de vänner och pilgrimer, med hvilka han sammanträffar
- allt detta betecknar de olika graderna af en
troendes andliga utveckling, de förvillelser och
frestelser, för hvilka han är utsatt. Boken verkade
underhållande som en riddarroman, roade genom en mängd
lustigheter och utgjorde särskildt för puritanerna en
guldgrufva af andliga iakttagelser. Också fick arbetet
genast en ofantlig framgång. Det offentliggjordes
först 1678, och under de fyra följande åren trycktes
sex upplagor. Denna popularitet har icke minskats
under århundradenas lopp; ännu i vår tid upplägges
"The pilgrim's progress" i en ofantlig mängd
exemplar. Nästan alla europeiska litteraturer hafva
genom öfversättningar tillegnat sig detta verk,
som näst bibeln torde vara den mest spridda bok i
världen. Till vårt språk öfverflyttades det första
gången 1727, och sedan dess har det blifvit öfversatt
åtminstone ett 20-tal gånger; af nyare öfversättningar
må nämnas: af C. O. Rosenius 1853, 6:e uppl. 1874;
af G. S. Löwenhielm, 12:e uppl. 1903; af W. Paterson
1890 (med illustrationer af engelska konstnärer);
af Petrus Hedberg 1900 ff. (med illustrationer
af G. Lindberg m. fl.); sista öfversättningen är
utkommen i Arvika 1904. 1684 utkom andra delen af "The
pilgrim's progress" ("The manner of the setting out
of Christian's wife and children"). Denna del är dock
vida underlägsen den första (svensk öfversättning
bl. a. af Löwenhielm, 5:e uppl. 1894; ingår ock
i Hedbergs nämnda öfversättning. Kort därefter
offentliggjorde B.
The holy war ("Det heliga
kriget", 1728; senaste öfvers. af W. Paterson,
med illustrationer), om hvilket arbete Macaulay
säger, att det skulle vara den bästa allegori,
som någonsin blifvit skrifven, om "The pilgrim's
progress" icke funnes till. B:s samlade verk
(man räknar 59 skrifter af honom) utkommo 1692
och hafva sedan flera gånger blifvit omtryckta;
en förträfflig upplaga utgafs af Southey 1830;
sista upplagan utkom i London 1853 i 3 band. Se
vidare Macaulay, "Biographical essays" (1851),
och Browns, "John Bunyan" (1885; ny uppl. 1888).
B. F. O. (Hj. H-t.)
Bunyeváczer [bonjevātser] l.
Sjokatzer, namn på de
serbiske invånarna i södra Ungern. De invandrade
i 17:e årh. dit från Hercegovina och slogo sig
ner hufvudsakligen i komitatet Bácska, där de nu
i allmänhet äro mycket välmående och beräknas till
omkr. 500,000 personer.
Bunzelwitz, by i preussiska reg.-området Breslau,
bekant genom det befästa läger, som Fredrik II
där innehade från 26 aug. till 26 sept. 1761, i
afsikt att hindra föreningen mellan de ryska och
österrikiska arméerna under Buturlin och Laudon,
hvilket också lyckades.
Bunzlau. 1. (
Boleslavec) Kretsstad i preussiska
prov. Schlesien, regeringsområdet Liegnitz,
vid floden Bober. 14,590 inv. (1900). Där
tillverkas s. k. Bunzlaugods (invändigt blå-
och hvitglaserade stenkärl). Dessutom glas- och
järnindustri m. m. Minnesvård (gjutjärnsobelisk)
öfver den därstädes 28 april 1813 aflidne ryske
generalfältmarskalken Kutusov. Framför gymnasiet
finnes en minnesvård öfver den i B. födde skalden
Martin Opitz. -- I närheten ligger herrnhutarkolonien
Gnadenberg. Vid B. ledo fransmännen ett nederlag 30
aug. 1813. -- 2.
Jung-Bunzlau (tjech.
Mladá Boleslav,
"Nya B.") Stad i Böhmen, n. ö. om Prag, på en klippa
vid vänstra stranden af Iser. 13,482 inv. (1900). I
B. finns ett gammalt slott och i närheten det
storartade kattuntryckeriet Josefstal. Staden, som
idkar betydande handel, grundades 995 af Boleslav II
och hade sin blomstringstid i 16:e årh., då de bömiske
bröderna där hade en af sina största församlingar. --
3.
Alt-Bunzlau (tjech.
Stará Boleslav, "Gamla
B.") Köping i Böhmen, regeringsområdet Karolinental,
på Elbes högra strand, förenad med Brandeis genom en
bro. 4,001 inv. (1900). Där mördades 936 den helige
Václav af sin broder Boleslav.
Buochs, by i schweiziska kant. Unterwalden, vid
södra stranden af Vierwaldstättersjön, hvars
mellersta del äfven kallas Buochs-sjön. 1,632
inv. (1900). Silkesspinneri och parkettfabrikation
samt liflig turisttrafik.
</img>
Buol-Schauenstein [-stajn], Karl Ferdinand, grefve von
B., österrikisk statsman, f. 1797, blef efter en lång
diplomatisk verksamhet 1848 sändebud i Petersburg
och 1851 i London samt 1852 utrikesminister och
Schwarzenbergs efterträdare som ministerpresident. Den
vacklande hållning han intog under Krimkriget
(1854-56) bidrog att isolera Österrike och försvaga
dess ställning. Under Wien-konferenserna 1855 förde
B. ordet och representerade sedan Österrike på
kongressen i Paris 1856. Han utgick ur ministären
1859 och dog 1865 i Wien.
Buonaccorsi [buån-], kallad Perino del Vaga,
italiensk målare. Se Vaga.
Buonaparte [buån-]. Se Bonaparte.
</img>
Buonarroti [buånarå'ti]. 1. Michel
Angelo B., vanligen kallad Michelangelo
[mikela'ndjelå], italiensk konstnär, ett af alla tiders
största snillen, föddes i Caprese 6 mars 1475
(enl. florentinsk tideräkning 1474). Fadern, en
florentinare, var då podestà i Caprese och Chiusi,
men familjen flyttade inom kort till Florens, där den
unge Michelangelo redan 1488 kom i lära hos målaren
Dom. Ghirlandajo. Redan efter ett år lämnade han
dock dennes ateljé och fortsatte sina studier under
Bertoldos ledning i Cascino Medici. Det omtalas, att
hans tidigaste arbete, en numera förlorad faunmask,
väckte Lorenzo de' Medicis intresse för den unge
konstnären. Två reliefer: Madonna vid trappan och
den berömda Centaurstriden (båda i Casa Buonarroti i
Florens), samt en Herkulesstaty (nu förlorad) utförde
den unge B. under denna tid. Af den ryktbare Lorenzo
de' Medici ("il magnifico") behandlades den unge
