C:s epik är starkt subjektiv, särskildt i dialogen, med lyrisk underström, men därjämte full af plastisk kraft och känsloglöd; åtskilliga episka berättelser brista i komposition och harmoni, men hafva ypperliga detaljer, särskildt i visans form. Högst når C. såsom idyllisk stämningsdiktare. Hans prosastil är förträfflig, full af humor och behag. En samlad upplaga af hans skrifter utgifves från början af 1900-talet på Topics' förlag i Prag. - Svenska öfversättningar hafva utgifvits af Emil Peterson, "Berättelser, arabesker och humoresker" (1884), samt af Alfred Jensen, "Himlanycklarna" (i "Ur Böhmens moderna diktning", 1894), "I lindens skugga" (i Ord och bild, 1895), "Dikter" ("Adamiterna" och "Ängeln" jämte biografi, 1898) och "Trälens sånger" (i Nordisk revy, 1895). A-d J. Cechy [tjechi], tjechiska namnet på Böhmen. Cecidier, bot., zool. Se Gallbildning. Cecidiologi, vetenskapen om gallbildningarna. Cecidomyla, zool. Se Gallmyggor. Cecil [se'sl 1. si'sil], engelsk ätt, ur hvilken framgått flera af landets främste statsmän. Släktens äldste kände stamfar, David C., var hofman hos Henrik VII. Hans son Richard C. (d. 1552) lade grund till familjeförmögenheten genom att förvärfva sig en rik andel i de af Henrik VIII reducerade klostergodsen. Mera bemärkt blef släkten först med hans son, William C., lord Burleigh (se nedan). Sedan 1789 bär hufvudmannen titeln markis af Salisbury; hans äldste son plägar tituleras viscount Cranborne. Bland släktens medlemmar märkas följande:

</img>
1. William C., baron Burleigh 
(Burghley), drottning Elisabets ledande minister,
f. 1520, fick en grundlig akademisk utbildning i
Cambridge och inträdde 1547 i det politiska lifvet
som protektorn Somersets skyddsling och sekreterare
samt medlem af underhuset. Vid Somersets fall 1549
insattes han för en kort tid i Towern, men kom snart
åter till inflytande, blef 1550 statssekreterare
och medlem af privy council och adlades 1551. Den
smidige mannens administrativa och diplomatiska
skicklighet togs i anspråk såväl af Edvard VI som af
Maria, men efter denna senares giftermål med Filip
II af Spanien höll sig C. i bakgrunden och vann i
hemlighet som rådgifvare åt Elisabet den blifvande
drottningens nästan oinskränkta förtroende. Genast
vid Elisabets tronbestigning blef han hennes
förnämste rådgifvare, till en början som förste
statssekreterare, sedermera - från 1572 till sin död
- som storskattmästare (lord high treasurer). C:s
ställning hotades till en tid genom Leicesters
gunstlingsskap, men i statsangelägenheter lät
drottningen i allmänhet C:s råd gälla äfven under
denna tid. C. understödde de skotske protestanterna
och öfvade bestämmande inflytande på Elisabets politik
mot Maria Stuart. Inseende den katolska farans vidd
efter den påfliga bannlysningsbullan mot Elisabet
1570, egnade sig C. med oblidkelig skoningslöshet åt
att krossa de engelske katolikerna, ej 
ryggande tillbaka för något spioneri eller förräderi,
när det gällde att upptäcka hemliga stämplingar mot
staten. C. var oerhördt arbetsam och väl bevandrad i
statsmannabestyrens alla detaljer. Trots sin smidighet
motsatte han sig ofta med kraft drottningens nycker,
liksom han ifrigt kämpade mot hennes ostadighet i
giftermålsaffärer. I drottning Elisabets ära har
C. ej ringa del, icke blott genom sin diplomatiska
statsmannagärning, utan äfven genom sitt konsekventa
arbete för den engelska industriens främjande. Han
gifte sig vid unga år som student i Cambridge
med dottern till sin lärare i grekiska - den enda
romantiska episoden i hans lif - och genom sitt
senare äktenskap med en dotter tilJ politikern sir
Anthony Cooke blef han nära befryndad med släkten
Bacon. C. upphöjdes 1572 till baron Burleigh. Han
afled 1598. Litt.: Froude, "History of England to
defeat of spanish armada", och Hume, "The great lord
Burleigh" (1896).

2.    Thomas C., baron Burleigh och earl af Exeter,
den föregåendes äldste son, politiker, f.  1542, d.
1622, var till begåfningen en medelmåtta   och   hölls
därför   under   faderns   lifstid   af denne   i
skymundan.    1599 blef han styresman i norra England
("president  of  the  council  of  the north"),
företog  där en  formlig jakt  på  papister och blef
1601 i London i tillfälle att taga en ledande del i
Essex' fängslande vid dennes bekanta upprorsförsök.
Af Jakob I upphöjdes han 1605 till earl af Exeter.

</img>
3.    Robert C., förste viscount Cranborne
och  earl  af Salisbury,  den  föregåendes
halfbroder, f. omkr.  1563,
hade ärft mycket af sin faders administrativa
duglighet och statsmannabegåfning och gjorde, efter
en omsorgsfull diplomatisk utbildning genom utländska
resor, 1589 sitt inträde i parlamentet. Han blef 1591
tjänstgörande statssekreterare, adlad och medlem
af privy council samt 1596 formligen utnämnd till
Elisabets statssekreterare. Efter faderns död 1598
var han hennes ledande minister, tidtals emellertid
ställd i skuggan genom gunstlingen Essex, hvilken
vid sitt fall 1601 af gammal rivalitet drefs att söka
störta äfven C. i fördärfvet genom beskyllningar för
spanska ränker. C. underhöll under Elisabets sista
år regelbunden hemlig förbindelse med konung Jakob
i Skottland och skyndade efter drottningens död att
genom Jakobs proklamering som engelsk konung förhindra
alla tronintriger. Jakob visade sin tacksamhet genom
att upphöja honom till baron Cecil 1603, viscount
Cranborne 1604 och earl af Salisbury 1605. Till sin
död hade C. större delen af administrationen i sin
hand, från 1608 som storskattmästare äfven högsta
ledningen af finansväsendet; trots konungens slöseri
och hofgunstlingarnas snikenhet lyckades han hålla
rikets drätsel i god ordning. C. uppgick helt i sitt
statsmannavärf. Mer än en gång dignade han under den
oerhörda arbetsbördan, från

Ord, som saknas under C, torde sökas under K.