Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cronquist - Cronstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regeringsärenden och hufvudstadslif för att alldeles
oförberedd fara öfver Ålands haf och blifva -
kommendant på en gränsfästning, öfverraskningen
var ej af det angenäma slaget. "At jag inte sökt
denna ledsamma commission", skref C. till Klercker,
"kan min bror vara försäkrad om. Den är gifven mig
oåtspord. Jag måste lemna mitt hushåll i en olämplig
årstid och komma till ett ställe, der jag intet äger
en stol och vet intet hur jag får mat". Konungens
forna ynnest mot sin faders förtroendeman hade med
ens tagit slut, troligen därför att han hos C., i
behandlingen af wachtmeisterska affären, funnit mera
hämndlystnad än rättrådighet. Konungen yttrade, att
han fann C. "för konstig och benägen att skada andra"
(Adlerbeth). Måhända se vi i Wachtmeisters och C:s
växlande öden 1801 ett drag af animositeten mellan
"stora" och "lilla" flottans män.
Som tillförordnad öfverbefälhafvare i Finland vistades
Klercker på Sveaborg 1 febr. 1808, då han mottog
ambassadören Stedingks depesch från Petersburg om ett
omedelbart förestående infall af ryska härar öfver
svenska gränsen. Order till kommendanten att sätta
Sveaborg i försvarstillstånd expedierades genast,
och icke allenast så länge Klercker var kvar i
fästningen - t. o. m. 20 febr. -, utan ännu i flera
veckor därefter utfördes dessa order med största
nit, om ock ej alltid med önsklig urskillning. Men
i registret till sin bref- och orderbok för 1808
antecknade Klercker vid C:s namn: "en ganska god och
käck sjöman och efter anseende en god militär; men han
var af jägerhornska släkten" (C:s mor hette Jägerhorn)
"och samma esprit. Hade äfven många utlåtelser såväl
nu som förut angående Sveaborgs och Finlands försvar,
näml. Sverige kunde aldrig behålla Sveaborg och
Finland, om Ryssland förstod betjäna sig af sin
öfverlägsna makt. Hvad skall man tänka om sådant
tankesätt: jo, man slutar att motståndet blir ganska
svagt, då man själf misströstar".
Utan tvifvel var det personligt missnöje med de
styrande i Sverige, misströstan om möjligheten af
ett försvar mot Ryssland, kanske icke minst den
"jägerhornska espriten", eller håg att verka för
ett med Ryssland förenadt Finland, hvilka i C:s själ
lade grund till den tankegång, som i mars och april
1808 bestämde hans handlingssätt. Att däremot denna
grund icke är att finna i det af honom själf uppgifna
skälet: omöjligheten att försvara fästningen tills
våren hunnit frigöra Sveaborgs hamn från vinterns
istäcke, är fullständigt utredt och framgår klart
af alla de fakta, hvilka måste varit den under mer
än sex år fungerande kommendanten bekanta. C. hade
tydliga order "att endast försvara fästningen och
hellre uppbränna flottan med alla effekter än lämna
den i fiendens händer".
17 mars sköto ryssarna de första skotten mot
Sveaborg. Fästningen svarade, under oförnuftigt
slöseri med ammunition. 21 s. m. mottogs en
parlamentär af öfverste Jägerhorn (en broder till
den 1788 till Ryssland afvikne samt syssling till
och förtrogen med kommendanten). Sistnämnda dag och
den därpå följande deltog denne med C. i växling af
parlamentärer. I Jägerhorns sällskap, och tvärtemot
sin instruktion, lämnade kommendanten fästningens
område och hade 23 mars på holmen Lånnan ett möte med
ryske generalen Suchtelen. Samma dag tillkännagaf
C. för garnisonstruppernas befälhafvare, att
Suchtelen "erbjudit" kapitulation; men erbjudandet
afslogs enhälligt. 25 mars mottog C. åter en
parlamentär.
Med 46 kanoner begynte nu ryssarna skjuta på
fästningen, och denna svarade ifrigt, därvid alldeles
onödigt förstörande krut. Natt och dag hölls hela
besättningen vaken och på post, hvarigenom den
onödigtvis uttröttades. Så gingo dagarna till 2
april, då åter en parlamentär mottogs. Nu voro,
af mer än 6,000 mans garnison, 5 dödskjutna,
28 sårade, omkr. 200 sjuka; ingen skada var
gjord på fästningen, hvars munförråd, liksom dess
krutförråd, för förnuftigt beräknad åtgång var mer
än tillräckligt, intill dess öppet vatten skulle
möjliggöra tillförsel. Eröfring dessförinnan med
stormande hand var omöjlig, om fästningen ville
försvara sig.
- 4 april gingo C. och Jägerhorn åter ur fästningen
och konfererade på Lånnan med Suchtelen.
När de återkommit, sammankallade C. ett
krigsråd. Men detta var icke reglementsenligt
sammansatt; dessutom affordrade han icke deltagarna
däri föreskrifven ed och lät icke föra protokoll.
Kommendanten sökte nu uppvisa omöjligheten att hålla
fästningen till öppet vatten och yrkade kapitulation
på erbjudna villkor. "Tidsutdrägt kunde vinnas
genom att antaga fiendens förslag."
De fleste af de tretton tillkallade voro C:s gamle
"bröder" inom orden på Sveaborg; han var dem alla
öfverlägsen i intelligens, i äradt namn och i
rang. Hans ord troddes, om än motsträfvigt. De
närvarande begärde betänketid. Vid förnyadt
sammanträde 5 april gjorde följande ord af
kommendanten ett imponerande intryck på alla: "Jag
är hvarken feg eller legd, men jag finner intet annat
medel att hålla fästningen k. m:t och riket till handa
än att ingå i propositionen". Jägerhorn bestyrkte
detta. Krigskonseljen gick då in på kapitulation,
helst som, enligt en deltagares dagboksanteckning,
"C. var älskad, estimerad, trodd och lydd". 6 april
upplästes för officerarna en fransk konvention - med
helt oväntade tillägg och "misstag". Få kunde dock
fullt höra och förstå innehållet. De nya invändningar,
som då gjordes, dräptes med hetta af C., som talade
om sin "plan och ändamål" och sin förhoppning att ej
behöfva uppgifva fästningen. Man trodde sig då spåra
en fin krigslist
- och konventionen antogs. I denna
ingick en "article séparé", af innehåll att ryske
öfverbefälhafvaren skulle söka förmå kejsaren att
betala krigskassans skuld, dock ej öfver 100.000
rdr b:ko. Tre smärre fästen skulle genast
uppgifvas och af ryssarna besättas; resten
skulle utrymmas 3 maj, om ej ett visst antal
svenska krigsfartyg dessförinnan inkommit i den
inre hamnen. Det var emellertid mer än troligt,
att isen då ännu skulle ligga kvar.
- "Vid underhandlingen", säger en rysk
krigshistoriker (Michajlovskij Danilevskij). "hade
vi tillfälle öfvertyga oss, att få af officerarna
voro vana vid krig, att några af de personer, som
funnos i fästningen, icke hade en beslutsamhet,
som motsvarade dess kraftiga försvarsmedel, och
att man kan segra genom andra medel än vapen."
Han omtalar äfven penningar, som hos ryske
krigsministern rekvirerats för att vinna
personer inom garnisonen, och aftrycker ministerns
svar om "det gyllene krutets" förträffliga verkan.
Suchtelen däremot, som äfven skrifvit detta krigs
historia, framställer C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
