Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Clam - Clamamus - Clamart - Clamatores - Clamecy - Clam-Gallas - Clam-Martinitz - Clamor - Clan. se Klan. - Clangula, zool. Se Knipsläktet - Clan Line - Clan-na-gael - Clap - Claparède - Clapham - Clapisson - Clapperton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Österrike. Denne hette förut Perger von
Höchenperg, men tog namnet C. efter slottet
Clam (nära Grein, vid Donau), hvilket Kristoffer
Perger inköpte 1524. Släkten blef friherrlig 1655,
greflig 1759 och är nu delad på två hufvudlinjer:
C.-Martinitz och C.-Gallas (se d. o.).
Clamamus (lat.), "vi ropa", långtrådig klagoskrift,
anmärkning; stoj, oväsen, bullersamt uppträde.
Clamart [klarnar], by i franska depart. Seine,
9 km. s. v. om Paris. Under belägringen af nämnda
stad 1870-71 var C. några gånger skådeplatsen för
sammandrabbningar mellan fransmän och tyskar.
Clamatores, zool., en fågelgrupp, till hvilken numera
räknas en del uteslutande i tropiska eller subtropiska
länder lefvande släkten, tillhörande ordningen
Passeriformes (se d. o.). Förr lät man denna grupp
omfatta äfven många europeiska släkten: Cypselus,
Caprimulgus, Alcedo m. fl. L-e.
Clamecy [klamsl], arrondissemangshufvudstad i franska
depart. Nièvre (Nivernais), vid Nivernais-kanalen
och Beuvrons inflöde i Yonne. 4,835 inv. (1901).
Clam-Gallas, Eduard von, grefve, österrikisk militär,
f. 1805 i Prag, d. 1891, blef 1823 officer och 1846
generalmajor. I sistnämnda egenskap utmärkte han sig
i italienska kriget 1848-49 och blef efter slaget vid
Novara fältmarskalklöjtnant. Under ungerska kriget
uppträdde han 1849 som kårchef i Siebenbürgen och
lyckades undertrycka resningen i detta land. 1850
fick han befälet öfver den till Böhmen förlagda l:a
armékåren samt deltog i spetsen för denna i slagen
vid Magenta och Solferino, 1859. Därefter blef han
general. I Österrikes krig 1866 förde han den längst
mot norr framskjutna kåren och hade därvid till
åliggande att uppehålla fienden; men han blef i en
rad af strider (Liebenau, Podol, Hünerwasser och
Gitschin) öfverväldigad af fienden. Efter slaget
vid Königgrätz (i hvilket han måste lämna från
sig befälet till Gondrecourt) ställdes han jämte
Benedek m. fl. inför krigsrätt, men frikändes och
återinsattes i alla sina värdigheter. C. var en
af Böhmens rikaste jordegare. Ett af hans gods var
Wallenstein forna besittning Friedland.
Clam-Martinitz, greflig österrikisk släkt, om
hvars ursprung se Clam. - 1. Karl von C., militär
och diplomat, f. 1792 i Prag, d. 1840, var under
kriget mot Napoleon 1812-14 furst Schwarzenbergs
flygeladjutant, åtföljde 1814 Napoleon till
Elba, deltog i Wienkongressens förhandlingar
och nådde sedermera som österrikisk militär
fältmarskalklöjtnants grad 1837. Han användes äfven
ofta i diplomatiska uppdrag, bl. a. i Berlin 1831-32
vid förhandlingarna om förbundskrigsförfattningen,
och visade sig i Österrikes inre politik - han var
krigsminister 1836-40 - som en nitisk främjare af
Metternichs reaktionspolitik. - 2. Heinrich Jaroslaw
von C., den föregåendes son, politiker, f. 1826 i
S:t Georgen (Ungern), d. 1887 i Prag, ingick 1848
på den civila ämbetsmannabanan, där han avancerade
raskt, men lämnade statstjänsten redan 1859. Han
var 1860-62 medlem af "förstärkta riksrådet",
där han hade en väsentlig del i tillkomsten af det
s. k. "oktoberdiplomet" 1860 (se Österrikisk-ungerska
monarkien, historia) och uppträdde som ledare för
det federalistisk-feodala
partiet. Samma idéer förfäktade han sedermera i bömiska
landtdagen som en af den federalistiskt sinnade
aristokratiens inflytelserikaste ledare och hade
väsentlig andel i tjechernas "abstinenspolitik"
(se Böhmen, historia, sp. 882-883) åren 1863-79.
