Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 463-464 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cobden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kalikå-affär i London, hvilken 1831 utvidgades med
ett kalikåtryckeri i Sabden (Lancashire); från 1832
var C. som en af firmans ledare bosatt i Manchester,
till hvilken stad hans namn framför allt är knutet
("Manchester-skolan"). Företaget gick framåt med stora
steg, men detta hindrade ej C. att odla sina många
allmänna intressen. I hans två anonyma broschyrer :
från denna tid, England, America, and Ireland (1835)
och Russia (1836) finner man redan hans politiska
åskådning fullt utvecklad; och samtidigt (1835-37)
företog han resor i Förenta staterna och orienten samt
uppställde sig (1837) som kandidat till parlamentet,
dock utan att bli vald.

Med 1838 börjar emellertid hans världshistoriska
roll, som ledaren framför alla andra af den engelska
frihandelsrörelsen. 1830- och 1840-talets svåra tider
ingåfvo alla Englands djupare kännande och tänkande
andar (Carlyle, Kingsley, Disraeli, lord Ashley;
jfr Chartism) stora bekymmer för samhällets
bestånd och förbättring ("the condition-of-England
question"). C. och hans meningsfränder - de fleste
liksom han ledare i den nya storindustrien -
voro bland dessa socialreformatorer de radikale
och utpräglade individualisterna, anhängarna af
Adam Smiths och den nya nationalekonomiens mera
lättfattliga läror om att allt skulle lämnas åt sig
själft. Deras reformifver kastade sig då särskildt
emot de höga spannmålstullarna, som till förmån
för de större jordegarna hårdt tryckte alla
andra samhällsklasser och som särskildt syntes
sätta hinder för industriexportens obegränsade
utveckling, då de hindrade andra länder (närmast
Förenta staterna och Tyskland) att lämna spannmål
i utbyte mot Englands industriprodukter. Ehuru
C. var öfvertygad, att frihandeln skulle gagna
äfven jordbruket, var frihandelsagitationen därför i
början en utpräglad medelklassrörelse, bekämpad af
de under chartismens inflytande stående arbetarna,
som trodde, att ett fall i brödpriserna blott skulle
medföra en motsvarande sänkning af industriarbetarnas
löner. Hvarken C. eller hans oskiljaktige vän John
Bright (se d. o.) kunna emellertid misstänkas för att
ha varit behärskade af klassegoistiska hänsyn; för
dem var frihandeln nära nog ett evangelium, enligt
C:s’ ord "evigt i sin sanning och allmängiltigt
i sin tillämpning", ett stort moraliskt medel för
att skapa allmän fred och harmoni mellan folken,
lika väl som lycka och välmåga inom hvarje land -
under medelklassens politiska herravälde. För deras
åskådning var hvarje inblandning i världspolitiken
eller i andra länders förhållanden oförsvarlig;
rustningar och statsutgifter skulle inskränkas,
Englands kolonialvälde och indiska välde "gradvis och
omärkligt upplösas" genom frihandelns inverkan. Genom
att politiskt lämna andra länder åt sig själfva,
men sätta dem i tillfälle att införa lifsmedel i
utbyte mot Englands industriprodukter, skulle hela
världen förmås att öfvergå till frihandeln, egna sig
åt
råvaruproduktion och ej uttränga England från dess ställning
som "världens fabrik". Denna Manchester-skolans
världsbild, som af motståndarna betecknades
med namnet "handelsresandens tusenåriga rike",
gjorde C. och hans vänner tämligen blinda för
industrialismens faror. Striden stod under dessa år
i underhuset framför allt mellan de industriidkande
frihandlarna och de konservative, ofta jordegande
"filantroperna", särskildt lord Ashley (se
Cooper, A. A.), som nu under häftigt motstånd från
framför andra Bright och C. byggde upp den engelska
arbetarskyddslagstiftningen. I andra afseenden kände
C. stor välvilja för arbetarnas sträfvanden och ifrade
särskildt för folkundervisningens utveckling.

Rörelsen för spannmålslagarnas "fullständiga och
omedelbara upphäfvande" var något äldre än 1838; men
först genom C:s inträde i "Manchester anti-corn-law
association" detta år och dess ombildning (1839) till
den ryktbara Anti-corn-law league (se d. o.) började
frågan sätta allt folket i rörelse. Genom den
mest genomgripande agitation, som England skådat,
rycktes klass efter klass med af rörelsen; och med
år 1843 var godsegarintresset besegradt t. o. m. på
landet. C. gick vid allt detta i spetsen, särskildt
sedan han 1841 blifvit ledamot af underhuset
(för Stockport), och satte mer än någon annan
sinnena i rörelse. Hans personliga älskvärdhet och
förhoppningsfullhet sammanhöllo meningsfränderna; och
hans logiska, sakliga, sällsynt klara, öfvertygade och
öfvertygande vältalighet besegrade alla motståndare
inom och utom parlamentet. Ledarna för båda de
historiska partierna, tories och whigs, ansågo
emellertid länge ett fullständigt upphäfvande af
spannmålstullarna outförbart; och den konservative
premiärministern Peels budget 1842 innebar endast
deras nedsättning. Peels egen öfvertygelse började
emellertid vackla inför C:s argument; och då
potatisskörden fullständigt slog fel i Irland hösten
1845, återstod blott att besluta spannmålstullarnas
upphäfvande (1846), för hvilket Peel uttryckligen gaf
C. äran. Omedelbart efteråt afgick emellertid Peel på
en annan fråga, ehuru C. försökte förmå honom att stå
kvar som ledaren för ett nytt, medelklassens parti.

C:s stora verk var nu fullbordadt. Det hade emellertid
kostat honom hela hans förmögenhet, hvarför en stor
summa (75 à 80 tusen pd st.) insamlades för hans
räkning; äfven detta kapital gick emellertid delvis
förloradt, hvadan en ny, enskild insamling 1860 måste
företagas. C. företog 1846-47 en resa genom större
delen af Europa; det blef på en gång ett triumftåg
och ett tillfälle att predika frihandeln för de
maktegande i alla länder. 1847 valde West-Riding
(jämte Stockport) honom till sin representant
i underhuset. Hans återstående politiska bana
betecknas af arbete för internationell skiljedom,
minskade rustningar, fredspolitik samt framför allt
af nästan oafbruten opposition mot lord Palmerston,
som för C. personifierade det mest fördömliga i
engelsk politik. "Partiet för fred till hvad pris som
helst" var det namn, som ofta användes på C. och hans
vänner. Vid Krim-krigets utbrott ådrog sig partiet
allmän ovilja genom sitt motstånd mot krigspolitiken,
men de följande årens erfarenhet visade, att C. med
sin mångsidiga kännedom om utländska förhållanden
i flera afseenden bedömt läget riktigare än
regeringen. Då Bowring (se d. o.) framkallat

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>