Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Chile
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1810, och en regeringsjunta (junta di gobierno)
bildades i audiencians ställe med de la Plata som
president, 18 sept. s. å. En kongress, som följande
året sammanträdde, erkände föreningen med Spanien; men
1812 uppträdde bröderna Carrera, fördrefvo kongressen
och proklamerade C:s oafhängighet under en ny
författning, allt i af sikt att själfva tillskansa sig
makten. Under det borgerliga krig, som med anledning
däraf uppstod, lyckades den spanske generalen Osorio
efter segern vid Rancagua 12 okt. 1814 återupprätta
det spanska herraväldet. Frihetsrörelsens dåvarande
ledare, O’Higgins, flydde, men återkom 1817 med den
frejdade frihetshjälten San Martin, då denne från
Argentina förde en här öfver Anderna för att göra
slut på det spanska väldet i C. och Peru. Sedan San
Martin afböjt diktatorsmyndighet, gafs den åt don
Bernardo O’Higgins, och 12 febr. 1818 proklamerades
C:s fullständiga oberoende af Spanien. Den afgörande
segern vanns öfver Osorio vid Maypu, 5 apr. s. å. Den
i frihetsrörelsens tjänst stående engelske sjöhjälten
lord Cochrane intog 1820 hamnen Valdivia i södra
C. samt utdref spanjorerna från ön Chiloé, hvarigenom
befrielseverket fullbordades. O’Higgins tvangs 1823
att afgå från sin ställning som C:s högste styresman,
och efter en tids oro och borgarkrig stadgades
samhällsskicket genom 1833 års författning, hvilken
gaf centralmyndigheten nog styrka att upprätthålla
lugn och ordning i landet.
C:s senare historia är därför ej som grannstaternas
fylld af militärrevolter och inbördes krig, utan
skildrar i stället ett ganska jämnt ekonomiskt
framågående i alla riktningar. Ett krig med Peru
(1837-39) slutade med C:s seger, och 25 apr. 1844
bekvämade sig ändtligen Spanien att i ett fördrag
erkänna C. som oberoende stat. Mest förtjänt om
C:s ekonomiska och andliga utveckling var d :r
Manuel Montt, först som premiärminister
under presidenten Bulnes, sedan som president
1851-61. Under hans styrelsetid erhöll C. civillagbok,
kommunalordning, handelsdomstolar, oinskränkt
religionsfrihet m. m. Trots partistrider och ett par
smärre krig (med Bolivia 1864-66 om guanolagren på
Mejillones-öarna och med Spanien 1864-69) fortgick i
det hela den lugna utvecklingen tämligen ostörd under
presidenterna J. J. Perez (1861-71) och F. Errázuriz
(1871-76). Kriget med Spanien föranleddes af det
understöd C. gifvit Peru under dess strid med Spanien;
det vållade blockad af Valparaiso och Callao 1866
samt afslöts faktiskt genom ett af Förenta staterna
bemedladt tvåårigt stillestånd 1869 och formellt genom
1871 års fredsfördrag. Under strider med araukanerna
1862 och 1868-70 utvidgades C:s område söderut.
År 1879 började C. under A. Pintos presidentskap
(1876-81) ett krig mot sina båda nordliga grannar,
Peru och Bolivia. Orsaken var att ett omtvistadt
gränsområde (mellan 23° och 24° s. br.) i norra delen
af Atacama-öknen efter upptäckten af stora guano-
och salpeterlager vunnit ett mycket ökadt värde (jfr
Bolivia, sp. 1010). Till en början var kriget riktadt
endast emot Bolivia, under det att Peru uppträdde som
medlare; men det förklarades 5 april äfven emot denna
stat, då den ej ville förklara sig neutral och upphöra
med sina rustningar. Den chilenska flottan blockerade
peruanska kusten till Mollendo och belägrade i
synnerhet Iquique, men led där så svåra skador
genom det peruanska krigsskeppet "Huascar", att
belägringen måste upphäfvas i slutet af juli. Sedan
chilenerna emellertid i en sjöstrid 8 okt. 1879
eröfrat "Huascar", voro de herrar till sjöss, och
stödd på flottan kunde nu äfven deras landtarmé,
som dittills förlamats genom brist på vapen, börja
större operationer. General Escala ryckte med 7,000
man mot Iquique, där Perus och Bolivias förenade
arméer tagit ställning under befäl af Perus president
Prado, och slog dennes underbefälhafvare general
Buendia i spetsen för 8,800 man 19 nov. nästan i
grund vid S. Francisco (Dolores), medan chilenerna
förlorade endast 1,000 man. Escala ryckte därpå
mot Iquique, som utrymdes af peruanerna, tog staden
Tarapacá och fick därmed i sitt våld hela provinsen
Tarapacá med dess utomordentligt rika salpeterlager,
som eröfrarna genast började bearbeta. I april 1880
började chilenerna blockera Callao, Limas hamnstad;
deras kryssare behärskade kusten och seglade ända
till Panama för att borttaga de transportskepp,
som voro på väg till Peru. Men det hufvudsakliga
anfallet riktades mot Arica, där de förenade fientliga
trupperna stodo. Emellertid var Arica så starkt
befäst, att det ej kunde anfallas. Man beslöt därför
att draga vidare mot n. och locka fienden bort från
Arica. Med 18,000 man seglade Escala till Ilo; Perus
och Bolivias trupper lämnade Arica och blefvo efter
flera mindre strider i grund slagna vid Tacna 26 maj,
hvarefter Arica stormades 7 juni. Bolivia uppgaf nu
striden, och Förenta staterna sökte medla fred äfven
mellan C. och Peru, ehuru utan framgång. C. beslöt
att angripa Perus hufvudstad. Den 20 nov. landstego
10,000 chilener s. om Callao, några dagar senare
20,000 man v. om nämnda stad, hvarefter de tillfogade
peruanerna stora nederlag i trakten af Miraflores
(13-15 jan. 1881), besatte Lima 17 jan. och Callao
18 jan. samt sålunda blefvo herrar i Peru. Som
genom dessa olyckliga strider fullständig anarki
inträdt i Peru och således där ingen regering fanns,
med hvilken fredsunderhandlingar kunde föras, höll
C. landet besatt till 20 okt. 1883, då fred ingicks
med den under tiden valde presidenten Iglesias, en
fred, som ratificerades 31 mars 1884 och biträddes af
Bolivia 4 april s. å. Villkoren voro hårda. C. fick
hela det omtvistade området samt af Bolivia provinsen
Antofagasta och af Peru provinsen Tarapacá, hvarjämte
bestämdes, att de peruanska områdena Tacna och
Arica skulle stå under chilensk förvaltning i 10 år,
efter hvilken tid invånarna skulle genom omröstning
afgöra, till hvilketdera landet de ville höra, och
det sålunda valda landet skulle betala det andra
10 mill. dollars. (På grund af oroligheter i Peru
uppsköts denna omröstning 1894.) Genom ett fördrag med
Argentina 23 juli 1881 bestämdes, att Anderna skulle
vara gräns mellan de båda staterna och Eldslandet
delas så, att hela Magalhães’ sund stannade i C:s ego.
Efter presidenten Santa-Maria, som ledt
republiken sedan 1881 och genom lagen om
civiläktenskap kommit i delo med prästerskapet
och de klerikale, tillträdde 1886 J. M. Balmaceda
(se d. o.) presidentvärdigheten. Han inlade stora
förtjänster i fråga om den allmänna undervisningens
främjande och järnvägsnätets utvidgning. En
budgetkonflikt med kongressen framkallade i
jan. 1891 ett uppror mot honom, hvilket snart tog
stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
