Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carpenterbromsen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Carpet [ka;pit], eng. (af mlat. carpeta, carpita,
ett slags raggigt tyg, af carpere, plocka), matta.
Carpet-baggers [käpit-bä’g9s], eng. (af
carpet-bag, resväska, nattsäck), öknamn på
snikna och partipolitiskt hänsynslösa ämbetsmän i
Förenta staterna i Nord-Amerika. Det uppkom efter
inbördeskriget 1861-65, med anledning däraf att en
mängd ämbetsmän, hvilka då från nordstaterna skickades
till de ockuperade delarna af sydstaterna, kommo dit
fattiga och utan afsikt att för längre tid slå sig ned
där (endast med en "nattsäck") samt reste därifrån med
rikedomar, samlade genom underslef och utpressningar.
Carpi. 1. Stad i italienska prov. Modena
(Emilien), vid Secchia-kanalen. 22,932
inv. (1901). Biskopssäte. Silkesodling. - 2. By i
italienska prov. Verona (Venezia), vid Adige. 1,462
inv. (1901). Prins Eugen af Savojen vann där 1701 en
seger öfver den franske generalen Tessé.
Carpini, Giovanni Piano (Johannes de Plano C.),
italiensk resande i medeltiden, synes hafva varit från
Umbrien, hvarest i närheten af Perugia ligger en ort,
som fordom hette Pian del Carpine, men nu kallas Piano
della Magioiie. Han var kamrat med och lärjunge till
franciskanordens stiftare Frans af Assisi och var
knappast yngre än denne (f. 1182). Han hade stort
anseende inom orden och tog en framstående del i
dess utbredning i norra Europa, var efter hvartannat
kustos i Sachsen, provinsial i Spanien (kanske äfven
i Tunis) och i Köln. På sistnämnda ställe var han,
då mongolerna genom sin seger vid Liegnitz (1241)
hotade den europeiska kristenheten. Fyra år senare
(1245) utsågs han af påfven Innocentius IV att leda
den beskickning, som påfven då sände till mongoliska
och andra asiatiska furstar i det sannolika syftet
att vinna tillförlitliga underrättelser om horderna
och deras afsikter. Legaten afgick från Lyon, där
påfven då vistades, påskdagen 1245, förenade sig
i Breslau med en annan minoritbroder, en polack,
Benedictus, som skulle vara tolk, och reste därifrån
förbi Kijev öfver Dnjepr och Don till Volga, där kan
Batu hade sitt läger. Af denne befalldes de resande
att begifva sig till stor-kanen i Mongoliet. Resan
gick öfver floden Jaik (Ural) n. om Kaspiska hafvet
och Uralsjön till Jaxartes, och 22 juli 1246 hunno de
resande stor-kanens läger Sira Ordu ("gula tältet")
nära floden Orchon. Där fingo de bevittna Gajuks
utnämning till stor-kan (sedan Oktais död 1241 hade
det varit ett interregnum utan någon officiellt erkänd
stor-kan) på en riksförsamling, "kurultai", besökt af
3-4 tusen ombud från alla delar af Asien och östra
Europa, hvilka med tributer och skänker hyllade den
nye stor-kanen. Efter att i nov. hafva erhållit ett
bref från Gajuk på mongoliska, arabiska och latin
till påfven anträdde C. återfärden under vintern
framkom efter svåra lidanden till Kijev i 1247. Ej
långt därefter utnämndes han ärkebiskop af Antivari i
Dalmatien, men synes ej länge hafva öfverlefvat resans
besvärligheter, ty hans efterträdare i ämbetet var
död före april 1253. Sina erfarenheter under resan
samlade C. i ett arbete, som i ett manuskript kallas
Liber tartarorum, i ett annat Historia mongalorum,
quos nos tartaros appellamus. Det är deladt i 8
kapitel, behandlande tatarernas land, klimat, seder
och bruk, religion,
karaktär, historia, politik och stridssätt. Liksom
några andra ryktbara medeltida reseberättelser röjer
det en fullständig frånvaro af författarfåfänga
och innehåller äfven i sista kapitlet, som berör de
trakter, genom hvilka resan gick, knappast något om
författarens person. Såväl i litterärt som i annat
hänseende är det underlägset Kubruquis’ arbete,
men det eger dock stort värde, och en bildad mongol
i våra dagar, Galsang Gombojev, har intygat dess
stora tillförlitlighet. Hakluyt (1598) och Bergeron
(1634) publicerade delar af detsamma; fullständigt
utgafs det först 1839 af d’Avezac i 4:e delen af
geografiska sällskapets i Paris "Recueil de voyages
et de mémoires", där äfven en kort berättelse af
C:s följeslagare Benedictus Polonus meddelas. Den
bäst kommenterade upplagan är dock den af Rockhill i
Hakluyt societys publikationer (ser. 2: 4) utgifna
"Journey of Kubruquis to the eastern parts, with
two accounts of the earlier journey of John of
Pian de Carpinië" (1900). Se äfven Yule, "Cathay
and the way thither" (Hakluyt soc. 36, 37, 1866).
(G. Stg.)
Carpinus, bot. Se Annbok.
Carpites, paleobot. Se Carpolithus.
Carpodacus, Rosenfinksläktet, zool., tillhör
fam. Fringillidæ och ordn. Passeres inom fåglarnas
klass. Dithörande fåglar stå domherresläktet
(Pyrrhula) mycket nära, men skilja sig från
detta därigenom, att tarsen är kortare än
mellantån; från de likaledes närbesläktade
kanariefåglarna skilja de sig genom sina starkt
krökta och sammantryckta klor. I Sibirien och
Ryssland lefver rosenfinken (C. rosea).
L-e.
Carpodinus R. Br., bot., växtsläkte af
fam. Apocyndoeæ omfattande lianer, förekommande
i Väst-Afrika. Tillsammans med Landophia-arter,
som äro allmänna i hela tropiska Afrika,
lämna Carpodinus-arterna hufvudmassan
af afrikansk kautsjuk.
G. L-m.
Carpogonium (lat.), bot. Se Karpogon.
Carpolithus (Carpolithes, Carpolites) Sternb.,
paleobot., ett provisoriskt släktnamn på de frön
och frukter, som man finner isolerade inom de olika
formationernas lager (för dem, som äro yngre än
jura-peripden, ville Schimper använda benämningen
Carpites) och hvilkas samhörighet med något kändt
släkte ej kunnat ådagaläggas. A. G. N.
Carpophaga (af grek. karpos, frukt, och fagein,
äta), zool. 1. En till pungdjuren hörande afdelning,
inneslutande pungbjörnarna och pungaporna; kallas
nu vanligtvis Phalangeridæ. Se Pungdjur. - 2. Ett
släkte sydasiatiska och australiska dufvor.
Carpophyllum (lat., af grek. karpos, frukt, och
fyllon, blad), bot., fruktblad.
Carpzov, en på de juridiska och teologiska
vetenskapernas områden ryktbar tysk familj. 1.
Benedikt C., rättslärd, f. 1595 i Wittenberg, d. 1666,
blef 1645 juris professor i Leipzig. Hans Practica
nova Imperialis Saxonica rerum criminalium (1635) och
Processus juris Saxonici (1657) utöfvade ett mycket
stort inflytande på lagskipningen, och han är genom
sin Jurisprudentia ecclesiastica seu consistorialis
(1649) en af grundläggarna af episkopalsystemet
inom Tysklands evangeliska kyrka. C. lär hafva fällt
20,000 dödsdomar, de flesta i häxeriprocesser. -
2. Johann Benedikt C., den förres
Ord, som saknas under C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
