hannoveranska huset trohet. Invecklad i biskop Atterburys stämplingar, nödgades C. 1722 fly till Frankrike, men fick 1728 rätt att återvända till England och egnade sig sedan åt historiskt författarskap. Han utgaf först Life of James, duke of Ormonde (2 bd, 1736) och sedan en mycket utförlig History of England to 1654 (4 bd," 1747-55), där för första gången ett försök gjordes att systematiskt anlita otryckt arkivmaterial i större utsträckning för en sammanhängande engelsk historia. C:s stilistiska oförmåga gjorde hans historia tämligen misslyckad, men hans arbete har tjänat många hans efterföljare som en materialsamling. En ny upplaga i 6 bd utkom 1851. V.S-g. Carteja, fordom stad i Spanien, vid nuv. Gibraltar sund. Det anlades af fenicierna och blef 171 f. Kr. koloniserad! af 4.000 romerska soldater. Under kriget mellan Cæsar och Pompejus hade den senare där sin flottstation. Nu en ruin, El Rocadillo, vid Algeciras. Carter [kä't9l, Henry. Se Leslie (Frank). Carteret [kä'toret], en gammal inflytelserik familj på ön Jersey. Flera af dess medlemmar ha varit kungliga fogdar eller vice-guvernörer på ön. - 1. Sir Philip de C., f. 1584, d. 1643, viceguvernör öfver Jersey 1626-43, gjorde sig känd genom sitt hjältemodiga försvar af ön mot parlamentets trupper 1643. 2. Sir George C., den föregåendes brorson och efterträdare som kunglig vice-guvernör på Jersey, nödgades 1643 vika för parlamentstrupperna, utrustade sedan för handeln i Kanalen ytterst besvärliga kapare och beredde rojalisterna en fristad på Jersey, men nödgades 1651 underkasta sig parlamentet, hvarefter han gick först i fransk och sedan i veneziansk sjökrigstjänst. Efter restaurationen var han många år skattmästare för engelska flottan och inlade stora förtjänster om dess utrustning. Han var äfven intresserad i koloniala företag, bl. a. i den nordamerikanska koloni, som till hans ära fick namnet New Jersey. Död 1680. V. S-g.

</img>
3.   John C., baron C., sedan earl 
Granville, den föregåendes sonson, engelsk statsman och
talare, föddes 1690 och fick en grundlig klassisk
uppfostran.
"Han medförde från Oxford", yttrade Swift skämtsamt,
"mera grekiska, latin och filosofi, än som på något
sätt anstod en person af hans rang". Vid 21 års ålder
tog han plats i öfverhuset, och där försvarade han
den hotade protestantisk-hannoveranska tronföljden,
hvilket konung Georg I efter sin tronbestigning
icke lämnade obelönadt. 1719-20 var C. ambassadör
i Stockholm. Genom obestämda och tvetydiga löften om
hjälp mot Ryssland - hvarvid han skickligt begagnade
sig däraf, att en engelsk flotta (som dock hade sina
egna hemliga order) då befann sig i Östersjön -
"afpressade" han Sverige de oförmånliga frederna
med konung Georgs stamland, Hannover (1719), samt
med Preussen
(1719) och Danmark (1720). Tillika afslöt han
(1720), på grundvalen af 1700 års allians,
å Englands vägnar ett förbund med Sverige. 1721
blef han statssekreterare. 1724-26 och 1729-30
beklädde han lordlöjtnantsplatsen på Irland, där
han stod i lifligt umgänge med Swift och gjorde sig
mycket afhållen. 1730-42 var han en af Walpoles
kraftigaste motståndare i öfverhuset samt blef
efter dennes fall (1742) ånyo statssekreterare och
ledare af utrikesangelägenheterna. Han öfvergaf
Walpoles försiktiga politik i det österrikiska
arfföljdskriget, och detta vållade, att han redan
1744 måste utträda ur ministären. Vid sin mors
död s. å. ärfde han titeln earl Granville. 1751-63
tillhörde han nominellt som "lord president of the
council" alla ministärer. Hans hannoveranska politik
gjorde honom impopulär. Död 1763. Jfr A. Ballantyne,
"Lord C. A political biography 1690-1763"
(1887), och Lecky, "Englands historia", I, 382 ff.
J.Th.w.

Carteret [kä'toret], Philip, engelsk upptäcktsresande
(födelseår obekant), upptäckte 1767 ön Pitcairn
samt många af de mellan denna och Filippinerna
liggande öarna och ögrupperna. När han 1769 återkom
till England efter en två och ett halft år lång
världsomsegling, hade han under mycket ogynnsamma
omständigheter utfört en af dåtidens främsta
upptäcktsfärder. Han dog i Southampton 1796.

Carteret-öarna [kåkaret-], en grupp af 9 korallöar,
hörande till Salomon-öarna och omfattande en areal
af 30 kvkm.

Carteromaco, Niccolò, pseudonym för italienske
skalden N. Forteguerri (se d. o.).

Cartesianism, det filosofiska system, som uppställdes
af Cartesius.

Cartesianske djäfvulen. Se Cartesianske dykaren.

Cartesianske dykaren l. Cartesianske djäfvulen,
fys., en liten ihålig, med ett öppet rör försedd
figur, vanligen af glas och formad såsom en
människokropp. Figuren är inuti fylld med luft,
som genom röret står i förbindelse med en yttre
vattenmassa, fylld i en glasflaska, hvars hals
innehåller föga luft och upptill är afspärrad
med en membran, exempelvis en kautsjukhinna. Vid
tryckningen på membranen intränger vatten genom röret
i figurens inre, hvarigenom luftvolymen och därmed
uppdriften minskas, så att vid tillräckligt starkt
tryck figuren sjunker. När trycket upphör, vidgar sig
den inneslutna luften och tränger vattnet tillbaka,
så att figuren åter stiger till ytan. Glascylindrar,
inneslutande cartesianska dykare, förekommo allmänt
i de äldre fysikaliska kabinetten och tjänade till
att vid föreläsningar demonstrera de hydrostatiska
lagarna för kroppars flytande och sjunkande i vatten,
eller ock visades med deras hjälp roande experiment
för auditoriet. R. R. (S. A-s.)

Cartesius, Renatus (René Descartes), fransk
filosof och matematiker, f. 31 mars 1596 i La
Haye i Touraine. Tillhörande en förmögen adlig
familj, kunde han ostördt egna hela sin lefnad åt
tillfredsställandet af det brinnande forskningsbegär,
hvilket tidigt framträdde såsom grunddraget i hans
personlighet. Från sitt åttonde år uppfostrades han
i en jesuitskola, där han företrädesvis studerade
matematik äfvensom den skolastiska 

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.