Clamor (lat.), rop. - Clamor bellicus,
krigsrop.
Clan. Se Klan.
Clangula, zool. Se Knipsläktet.
Clan Line [klä’n-läin], engelskt rederibolag. Se
Ångfartygslinjer.
Clan-na-gael [klän-ne-géVl], irl. ("gaelernas
ättlingar"), ett irländsk-amerikanskt hemligt
sällskap, bestående af de oförsonligaste bland
fenierna, hvilka ogillade all parlamentarisk aktion
för Irlands frigörelse och i stället sökte nå målet
genom att medelst våldsbragder injaga skräck hos
regeringen och den engelska allmänheten. Förbundet
torde ha organiserat många dynamitattentat
och lönnmord under år 1883 och närmaste tiden
därefter. Det lär ha upplösts 1889.
Clap., vid zoologiska namn förkortning för A. R. Ed.
Claparède (se d. o.).
Claparède [klaparäd],Antoine René Édouard, schweizisk
zoolog, f. 1832, d. 1871, professor i Genève,
riktade genom en mängd värdefulla undersökningar
kännedomen om de ryggradslösa djurens organisation
och utveckling. Af hans arbeten må nämnas: Sur
la théorie de la fécondation de l’œuf (1855, i
"Archives des sciences physiques"; tillsammans
med J. Lachmann), Études sur les infusoires et
les rhizopodes (1858-59), Beiträge zur anaiomie
und entwicklungsgeschichte der seebryozoen (1871,
i Zeitschr. f. wissensch. zoologie), Beiträge zur
entwicklungsgeschichte der chætopoden (1869, ibid.,
tills. med E. Metsjnikov). L-e.
Clapham [klä’p9m], stadsdel i sydvästra London,
tillhörig förvaltningsområdet Wandsworth, 5 km. från
Westminsterbron. 51,361 inv. (1901).
Clapisson [klapiså’], Antonin Louis, fransk
musiker, f. 1808, d. 1866, skref ett betydligt antal
operor i lätt stil, hvilka delvis hade framgång på
Opéra-comique i Paris (1838-60), samt mer än 200
sångromanser. Han blef 1861 professor i harmoni
vid konservatoriet och sålde s. å. till staten sin
ansenliga instrumentsamling, som blef grundvalen
till konservatoriets musikhistoriska museum, hvarvid
C. sattes till dettas föreståndare.
Clapperton [klä’p9ten], Hugh, skotsk upptäcktsresande,
f. 1788 i Annan, grefsk. Dumfries, kom vid tidiga år i
örlogstjänst, hvarunder han utmärkte sig i synnerhet
i Canada, där han äfven under resor blef förtrogen
med indianerna. 1817 öfverflyttades han till reserven
och erhöll 1821 uppdrag att åtfölja skotten Oudney,
som blifvit utnämnd till engelsk representant i Bornu,
på dennes resa. I början af 1822 anträddes resan från
Medelhafvet, och G. färdades genom Mandara, Bornu
och Haussa. Vid Sokoto måste han vända, ehuru blott
fem dagsresor återstodo till Niger. Han återkom till
England 1825 och utsändes s. å. på en ny expedition,
som utgick från Bagadry i Benin-viken. C. lyckades
åter nå Sokoto, men hindrades af stridigheter mellan
de infödde furstarna och genom förlusten af medhafda
presenter till dem att nå målet. Sorgen häröfver
bröt hans krafter, och han afled i Sokoto i april
1827. Hans båda resor äro beskrifna i "Narrative of
travels and
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
