Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti / 993-994 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Caliche ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ifrig unitarie och motståndare till den sedermera
ortodoxa läran om "logos" (ordet; jfr Joh. evang.
1: 1–4) såsom andra personen; hans största
betydelse ligger i den mildare uppfattning af kyrkotukten
gentemot den urkristna strängheten, som han
segrande häfdade. – 2. C. II, påfve 1119–24, hette
förut Guido samt var ärkebiskop af Vienne. Han
gjorde slut på investiturstriden genom att afsluta
konkordatet i Worms 1122, hvilket stadfästes på det
första allmänna lateran-konciliet, 1123. Hans namn
är fläckadt genom åtskilliga förfalskade påfvebref,
som han lät förfärdiga i sitt intresse. – 3. C III,
påfve 1455–58, hette förut Alfonso Borgia
och var biskop af Valencia, när han blef påfve vid
77 års ålder, en personligen aktningsvärd man, ehuru
han genom sin nepotism förberedde sin släkts
beryktade framfart i kyrkan. Han lät förgäfves predika
korståg mot turkarna, då dessa eröfrat
Konstantinopel (1453). – 4. C. III kallade sig äfven en
motpåfve, som Fredrik Barbarossa uppställde mot
påfven Alexander III och understödde till 1177, då
kejsaren till följd af freden i Venezia (s. å.) måste
låta honom falla.

Calixtus, Georg (Jörgen Callisen), tysk
teolog, f. 1586 i Medelby i Schleswig, d. 1656,
sedan 1614 professor i Helmstädt. C. framstår under
17:e årh:s förra hälft, tiden för den strängaste
lutherska ortodoxiens triumf och urartning, såsom
den själfständigaste och
inflytelserikaste
representanten för en irenisk
teologi i Melanchthons och
humanismens anda. I
denna riktning hade hela
hans uppfostran fört
honom: hans fader var
direkt lärjunge till
Melanchthon; vid
universitetet i Helmstädt, där
C. från 1603 studerade,
fortlefde ännu den gamla
humanismens traditioner,
och med förkärlek gick



man här från tidens teologiska storheter tillbaka
till de gamle kyrkofädernas skrifter; vidsträckta
resor hade sedan lärt honom att finna goda
sidor såväl i den reformerta kyrkan som hos
katolicismen. Åt arbete för enighet eller åtminstone
frid mellan de tre hufvudkyrkorna egnade han också
hela sitt lifs oaflåtliga sträfvan. Den basis, på
hvilken detta skulle vinnas, var en återgång till den
förment enstämmiga åskådningen hos de fem första
århundradenas kyrkofäder ("consensus
quinquesæcularis") och framför allt till det apostoliska symbolum.
Skiljaktigheterna mellan de olika kyrkorna behöfde
ej därför utplånas – C. själf ville härutinnan
fasthålla den lutherska ståndpunkten –, men inför
medvetandet om det för dessa gemensamma skulle de
framträda såsom något oväsentligt och kunna
erkännas såsom ej rörande det "till saligheten
nödvändiga". Hos flera af tidens statsmän, liksom i många
icke-teologiska kretsar, väckte dessa C:s tankar
lifligt bifall; från teologernas sida möttes de med
nästan kompakt motstånd. Under långa tider måste
C. samtidigt föra politik mot å ena sidan de katolske
teologerna, å andra sidan den lutherska ortodoxiens
representanter, hvilka för hans åskådning skapade
slagordet synkretism (sammanblandning). Bittrast
blef kampen med de senare. Den följde C. under
nästan hela hans verksamhet, men uppblossade med
förnyad häftighet efter hans deltagande i det polska
unionskonventet i Thorn (1645). Här hade äfven
Abraham Calovius varit närvarande, och denne
framträdde nu alltmer som C:s hätskaste motståndare.
Denna strid, den s. k. synkretistiska striden, fortgick
äfven långt efter C:s död. Från C:s motståndares
sida fördes den med en småaktig förkättringslust,
som aldrig lät det komma till en verklig
principdebatt. Dock torde det ej böra nekas, att de ej
blott visa en skarp blick för det illusoriska i många
af C:s projekt, utan ock i vissa afseenden röja en
klarare förståelse än han af reformationens verkliga
innebörd. Blefvo sålunda hans unionssträfvanden för
tillfället utan synbara resultat, lefde dock hans
tankar kvar och framträda på nytt i pietismen o. s. v.
Mera omedelbar framgång hade han i sin långa och
inflytelserika verksamhet såsom en af sina lärjungar
sällsynt älskad och vördad universitetslärare. I rent
teologiskt hänseende har C. blifvit af betydelse dels
i allmänhet genom de vidare perspektiv – i
historisk och filosofisk riktning – han sökte öppna för
den systematiska teologien, dels genom sitt kraf (i
Epitome theologiæ moralis, 1634) på en själfständig
behandling af den förut blott såsom en del af
dogmatiken betraktade teologiska etiken, äfven om det
utförande han själf gaf af detta uppslag måste
betecknas såsom föga lyckadt. Jfr W. Gass, "G.
Calixtus und der synkretismus" (1846), och E.
L. Th. Henke, "G. Calixtus und seine zeit"
(1853–56).
E. Bg.

Call, Leonhard von, tysk gitarrvirtuos, f.
1779, d. 1815, gjorde tidigt konsertresor, bosatte
sig därefter i Wien och skaffade sig ett namn genom
en mängd lätta arrangemanger och kompositioner för
gitarr med flöjt och andra instrument samt genom
åtskilliga af honom komponerade sånger och
manskvartetter.
A. L.

Calla palustris, Missne,
bot., den enda fullt vilda
svenska representanten af fam.
Araceæ (jfr d. o.), är genom sina
stora hvita hölster och vackra,
hjärtlika blad våra skogskärrs
förnämsta prydnad. Allmän
öfver hela Sverige. Den
stärkelserika rotstocken lär med
fördel hafva blifvit använd som
nödbrödsämne och svinföda. –
Den vanligen s. k. "kallan"
tillhör släktet Zantedeschia af
samma familj.
Calla.
S. A.*

Callandreau [kalãdrå], Jean
Pierre Octave, fransk
astronom, f. 1852, d. 1904,
blef 1874 assistent och 1897
astronom vid observatoriet i
Paris. C. utgaf en mängd
matematiska och astronomiska
arbeten, mest af teoretiskt
innehåll. Nämnas må hans undersökning öfver besselska
funktioner, hans fortsättning af Hills arbeten öfver
gausska teorien för de sekulära störingarna, hans
användning af Gyldéns metod på planeten (103) Hera,
flera arbeten öfver teorien för periodiska kometer


Tryckt den 26/9 05

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.

4 b. 32

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>