England mot Ryssland samt uttalat sig tadlande om Preussens dåvarande reaktionära inrikespolitik. Han slog sig nu ned i Heidelberg, där hans hus blef en samlingspunkt fcr vetenskapliga och politiska celebriteter. Med ungdomlig glöd tog han emellanåt till orda i religiösa och allmänna frågor, så genom Zeichen der zeit (1855), ett inlägg för samvetsfriheten, och Gott in der geschichte (1857), en framställning af uppenbarelsens universalitet. Sina sista år egnade han åt det stora arbetet Bibelwerk für die gemeinde (1858-70; efter hans död fullbordadt af Kamphausen och Holtzmann), hvilket storartadt anlagda och för sin tid värdefulla verk återgifver de heliga skrifternas text i en kritiskt rensad öfversättning, förenad med förklaringar, kompletteringar och hänvisningar. - B:s hela verksamhet präglades af entusiasm för kristen tro, vetenskaplig sanning och politisk frihet. I synnerhet genom vistelsen i England blef hans liberalism stadfäst, och liksom sina tyske meningsfränder stod han därför ovänlig mot den brutala realpolitik, som Bismarck förfäktade och senare skulle föra till seger. På det teologiska området blef hans sträfvan att förena positiv tro med vetenskaplig forskning betydelsefull. Han blef friherre 1857 och dog i Bonn 28 nov. 1860. - B:s änka publicerade hans biografi under titeln "A memoir of baron Bunsen" (1868; af F. Nippold öfversatt till tyska 1868-71). Se vidare Ranke, "Aus dem briefwechsel Friedrich Wilhelms IV mit Bunsen" (1873), samt biografier öfver B. af R. Pauli i "Allgemeine deutsche biographie", III, s. 541-552, och A. Kamphausen i "Realencyklopädie fur protestantische theologie un d kirche", III, s. 556-562 (1897). C. H. H.

</img>
Bunsen, Robert Wilhelm, tysk kemist och fysiker,
f. 1811 i Göttingen, d. 16 aug. 1899 i Heidelberg,
blef 1836 professor vid polytekniska skolan i
Kassel, 1838 vid universitetet i Marburg, 1851
i Breslau och 1852 i Heidelberg. 1889 afgick
han från sin professur. B. riktade vetenskapen
med en mängd upptäckter. Af stor betydelse äro
i synnerhet hans undersökningar öfver krutet,
dubbelcyanurer, kakodylserien, den kemiska 
frändskapen, den specifika vikten, lagarna för
gasabsorptionen, tryckets inflytande på smälta
ämnens öfvergång till fast form, kondensationen
af gaser på glas, diffusionen och företeelserna vid
gasers förbränning, den elektrolytiska metoden för
vinnande af alkalimetaller och slutligen fotokemien,
vid hvilken sistnämnda undersökning han biträddes
af Roscoe. B:s namn är äfven fäst vid åtskilliga
förbättrade apparater, såsom Bunsens brännare, Bunsens
stapel, Bunsens fotometer, Bunsens iskalorimeter
och ångkalorimeter m. fl. 1846 företog B. en mängd
kemisk-geologiska undersökningar på Island, hvars
varma källor han studerade. 1860 gjorde han den för
fotografien betydelsefulla upptäckten af
en ny ljuskälla (som vinnes därigenom, att
magnesiumtråd förbrännes i en vanlig sprit- eller
gaslåga), hvars fotografiska kraft är endast 36 gånger
svagare än solens. Mest betydande blef B. genom
den af honom och H. Kirchhoff gjorda upptäckten
af spektralanalysen (1861), som åstadkommit
ofantligt stora framsteg inom kemien, fysiken
och astronomien. Rörande denna upptäckt utgåfvo
de båda lärde tillsammans Chemische analyse durch
spektralbeobachtungen (1861). Spektralanalysen ledde
B. till upptäckten af två nya grundämnen, rubidium och
cesium, hvilka han fann i vissa källors vatten. Af de
skrifter, som B. ensam utgaf, må nämnas: Enumeratio ac
descriptio hygrometrorum (1830), Das eisenoxidhydrat,
ein gegengift des weissen arseniks oder der arsenigen
säure (2:a uppl. 1837), Gasometrische methoden
(1857) och Anleitung zur analyse der aschen und
mineralwasser (1874), Unters. über d. kakodylreihe
("Ostw. klassiker", bd 27, 1891) och Photochemische
untersuchungen (med H. Roscoe; "Ostw. klassiker",
bd 34 o. 38, 1892 o. 1893). De flesta af B:s
afhandlingar äro offentliggjorda i "Annalen
der physik und chemie". B. tillhörde de flesta
vetenskapliga sällskap af någon betydelse. Svenska
vetenskapsakademien kallade honom till sin ledamot
år 1860. 

</img>
Bunsens brännare, fys. När man med en
gaslåga vill åstadkomma stark upphettning, måste man
hafva en annan brännare än den vanliga. I de kemiska
laboratorierna använder man för detta ändamål Bunsens
brännare, hvilken är inrättad på 
följande sätt (se fig.). Gasen inkommer genom
kautsjukslangen i ett inre (å fig. ej synligt) rör,
hvilket slutar vid a med en af ett eller flera hål
eller springor genomborrad skifva. Öfver detta rör är
trädd en i båda ändarna öppen cylinder eller skorsten
(bb), försedd med passande sidoöppningar (cc), genom
hvilka luften fritt kan inkomma. Ur den öfre änden
(d) af cylindern utströmmar gasen, intimt blandad med
luft, och gifver, när den påtändes, en svag, blekblå
låga, som icke sotar och är betydligt varmare än en
spritlåga. Genom gasens