Carpet [ka;pit], eng. (af mlat. carpeta, carpita, ett slags raggigt tyg, af carpere, plocka), matta. Carpet-baggers [käpit-bä'g9s], eng. (af carpet-bag, resväska, nattsäck), öknamn på snikna och partipolitiskt hänsynslösa ämbetsmän i Förenta staterna i Nord-Amerika. Det uppkom efter inbördeskriget 1861-65, med anledning däraf att en mängd ämbetsmän, hvilka då från nordstaterna skickades till de ockuperade delarna af sydstaterna, kommo dit fattiga och utan afsikt att för längre tid slå sig ned där (endast med en "nattsäck") samt reste därifrån med rikedomar, samlade genom underslef och utpressningar. Carpi. 1. Stad i italienska prov. Modena (Emilien), vid Secchia-kanalen. 22,932 inv. (1901). Biskopssäte. Silkesodling. - 2. By i italienska prov. Verona (Venezia), vid Adige. 1,462 inv. (1901). Prins Eugen af Savojen vann där 1701 en seger öfver den franske generalen Tessé. Carpini, Giovanni Piano (Johannes de Plano C.), italiensk resande i medeltiden, synes hafva varit från Umbrien, hvarest i närheten af Perugia ligger en ort, som fordom hette Pian del Carpine, men nu kallas Piano della Magioiie. Han var kamrat med och lärjunge till franciskanordens stiftare Frans af Assisi och var knappast yngre än denne (f. 1182). Han hade stort anseende inom orden och tog en framstående del i dess utbredning i norra Europa, var efter hvartannat kustos i Sachsen, provinsial i Spanien (kanske äfven i Tunis) och i Köln. På sistnämnda ställe var han, då mongolerna genom sin seger vid Liegnitz (1241) hotade den europeiska kristenheten. Fyra år senare (1245) utsågs han af påfven Innocentius IV att leda den beskickning, som påfven då sände till mongoliska och andra asiatiska furstar i det sannolika syftet att vinna tillförlitliga underrättelser om horderna och deras afsikter. Legaten afgick från Lyon, där påfven då vistades, påskdagen 1245, förenade sig i Breslau med en annan minoritbroder, en polack, Benedictus, som skulle vara tolk, och reste därifrån förbi Kijev öfver Dnjepr och Don till Volga, där kan Batu hade sitt läger. Af denne befalldes de resande att begifva sig till stor-kanen i Mongoliet. Resan gick öfver floden Jaik (Ural) n. om Kaspiska hafvet och Uralsjön till Jaxartes, och 22 juli 1246 hunno de resande stor-kanens läger Sira Ordu ("gula tältet") nära floden Orchon. Där fingo de bevittna Gajuks utnämning till stor-kan (sedan Oktais död 1241 hade det varit ett interregnum utan någon officiellt erkänd stor-kan) på en riksförsamling, "kurultai", besökt af 3-4 tusen ombud från alla delar af Asien och östra Europa, hvilka med tributer och skänker hyllade den nye stor-kanen. Efter att i nov. hafva erhållit ett bref från Gajuk på mongoliska, arabiska och latin till påfven anträdde C. återfärden under vintern framkom efter svåra lidanden till Kijev i 1247. Ej långt därefter utnämndes han ärkebiskop af Antivari i Dalmatien, men synes ej länge hafva öfverlefvat resans besvärligheter, ty hans efterträdare i ämbetet var död före april 1253. Sina erfarenheter under resan samlade C. i ett arbete, som i ett manuskript kallas Liber tartarorum, i ett annat Historia mongalorum, quos nos tartaros appellamus. Det är deladt i 8 kapitel, behandlande tatarernas land, klimat, seder och bruk, religion, karaktär, historia, politik och stridssätt. Liksom några andra ryktbara medeltida reseberättelser röjer det en fullständig frånvaro af författarfåfänga och innehåller äfven i sista kapitlet, som berör de trakter, genom hvilka resan gick, knappast något om författarens person. Såväl i litterärt som i annat hänseende är det underlägset Kubruquis' arbete, men det eger dock stort värde, och en bildad mongol i våra dagar, Galsang Gombojev, har intygat dess stora tillförlitlighet. Hakluyt (1598) och Bergeron (1634) publicerade delar af detsamma; fullständigt utgafs det först 1839 af d'Avezac i 4:e delen af geografiska sällskapets i Paris "Recueil de voyages et de mémoires", där äfven en kort berättelse af C:s följeslagare Benedictus Polonus meddelas. Den bäst kommenterade upplagan är dock den af Rockhill i Hakluyt societys publikationer (ser. 2: 4) utgifna "Journey of Kubruquis to the eastern parts, with two accounts of the earlier journey of John of Pian de Carpinië" (1900). Se äfven Yule, "Cathay and the way thither" (Hakluyt soc. 36, 37, 1866). (G. Stg.) Carpinus, bot. Se Annbok. Carpites, paleobot. Se Carpolithus. Carpodacus, Rosenfinksläktet, zool., tillhör fam. Fringillidæ och ordn. Passeres inom fåglarnas klass. Dithörande fåglar stå domherresläktet (Pyrrhula) mycket nära, men skilja sig från detta därigenom, att tarsen är kortare än mellantån; från de likaledes närbesläktade kanariefåglarna skilja de sig genom sina starkt krökta och sammantryckta klor. I Sibirien och Ryssland lefver rosenfinken (C. rosea). L-e. Carpodinus R. Br., bot., växtsläkte af fam. Apocyndoeæ omfattande lianer, förekommande i Väst-Afrika. Tillsammans med Landophia-arter, som äro allmänna i hela tropiska Afrika, lämna Carpodinus-arterna hufvudmassan af afrikansk kautsjuk. G. L-m. Carpogonium (lat.), bot. Se Karpogon. Carpolithus (Carpolithes, Carpolites) Sternb., paleobot., ett provisoriskt släktnamn på de frön och frukter, som man finner isolerade inom de olika formationernas lager (för dem, som äro yngre än jura-peripden, ville Schimper använda benämningen Carpites) och hvilkas samhörighet med något kändt släkte ej kunnat ådagaläggas. A. G. N. Carpophaga (af grek. karpos, frukt, och fagein, äta), zool. 1. En till pungdjuren hörande afdelning, inneslutande pungbjörnarna och pungaporna; kallas nu vanligtvis Phalangeridæ. Se Pungdjur. - 2. Ett släkte sydasiatiska och australiska dufvor. Carpophyllum (lat., af grek. karpos, frukt, och fyllon, blad), bot., fruktblad. Carpzov, en på de juridiska och teologiska vetenskapernas områden ryktbar tysk familj. 1. Benedikt C., rättslärd, f. 1595 i Wittenberg, d. 1666, blef 1645 juris professor i Leipzig. Hans Practica nova Imperialis Saxonica rerum criminalium (1635) och Processus juris Saxonici (1657) utöfvade ett mycket stort inflytande på lagskipningen, och han är genom sin Jurisprudentia ecclesiastica seu consistorialis (1649) en af grundläggarna af episkopalsystemet inom Tysklands evangeliska kyrka. C. lär hafva fällt 20,000 dödsdomar, de flesta i häxeriprocesser. - 2. Johann Benedikt C., den förres Ord, som saknas under C, torde sökas under K.