Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Comenius - Comenius-stiftelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Förhoppningarna om dessa tankars snara förverkligande
gingo om intet genom Gustaf Adolfs och Fredrik V:s
död 1632. C., som kort förut blifvit vald till en
af brödramenighetens "seniorer", eller biskopar,
måste ännu några år stanna i Lissa. Från drottning
Kristinas förmyndarregering erhöll han 1638 en
inbjudan att komma till Sverige för att ordna dess
skolväsende, men han afböjde detta uppdrag, enär
det skulle vållat ett afbrott i hans pansofiska
arbeten. För dessa sökte han understöd först i
Polen, hos grefve Rafaels son Bohuslav, sedermera
i England, där de blifvit bekanta genom hans vän
Samuel Hartlib. Denne utverkade, att C. hösten
1641 blef af parlamentet kallad till England för att
organisera ett vetenskapligt samfund med pansofiskt
syfte. Slitningarna mellan parlamentet och Karl I lade
emellertid hinder i vägen. C. mottog då ett erbjudande
om understöd från Louis De Geer och lämnade i juli
1642 England. Efter ett kort besök i Holland ankom
han 9 aug. till Norrköping, tillbragte de följande
veckorna där och på Finspång samt hade nöjet träffa
sin teologiske meningsfrände Johannes Matthiæ, då
drottningens lärare. I slutet af september besökte
han Stockholm och hade under fyra dagar lifliga
öfverläggningar med Axel Oxenstierna och Johan
Skytte rörande pedagogiska och pansofiska frågor. På
Oxenstiernas, Skyttes och De Geers enständiga råd
beslöt C., ehuru ogärna, att till en början utarbeta
en fullständig serie böcker för latinundervisningen
vid de svenska lärdomsskolorna. Af farhåga för den
rådande teologiska ofördragsamheten vågade han dock
ej stanna i själfva Sverige, utan tog i nov. 1642
sin bostad i den under svenskt välde lydande staden
Elbing. Där författade han under de följande sex
åren: "Den nyaste språkmetoden" (Linguarum methodus
novissima), "Ingången till latinet" (Vestibulum),
"Dörren till latinet" (Janua) och "Försalen till
latinet" (Atrium) äfvensom latinska ordböcker
och latinska språkläror för olika stadier. Det
förstnämnda arbetet framlades i slutet af 1646,
då C. andra gången besökte Sverige, inför en lärd
tremannanämnd, som godkände och anbefallde det till
tryckning. Utgifvandet började dock först 1648
i Lissa, dit C. måst flytta, sedan han nämnda år
blifvit af brödramenigheten utsedd till dess (siste)
öfverbiskop. Under tiden närmast före afslutandet
af westfaliska freden sökte C. hos Oxenstierna på
det bevekligaste utverka sådana villkor, att hans
trosförvanter erhölle religionsfrihet i sitt hemland,
men förgäfves.
År 1650 kallades C. af änkefurstinnan Susanna och
hennes son Sigismund Rákóczy af Siebenbürgen och
Ungern att förbättra skolväsendet inom deras
besittningar. I Sáros-Patak upprättade han
en läroanstalt för bibringande af fullständig
allmänbildning ("schola pansophica"). För densamma
författade han åtskilliga arbeten, af hvilka det
mest berömda är "Världen i bilder" (Orbis sensualium
pictus), tryckt första gången i Nürnberg 1658 och
sedan många gånger efterbildadt samt af stor betydelse
för den impuls, som därmed gafs åt sträfvandet för
åskådlighet i undervisningen. Sigismund Rákóczis död,
1652, hindrade emellertid C. i fullföljandet af hans
pedagogiska sträfvanden, och 1654 flyttade han åter
till Lissa. Under den närmaste tiden medverkade han
vid underhandlingarna mellan Georg II Rákóczy och
Karl X Gustaf, och då svenskarna
inryckte i Polen, tog C. öppet deras parti. Men så
snart svenska besättningen i Lissa 1656 aftågat,
intogs staden och plundrades af polackerna, och
C. förlorade då för andra gången sin egendom och sina
handskrifter. Alldeles utblottad, flydde han till
Schlesien, uppehöll sig någon tid i Brandenburg,
Stettin och Hamburg samt bosatte sig slutligen i
aug. 1656 i Amsterdam. Där blef han på det vänligaste
mottagen af sin trofaste gynnare Lorenz De Geer, en
son af Louis De Geer, och genom dennes frikostiga
understöd blef det honom möjligt att 1657 utgifva
sina samlade pedagogiska skrifter, Opera didactica
omnia. Ännu vid 78 års ålder var han ifrigt sysselsatt
med de pansofiska arbetena. Han dog i Amsterdam
15 nov. 1670 och ligger begrafven i Naarden nära
Amsterdam. Antalet af hans hittills kända skrifter
uppgår till 142.
C. var en ädel och kraftig personlighet, lågande af
nit för mänsklighetens framåtskridande i fromhet,
dygd och vetande. Hos sina samtida åtnjöt han ett
stort anseende. Under hans senaste år fördunklades
detta något genom den lättrogenhet han visade
gentemot en del verkliga eller föregifna visionärer,
hvilka tid efter annan uppträdde med uppenbarelser
och profetior, hvari C. kunde finna stöd för sitt
hopp om en ljusare framtid för bömiska nationen och
mänskligheten. Mest betecknande i detta hänseende
är den 1659 utgifna skriften "Ljus i mörkret" (Lux
in tenebris), en samling uppenbarelser af Christoph
Kotter, Christina Poniatowski och Nikolaus Drabik. På
grund häraf höljdes hans namn efter hans död snart
i oförtjänt glömska, och först sedan ett århundrade
förflutit, började man åter få blicken öppnad för
hans utomordentliga betydelse som pedagogisk tänkare
och skolorganisatör. C. utvecklade och tillämpade på
uppfostrans område de frisinnade grundsatser, som
uttalats af Erasmus, Campanella, Bacon af Verulam,
Ratich, Montaigne, Vives m. fl. samt har genom
sitt storartade och genomtänkta system utöfvat
ett vidsträckt inflytande på sin samtid och ännu
mer på eftervärlden. Han fordrade den innerligaste
förening mellan uppfostran och undervisning, härledde
uppfostringsläran ur människans sedliga bestämmelse,
betonade vikten af kroppens vård och utveckling,
gaf upphof åt åskådningsundervisningen, verkade för
folkundervisningen ("folkskolan som bottenskola")
samt för modersmålets och realämnenas införande i
undervisningen och för bättre metoder i allmänhet,
särskildt beträffande språkundervisningen m. m. Öfver
C. finnes en ansenlig litteratur, som i synnerhet
efter hans trehundraårsjubileum 1892 vunnit i
omfattning och grundlighet. Jfr Johann Kvacsala,
"Johann Amos Comenius, sein leben und seine schriften"
(1892), Anton Gindely, "Über des Johann Amos
Comenius leben und wirksamkeit" (2:a uppl. 1892),
och Anton Vrbka, "Leben und schicksale des Johann
Amos Comenius" (1892). På svenska finnes en kort
populär framställning i Fridtjuv Bergs "Johann Amos
Comenius, uppfostringslärans och folkskoletankens
fader, en lifsbild från 1600-talet" (1892),
som dock efter de senaste Comenius-forskningarna
blifvit i fråga om vissa uppgifter något föråldrad.
Frv Brg.
Comenius-stiftelsen (ty. Die Comeniusstiftung), ett
vid firandet af 200:e årsdagen af Comenius’ död på
initiativ af J. Beeger af Leipzigs lärarförening 15
nov. 1871 i nämnda stad stiftadt pedagogiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
