och Marcellusteatern; idén till Vatikanens "cortile della pigna" torde härstamma från Septizonium. Rafael studerade för loggiorna i Vatikanen de nyupptäckta Titustermerna och Neros gyllene hus. Från Rom vandrade denna romerska riktning till Florens, där Rafael uppförde palazzo Pandolfini (färdigt omkr. 1530), och till Siena, där Peruzzi verkade. San Micheli i Verona upptog motiv från de romerska stadsportarna på palazzo Bevilacqua i Verona samt utbildade på palazzo Grimani och palazzo Mocenigo i Venezia det venezianska fasadsystemet i högrenässansens anda. Palladio i Vicenza tillämpade på palatsen, t. ex. Marc' Antonio Thiene, motiv från den romerska landsortskonsten och utförde en antik teater efter Vitruvius' regler, med åskådarplatser under bar himmel och perspektivisk scenbyggnad. Sansovino i Venezia införde på palazzo Corner della Cà grande (1532) den antika kvadermuren och på Biblioteca di San Marco (1536), under inflytande af Palladios skrifter, den romerska basilikans kolonnarkitektur med slösande plastisk utsmyckning. De romerska villorna fingo tjäna som mönster för påfvarnas praktbyggnader och lustslott: Villa Farnesina (1509 af Rafael och Peruzzi), Villa Madama (af Rafael och Giulio Romano), Villa papa Giulio (1550, af Michelangelo, Vignola, Ammanati och Ligorio), liksom Villa d'Este vid Tivoli, de farnesiska trädgårdarna m. fl. äro efterbildningar af kejsar Hadrianus' och hans efterträdares landthus, villor och trädgårdar. Genom Palladios, Vignolas och Vasaris undersökningar och skrifter samt Buontalentis 1536 bildade arkitekturakademi i Florens riktades senrenässansens arbete alltmer på eklektisk efterbildning af antikens konst. Samtidigt framträder t. ex. på Uffizierna i Florens (af Ammanati) och palazzo Cambiaso i Genova (af Galeazzo Alessi) tidens kärlek till dekorativ prakt. Renässanstidens öfvermodiga lefnadslust sökte omskapa lifvet till en fortlöpande fest, ett slags offentlig teater, på hvars skådebana furstar, ädlingar och förnäma damer voro de agerande, folket statisterna, kyrkor och palats bakgrunden, motsvarande de antika scenbyggnaderna. Förberedelserna till de offentliga lustbarheterna: riddarspel, bröllop, triumftåg, t. o. m. begrafningar, pågingo under åratal och fyllde så alla sinnen, att äfven de sköna konsterna måste bekväma sig att i första rummet tillgodose den teatraliska effekten. Michelangelo drog ut konsekvensen af tidens pompösa anda, då han på Peterskyrkan och på sitt förslag till ombyggnad af Kapitolium i Rom (pl. XIV) bröt med det äldre fasadsystemet, i hvilket med få undantag hvarje våning fick sin pilasterställning, och lät pilastersystemet omfatta tvenne våningar samt understödde pilastrarna med lisener, hvarigenom dimensionerna och effekten ytterligare ökades. Denna nya fasadbehandling gaf uppslaget till det skede af byggnadskonsten, som fått namnet barockstilen, och hvars förnämsta utveckling egde rum utom Italiens gränser. b. Utom Italien. I Frankrike infördes renässansen, så vidt man vet, af Fra Giocondo från Verona, som byggde slottet i Berry (1496) och möjligen äfven delar af slottet Gaillon. Förloppet af renässansens utbredning där är alldeles detsamma som i Italien. Till en början upptogos endast formerna till naiv tillämpning, bildande sålunda en fransk ungrenässans. De gamla feodalborgarna och kyrkorna, t. ex. slotten i Nancy och Amboise och kyrkan S:t Pierre i Caen (1521, af Hector Sohier), fingo en skrud af renässansens dekorationsmotiv, af hvilka pilaster- och kandelabermotiven egnade sig bäst för de smärta gotiska konstruktionerna. Äfven vid nybyggnader, såsom slotten i Chenonceaux, Blois och Chambord (1526, af Pierre Nepveu, pl. XV), fasthöllo de inhemske arkitekterna troget den gotiska anläggningen och konstruktionen. En fransk högrenässans inleddes af Serlio från Bologna, som byggde slottet i Fontainebleau, där en konstskola uppstod, ledd af Serlio och hans medhjälpare och efterföljare, Rosso från Florens och Primaticcio från Bologna. Den förening, som ingicks i Fontainebleau mellan italiensk pilasterfasad och fransk uppdelning af planen i relativt själfständiga torn och paviljonger med höga, spetsiga tak, blef karakteristisk för den franska högrenässansen, sådan den framträdde t. ex. på Hôtel de ville i Paris (pl. XV), château d'Anet (af Jean Bullant), Tuilerierna i Paris (af Philibert Delorme och J. Bullant) och de äldre delarna af Louvre (1541, af Pierre Lescot och Jean Goujon, pl. XV). Den franska senrenässansen utmärkes liksom den italienska af ökad sträfvan efter målerisk effekt, exempelvis å Luxembourgpalatset i Paris (1615-20, af Jacques Debrosse). I Spanien torde renässansen hafva dels italiensk, dels fransk härstamning. Den spanska ungrenässansens dekorativa öfverdåd och släktskap med den franska framträda rikast på fasaden till universitetet i Salamanca (pl. XV), hvaremot på t. ex. Alcazar i Toledo och Casa del Monterey i Sevilla ett spanskt drag visar sig i murarnas upplösning till ornamentala krön, bildande luftiga silhuetter omkring de platta taken. Högrenässansen representeras i sällsynt majestät af Karl V:s flygel vid palatset i Granada (pl. XV); senrenässansen af Juan de Herreras arbeten: palatset i Aranjuez, katedralen i Sevilla och Filip V:s klosterlika slott Escorial. Äfven till England öfverfördes renässansen af fransmän och italienare. Ungrenässansen i England bibehöll segare än i öfriga länder den medeltida planen och byggnadsstommen i egenartade anläggningar, t. ex. torghallarna i Rothwell (1577) och Shrewsbury (1593). Ett nationellt öfvergångsskede mot högrenässansen bildar den s. k. Elisabetstilen l. Tudorstilen, till hvilken en stor del af Englands ståtligaste slott och herrgårdar hör, såsom Kirby hall (1572), Longford castle (1591), Holland house (1607), Hatfield house (1611, pl. XV) och Bliching hall (1619-20). Italienska konstnärer, såsom Giovanni från Padova, hvilken byggde Somerset house, införde drag, som tyda på inverkan från Palladio och vidare utvecklades på t. ex. banketthallen White hall och kyrkan S:t Paul, i Covent garden (af Inigo Jones) samt vid Greenwich hospital (af Webb). I Nederländerna och Belgien bibehöll sig den inhemska tegelbyggnadens konstruktionssätt äfven under inflytande af den franska ung- och högrenässansen, så t. ex. å det plantinska tryckeriets hus i Antwerpen. Målaren Cornelius de Vriendt, kallad Floris, byggde rådhuset i Antwerpen i om fransk högrenässans erinrande stil. Till västra Tyskland kom renässansen från Frankrike, till Syd-Tyskland från Italien. Originella