813 700 à 800 krogar. 1747 blef husbehofsbränningen alldeles fri, och alla hemmansbrukare på landet skulle ega rätt att under hela året bränna brännvin till eget husbehof, mot en konsumtionsskatt af 3 dal. smt för 1/2 à 1 hemman och i proportion därefter för större eller mindre gårdar; ståndspersoner erlade dubbla afgiften. Denna afgift utgick, vare sig brännvin tillverkades eller ej. Bränning till afsalu belades med en skatt af 8 dal. smt per tunna spannmål. År 1756 förbjöds all brännvinsbränning på grund af spannmålsbrist, och alla brännvinspannor skulle tagas i förvar eller förseglas. Pannornas antal uppgick då till 169,132 stycken, hvilket efter landets dåvarande folkmängd, omkr. 3 mill. (inräknadt Finland), ger en panna på 17 à 18 invånare, och den spannmålsmängd, som årligen konsumerades i brännvinspannorna, uppskattades vid denna tid till flera hundra tusen tunnor. Vid slutet af frihetstiden var såväl husbehofs- som salubränningen underkastad vissa konsumtionsafgifter, afsevärdt lägre för den förra än för den senare. Dessutom skulle af gästgifvare och krögare erläggas en särskild s. k. minuteringsafgift, utgående med 12 öre smt per kanna, som ansågs kunna säljas. Under Gustaf III var brännvinsbränningen föremål för de mest olika lagstiftningsåtgärder. Med anledning af 1771 års missväxt blefvo genom förordning 1 sept. 1772 tillverkning och försäljning af svenskt brännvin alldeles förbjudna, hvarvid dock den ofvannämnda brännvinsbevillningen med riksdagens samtycke fortfarande skulle utgå. Af ekonomiska skäl tvangs konungen snart, 1775, på den bekante finansmannen J. Liljencrants' råd, att med upphäfvande af detta förbud förklara brännvinstillverkningen för ett regale, eller kronans uteslutande privilegium, som dock skulle ställas under förpaktning. Då regeringens utpaktningsanbud emellertid ej rönte den väntade framgången, utfärdades 14 sept. 1775 en ny förordning om inrättande af kronobrännerier. Upphofsmannen till denna förordning och själen i direktionen öfver kronobrännerierna var frih. G. G. Wrangel, af denna anledning kallad "brännvins-Wrangel". Redan 1776 funnos 42 kronobrännerier, och deras antal ökades småningom till 61, af hvilka ej mindre än 7 funnos i Stockholms stad. 2 maj 1776 utskänktes "den första kronosupen" i Stockholm, och från och med samma dag inträdde en allmän frihet att försälja brännvin. Till tidens kulturhistoria hör också, att många af de gamla slotten, såsom Kalmar, Vadstena, Linköpings, Örebro, Västerås och Åbo slott, användes till kronobrännerier eller spannmålsmagasin för sådana. År 1785 nådde tillverkningen sin höjdpunkt med omkr. 6 mill. kannor, eller 2,1 kanna (5,6 liter) per invånare (2,8 mill. invånare i riket). Efter några år blef det ekonomiska resultatet af kronobränningen tämligen dåligt, hvilket ingalunda berodde på minskning i konsumtionen, utan på en öfverhandtagande lönnbränning. I följd af det allmänna missnöjet med kronobränningen, hvari saknaden af husbehofsbränningen intog en betydlig del, afskaffades den 1787, och bränneriprivilegiet utarrenderades till enskilda mot en afgift i spannmål. Denna s. k. arrendebränning fortfor till 1798. Vid sidan däraf återgafs rätten till husbehofsbränning åt alla, som före 1772 års brännvinsförbud haft denna rätt. I glädjen öfver att hafva återfått husbehofsbränningen hängaf sig folket åt superi som aldrig förr, och nästan hvarje bondstuga blef en krog. År 1794 inskränktes bränningen för städerna efter en sådan uppskattning af konsumtionen, att hvarje man öfver 15 år beräknades förtära 12 och hvarje kvinna 6 kannor om året med ett tillägg af 5 proc. för allmoge och resande. 1799 ändrades denna beräkning till 4 1/2 kannor för man och 2 1/4 kannor för kvinna öfver 15 år. I 1800 års förordning stadgades, att all brännvinsbränning på landet skulle vara bunden vid jorden, så att endast jordbrukare hade rätt att bränna. Den tillåtna storleken på pannan berodde på gårdens storlek; mot 1 mantal svarade en panna på 50 kannor. För gårdar om mer än 1 mantal steg pannrymden, dock i fallande skala, så att 90 kannor motsvarade 5 mantal. Skatten utgjorde 12 lispund torr råg för hvarje helt mantal, oafsedt om bränning egde rum eller ej. I städerna bestämdes beloppet af den spannmål, som fick brännas, efter folkmängden, hvarvid 1794 års beräkning af konsumtionen lades till grund, under antagande, att 18 kannor brännvin erhöllos ur 1 tunna råg. Tiden för tillverkningen bestämdes till 8 månader, 1 okt.--1 juni. 1810 bestämdes brännvinsbevillningen till 2 rdr b:ko för hvarje helt hemman och i städerna till 8 skilling för hvarje person, ehvad bränning utöfvades eller ej. Genom 1835 års förordning indelades brännerierna, alltefter redskapens mer eller mindre sammansatta beskaffenhet, i 7 klasser med