(af hvilka den öfre bildar "emporer") löper på två sidor. På ingångssidan och den midt emot liggande korsidan finnas inga kolonnader. Kyrkan får där större likhet med en långkyrka, därigenom att två halfkupoler, stödjande hufvudkupolen och hvardera försedd med tvenne sidonischer, bilda breda, öppna partier, af hvilka korsidans ännu ytterligare fortsättes genom en apsis. Hela detta väldiga kupolsystem stödes af en fyrkantig mur, som omgifver det hela och som genombrytes endast af apsis. Intrycket af detta med mosaiker rikt betäckta, allvarliga och dock så luftiga tempel är obeskrifligt storartadt. Enligt denna förebild byggdes sedan alla det bysantinska rikets kyrkor; men äfven öfver occidenten sträckte sig den bysantinska byggnadsstilens inflytande, och ej endast till Ravenna, utan äfven in i Tyskland (där 796-804, under Karl den store, domen i Aachen byggdes i centralstil), ja t. o. m. till Frankrike, där kyrkan S:t Front i Périgueux visar denna stil. Den bysantinska kyrkan är en pelarbyggnad. När kolonner förekomma mellan pelarna, ega de den korintiska formen, med undantag däraf att kapitalet blifvit barbariseradt, i det akantusbladen fått en spetsig, tistelliknande form och inramats genom en kringlöpande rand. Också muhammedanismens moskéer påverkades tidigt af de bysantinska centralkyrkorna, men synnerligast sedan Sofia-kyrkan 1453 blifvit förvandlad till moské och försedd med 4 minareter. - Bildhuggarkonsten påverkades visserligen ifrån Rom, men fick sin prägel ännu mera från det praktfulla hoflifvet i Konstantinopel. Däraf följde, att man lade mera vikt på stoffets rikedom och prakt än på formens skönhet, och snart sjönk plastiken ned till en förfärande torrhet och formlöshet. - På ett märkvärdigare sätt utvecklade sig målarkonsten, särskildt mosaikframställningen. Hvad denna konstgren vidkommer, utgick man från de romersk-fornkristna mosaikerna, men i Bysans vinnlade man sig om att utveckla den största möjliga prakt. De bysantinska mosaikerna uppstodo väsentligen på guldgrund. Helgonen uppträda i tung guldbrokad. Kristus får en rik gyllene korsgloria kring hufvudet och kejserlig skrud. Hans anletsdrag, som i den fornkristna konsten ha ett majestätisk-gudomligt uttryck, blifva nu nästan fasaväckande. I Sofia-kyrkans förhall framställes Justinianus knäböjande framför hans tron, medan Maria och en ärkeängel äro afbildade i medaljonger. De flesta mosaikerna i denna kyrka hafva blifvit öfverkalkade af turkarna. Från Bysans återverkar mosaikstilen på Rom och det öfriga Italien, där den från 7:e till 13:e årh. alstrar en mängd apsismosaiker (Maria maggiore, baptisteriet i Florens m. fl. ställen). Kormosaikerna i S. Vitale i Ravenna framställa Justinianus och Teodora samt deras hofstat. Efter de beryktade bildstriderna i Konstantinopel fingo prästerna rättigheten att gifva föreskrifter rörande målarnas framställning, och sålunda uppstod, utom mosaikerna i fresko och tempera, en ända till de minsta detaljer teologiskt reglerad bildserie. Målarskolan på berget Athos omfattade denna okonstnärliga riktning, som därigenom kom att behärska - hvad den ock fortfarande gör - det religiösa måleriet i hela den grekiska världen. Följden af detta prästvälde blef det yttersta förfall inom konsten. Och så uppstodo dessa långärmade, magra, likgula figurer, "som knappast kunna stå på sina ben" och hvilka man ännu ser i Grekland och Ryssland. - Den fina bysantinska miniatyrmålningen var den konstgren, som längst höll sig fri från förfall. Se vidare bifogade planscher äfvensom pl. VIII till art. Byggnadskonst. L-D- Bysantium, Bysans l. Byzans (nuv. Konstantinopel), stad på västra stranden af Bosporen, troligen grundlagd 667 f. Kr. af kolonister från Megara. Staden blomstrade hastigt upp till följd af sitt för behärskande af handeln på Svarta hafvet förträffligt egnade läge, kom under de grekisk-persiska krigen till en tid under persiskt öfvervälde, men befriades 478 f. Kr. af spartanen Pausanias. B. ingick sedan i det atenska stadsförbundet, men anslöt sig under de följande århundradenas inbördes strider i Grekland vid flera tillfällen till Atens motståndare. B. hörde till de grekiska städer, som tidigast trädde i bundsförvantförhållande till romarna. Under tronstriderna inom romerska riket mot slutet af 2:a årh. e. Kr. tog B. parti för Pescennius Niger, eröfrades därpå 196 e. Kr. efter en treårig belägring af Septimius Severus och förstördes, men hämtade sig snart åter samt upphöjdes 11 maj 330 under namnet Konstantinopolis till det romerska rikets hufvudstad. Se vidare Konstantinopel. Büsch, Johann Georg, tysk nationalekonom, f. 1728 på lüneburgskt område, d. 1800 i Hamburg, som var föremålet för hela hans verksamhet och intresse. Han försåg Hamburg med en stor mängd institutioner och föreningar för näringarnas upphjälpande och har förtjänsten af att ha utvecklat dess ryktbara handelsakademi (en af de första i Europa), som upprättades 1767, men fick sin betydelse först då B. 1771 öfvertog ledningen af densamma. Med denna befattning, som han behöll till sin död, förenade han ställningen som lärare i matematik vid Hamburgs gymnasium. - Också hans litterära verksamhet, som omfattade såväl matematik och historia som nationalekonomi, hade Hamburgs intressen till medelpunkt. Hans många och vidlyftiga nationalekonomiska arbeten utgingo vanligen från handelsförhållandena, men omfattade större delen af den nationalekonomiska vetenskapen och åtnjöto stort rykte i Tyskland i början af 19:e årh. Liksom alla de äldre tyske nationalekonomerna är B. mycket osystematisk och i teoretiskt afseende tämligen oklar. Hans åskådning var närmast ett slags liberal merkantilism, som gjorde penningcirkulationen till det ekonomiska lifvets egentliga innehåll, med bortseende från själfva produktionens betydelser mot såväl Adam Smith som fysiokraterna förhöll han sig mycket afvisande. Hans förnämsta arbeten äro: Abhandlung von dem geldumlauf in anhaltender rücksicht auf die staatswirthschaft und handlung (hans hufvudarbete, 1780), Theoretisch-praktische darstellung der handlung in ihren mannichfaltigen geschäften (1792), Versuch einer geschichte der hamburgischen handlung (1797, ännu af värde) och Über das bestreben der völker neuerer zeit, einander in ihrem seehandel recht wehe zu thun (1800). Hans Sämmtliche schriften utgåfvos (dock ej fullständigt) i 16 band 1813-18. Se Roscher, "Gesch. der national-oekonomik in Deutschland" (1874). E. Hkr. Büsching. 1. Anton Friedrich B., tysk geograf, f. 1724 i Stadthagen i Schaumburg-Lippe,