Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus, Kristofer, Amerikas upptäckare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillhörde två olika typer: flaggskeppet var en s. k.
nave, d. v. s. ett bredbyggdt lastskepp med högt
bord, och seglade relativt långsamt, de båda mindre
fartygen voro däremot karaveler, flatbyggda
snabbseglare. Alla tre hade heldäck och voro tremastade;
från Kanarieöarna buro alla tre fyrkantiga segel.
Besättningen utgjorde 90 man, hvarjämte medföljde
läkare, rättstjänare, en kunglig notarie för
utfärdandet af allehanda dokument, en tolk, Luis de Torres
(en döpt jude, som utom latin äfven förstod
hebreiska, koptiska och arabiska, hvilka språk man
ansåg sig behöfva i "Indien"), betjäning o. s. v.,
så att personalen tillsammans utgjorde 120. Då man
lefde i den fasta öfvertygelsen, att C. skulle uppnå
den mongoliske "storkanens" land, lämnade
monarkerna honom officiella rekommendationsskrifvelser till
alla länder och folk i östern samt bref till storkanens
hof; man visste icke i Europa, att den mongoliska
dynastien i Peking redan upphört att regera 1368.
Redan vid afresan, som försiggick 3 aug. 1492
från Pálos’ hamn, började C. föra en dagbok öfver
denna märkvärdiga oceanfärd, hans första resa.
Dagboken, som finnes bevarad i utdrag hos Las Casas,
ger en tydlig bild af färden. C. följde troget den
väg, som utvisades på Toscanellis karta, och alla
resans detaljer få sin förklaring endast genom denna
karta. Enligt denna var oceanens smalaste del mellan
Kanarieöarna och östliga Asien; seglade C. från
dessa öar rakt västerut, måste han träffa på Zipangu
(Japan) och i hvarje fall Asiens östligaste utsprång,
det kinesiska landskapet Mangi, där storkanen
residerade. Den egentliga oceanfärden anträddes alltså
från Kanarieöarna, hvarest ett längre uppehåll
gjordes; först 6 sept. styrdes mot väster. Amiralen
förde en dubbel skeppsjournal, en för sig ensam,
med angifvande af de verkligen tillryggalagda
afstånden, och en för manskapet, där de dagligen
seglade afstånden voro väsentligt reducerade, för att
manskapet ej skulle afskräckas af de höga miltalen
och förtvifla om sin hemkomst. 13 sept. upptäckte
C. för första gången magnetnålens västliga
missvisning, hvilket fenomen han längre fram för de
ängslige sjömännen förklarade så, att det var
polstjärnan, som ändrat plats på himmelen. Från 16
sept. blef vädret varmare, det var som april i
Andalusien, en klimatväxling, som vanligen inträder 15°
v. om Kanarieöarna. Samma dag seglade eskadern
in i de kringdrifvande massor af sjötång, som
numera kallas Sargassohafvet. En lefvande krabba
infångades och tyddes som tecken att land var i
närheten. Fartygen sökte vinna försprång framför
hvarandra för att först få se land, ty drottningen
hade på C:s förslag utsatt en belöning af 10,000
maravedis (omkr. 230 kr.) åt den, som först
upptäckte land. Vid solnedgången 23 sept. ropade
Martin Alonso från bakstammen å sitt fartyg, att han nu
såg land. Amiralen knäböjde för att tacka Gud, och
hela manskapet uppstämde: "gloria in excelsis Deo",
men nästa dag upptäcktes, att det hela var endast
en molnbank. 30 sept. sågos så stora fågelsvärmar,
att alla förundrade sig däröfver. Söndagen 7 okt.
var man åter säker på att vara nära land; samma
dag iakttog C., att fåglarna flögo mot s. v., och beslöt
nu att ändra kursen till s. v., emedan "han visste,
att det var genom iakttagande af fåglarnas flykt
som portugiserna tidigare hade upptäckt de flesta
af sina öar". Redan Las Casas har gjort den
anmärkningen, att om C. bibehållit sin gamla kurs,
skulle han kommit till Florida och sålunda
upptäckternas förlopp möjligen tagit en annan riktning.
Men nu började manskapet, som flera gånger
visat tecken till missnöje, på allvar att blifva
oroligt öfver den långa färden. Emellertid förstod C.
att lugna folket, och spåren af lands närhet blefvo
allt tydligare: man stötte på en kvist med vilda
rosor, en käpp med utskärningar, ett stycke rör,
en trädstam o. s. v. Sent på aftonen 11 okt.
trodde sig C. från skeppskastellet se ett ljus som
från en fackla i land, och 12 okt. kl. 2 på
morgonen (en fredag) såg en matros på Pinta, Rodrigo
de Triana eller Juan Rodriguez Bermejo från
Molinos vid Sevilla, en låg, gräsklädd strand ligga
framför sig i morgonbelysningen. Denne matros är
alltså upptäckaren af Amerikas första ö och skulle
med rätta haft drottningens belöning, men C. tog
denna i anspråk för egen räkning. Ön, som af C.
kallades San Salvador ("frälsaren"), af infödingarna
Guanahani, var en af Bahamaöarna, sannolikt den
nuvarande Watling island, då endast på denna
passa C:s ord att "den är tämligen stor och flack,
har många träd och mycket vatten, och i midten
är en stor lagun".
Ön togs högtidligt i besittning för Kastiliens
räkning, och ett kors restes på en höjd vid kusten.
Byteshandel inleddes med infödingarna, som
nyfikna och godmodiga samlades omkring fartygen.
Det gladde upptäckarna, att de infödda buro små
näsprydnader af guld; man var alltså nära
guldländerna. Genom teckenspråk fingo spanjorerna veta,
att guldet kom söderifrån. Efter tre dagar styrde
C. mot s. v., försiktigt lotsande sig fram bland
de många öar han stötte på. Öfverallt mottogos de
vänligt af infödingarna, som voro fattiga och
alltjämt visade mot söder vid spanjorernas frågor efter
guld. C. hörde talas om en stor ö i s. v., som
hette Kolba eller Cuba och som han - efter sin
karta - förklarade vara Zipangu (Japan). Därifrån
ville han färdas till fastlandet och i hufvudstaden
Quinsay öfverlämna de kungliga brefven till
storkanen.
28 okt. uppnåddes lyckligt Cubas nordkust,
utefter hvilken eskadern seglade till 5 dec. Pinzon
häfdade nu, att Cuba var namnet på en stad och
att landet, som man seglade utefter, var Asiens
kontinent. C. anslöt sig snart till denna mening
och trodde, att han var på 42° n. br., medan han
i verkligheten befann sig under 21°. Nu sände han
två spanjorer i land, däribland Luis de Torres, jämte
två indianer, för att utforska det inre; de skulle
söka finna vägen till storkanen och fingo med sig
de kungliga brefven. Efter fyra dagar kommo de
tillbaka och berättade, att de träffat flera små byar,
hvaraf en med 50 hus och 1,000 människor. Öfverallt
hade de mottagits som sändebud från himmelen,
men någon konung eller något större rike hade de ej
sett spår af; när de frågat efter guld och kryddor,
pekade man mot söder och öster. Det var vid detta
tillfälle spanjorerna lärde känna det indianska
bruket att röka tobak; infödingarna rökte på rullade
blad och kallade denna rulle "tabacos" (cigarrer).
Man fann också, att de infödde odlade säd (majs),
ärter och bönor samt rotfrukter (batater).
12 nov. beslöt C. att segla österut för att finna
den guldrika ön Babeque. Han styrde försiktigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
