2. Aulus C. Alienus, romersk fältherre, underbefälhafvare hos ståthållaren öfver öfre Germanien, Vitellius, när denne, utropad till kejsare, tågade mot Rom för att störta kejsar Otho. Jämte Valens, Vitellius' andre underbefälhafvare, vann C. 69 e. Kr. vid Bedriacum (i norra Italien) en seger, som bröt Othos makt. Sedermera skickades han mot Vespasianus, Vitellius' motkejsare, men visade sig förrädisk och afsattes samt ställdes under bevakning. Vespasianus visade honom mycken ynnest, men då han år 75 befanns delaktig i en sammansvärjning mot denne, blef han på Titus' befallning dödad. Cæcubum l. Agercæcubus, sank slätt i Latium, vid Fundanska sjön och Cajetanska hafsviken. Den är berömd för sitt vin (vinum cæcubum), som prisas af bl. a. Horatius. Cæcum (lat.), anat., blindtarm. Caedmon [kä'dm*n] l. Cedmon, angelsaxisk andlig skriftställare, d. omkr. 680, var, såsom Beda upplyser i sin "Historia ecclesiastica gentis anglorum" (skrifven 721--735), ursprungligen koherde under Whitby kloster i Northumberland. En natt tyckte han sig i drömmen se en vördnadsvärd man, som uppmanade honom att sjunga Herrens lof och skapelsens uppkomst, och han diktade då i drömmen ett kväde, som han behöll i minnet efter uppvaknandet och till hvilket han sedan lade flera verser. Detta poem, som författades omkr. 670, "är alltigenom religiöst och tolkar kristendomen på ett enkelt, allvarligt, eldigt sätt och inför oss sålunda i en ny värld af andlig romantik och känsla". Denna sång meddelade C. åt abbedissan Hilda i Whitby, hvilket hade till följd, att han upptogs som lekmannabroder i klostret. Om morgnarna fick man för honom föreläsa smärre stycken ur bibeln, hvilka han sedan under dagen omdiktade på allitterationsvers. På så vis besjöng han bl. a. världens skapelse, Israels historia, hela Kristus' lefnadshistoria, den yttersta domen, helvetet och himmelen. Äfvenså diktade han andra religiösa poem. Ett af dessa, en hymn till Gud, ega vi ännu i behåll på northumbriskt språk i en handskrift till Bedas "Historia ecclesiastica"; det är sannolikt den äldsta kristna dikt på germanskt tungomål, som vi ega. Den af Junius 1655 utgifna samlingen af C:s dikter under titeln Cædmonis monachi paraphrasis poetica geneseos, som ännu vid midten af 1800-talet gällde som äkta, anses numera allmänt vara en ren förfalskning. C:s dikter äro alla, med undantag af hymnen, förlorade. Alla bevarade handskrifter af denna finnas tryckta i Greins "Bibliothek der angelsächsischen poesie" (2 uppl., bd II, 1894). Jfr R. Wülker, "Geschichte der englischen litteratur", 1896. (Hj. H--t.) Cælius, namn på en fornromersk släkt. M. Cælius Rufus, d. 48 f. Kr., var först Ciceros lärjunge i vältalighet och statskonst samt deltog därefter i det offentliga lifvet för att skapa sig en politisk framtid. Kraftfull, skarp och bitande såsom talare, gjorde han sig snart bemärkt, men drefs af sin ärelystnad att icke räkna så noga med medlen, hvarför han uppträdde såsom ränkmakare och partigängare. Därjämte kastade han sig i njutningarnas hvirfvel och blef genom sitt snille, sin finhet i umgänge och sitt intagande väsen tongifvande bland den förnäma ungdomen i Rom. Han lefde en tid i kärleksförbindelse med den sköna och snillrika Clodia, hvilken dock till slut riktade en anklagelse mot honom. I rättegången försvarades C. af Cicero och frikändes. År 52 blef han folktribun och gynnade redan då Cæsar. Vid det borgerliga krigets utbrott (jan. 49) slöt han sig öppet till Cæsar och fick af honom preturen. Men då han ej fann sina tjänster tillräckligt belönade, uppträdde han med samhällsomstörtande förslag i Rom. I följd häraf afsatt från sitt ämbete, höjde C. i förening med den gamle orostiftaren Milo upprorsfanan i Italien, men blef slagen och dödad 48. En tid stod han i liflig brefväxling med Cicero, i hvars 8:e bok af "Epistolæ ad familiares" hans bref finnas intagna. R. Tdh. Cælius mons, "det cæliska berget", en af de sju kullar, på hvilka Rom byggdes. Det kallas nu Monte celio. Caen [kã], hufvudstad i franska depart. Calvados (Normandie), vid floden Odons utlopp i Orne, 14 km. från hafvet, men tillgängligt för fartyg af högst 5 m. djupgående. 44,794 inv. (1901). C. är regelbundet byggdt med vackra anläggningar och 15 kyrkor, ett gammalt slott, byggdt af Vilhelm Eröfraren, och flera andra vackra byggnader, såsom det forna Stefansklostret (nu lyceum) och Hôtel d'Écoville (nu börs). I C. finnes ett universitet, som upprättades under det engelsmännen innehade staden (1417--50) och fick sina privilegier af påfven Eugenius IV 1437. Under revolutionstiden omorganiserades det i likhet med öfriga franska universitet och består nu af juridisk, matematisk-naturvetenskaplig och humanistisk fakultet samt medicinsk-farmaceutisk skola med sammanlagdt 783 studerande (1904). Därjämte har C. lyceum, lärarseminarium, hydrografisk skola, tafvelgalleri, naturhistoriskt museum, botanisk trädgård och flera lärda sällskap, bl. a. en vetenskaps- och konstakademi och ett fornforskarsällskap, som eger ett rikt museum. C. har rätt betydande industri, bl. a. tillverkning af spetsar, handskar och maskiner samt skeppsbyggeri; äfven hafsfiske och ostronfångst bedrifvas. Dess hamn besöktes 1900 af 1,192 fartyg om 247,472 ton. Stadens ålder är okänd; den fanns redan i 4:e årh. e. Kr., men den befästes af Vilhelm Eröfraren, som där uppförde flera byggnader, bl. a. klosterkyrkorna S:t Étienne och La S:te Trinité, hvilka ännu stå kvar. (J. F. N.) Cænina, stad i det forna Latium. C. var det första samhälle, som införlifvades med det nyanlagda Rom. Cænogenes l. Kainogenesis (af grek. kainos, ny, och genesis, uppkomst, skapelse). Se Descendensteorien. Cænolestes, zool., ett först sedan 1895 närmare kändt sydamerikanskt pungdjurssläkte, som skiljer sig från de öfriga nu i Amerika lefvande pungdjuren genom sitt tandsystem, hvilket ådagalägger, att djurets närmaste släktingar äro de sedan länge utdöda Epanorthidæ, anträffade i Patagoniens äldre tertiära lager. De två i Columbia och Ecuador lefvande arterna förtära småfåglar och deras ägg. Se O. Thomas, "On Cænolestes, a still existing survivor of the Epanorthidae" (i "Proceedings of zoological society of London", 1895). L--e. Cænotherium l. Cainotherium, paleont., ett släkte mycket ursprungligt byggda hofdjur, som lefde i Europa under eocen- och början af miocentiden. Tandbyggnaden ådagalägger, att det var en Ord, som saknas under C, torde sökas under K.