Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cronquist - Cuba
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sydöstra kusten är augusti hetast (28,4°) och februari
svalast (23,4°). Under större delen af året blåser
nordöstpassaden (utom under augusti–oktober); dock
kunna ibland lokala vindar uppstå, på södra kusten
mest sydliga, på den norra nordliga (nortes), hvilka
senare medföra svalka. En märklig företeelse äro de i
Västindien ofta rasande hvirfvelstormarna, cykloner,
hurricanes, som vanligen komma, då passaden upphört,
alltså i augusti–oktober. De kunna medföra svåra
härjningar (såsom de särskildt gjort 1768, 1791,
1810, 1844 och 1846). Regntiden varar från maj
till november; de torraste månaderna äro december,
februari och april. I Habana är regnmängden 1,443
mm.; från andra orter föreligga inga mätningar, men
säkerligen råder här som på de andra stora Antillerna
en betydlig olikhet mellan norra kusten, som är utsatt
för passaden och därför regnrikare, och den södra,
som ligger i lä för denna vind.
Vegetationen är alltigenom tropisk, men fattigare
än Syd-Amerikas, ehuru med nära 1,000 arter
karakteristiska för ön. Egendomligt nog går dock här
barrskogen in på ett tropiskt område. På de sänka
kusterna växa mangroveskogar; i bälten bakom dem
finnas i synnerhet Croton-arter, en del leguminoser
och kaktusformer, dessutom kampeschträdet
(Hæmatoxylon campechianum), asklepiadeer,
strandvin (Coccoloba uvifera) och ett trettiotal
palmarter. Högre upp, där nederbörden är större,
möter "regnskogen" med många nyttiga träd, såsom
mahogny (Swietenia mahagoni) och västindisk cedcr
(Cedrela odorata) samt ébano (Cæsalpinia ebano)
och guajakträdet (Guayacum officinale). Ormbunkar,
små palmer, torra kaktusarter och hvassa, hårda gräs
bilda undervegetationen, medan lianer klättra uppför
trädstammarna. I de högre delarna af skogen uppträda
särskildt lauraceer och bland palmerna kungspalmen
(Oreodoxa regia), som man finner i tusental på
kullarnas sluttningar och på savannerna. Skogen
ersattes mångenstädes af s. k. trädsavanner, i
synnerhet på den torrare sydsidan, hvars utmärkande
träd äro ceibaträdet (Eriodendron anfractuosum),
Ockroma lagopus, Cedrela odorata, det hartsrika
Bursera gummifera m. fl., medan deras öfriga
vegetation ofta består af tistlar, espartillogräs
och kakteer. Bergskogen från 1,200 till 2,300 m. har
ormbunkar af 18 m. höjd, manaelepalmer, orchideer,
erikaceer samt barrträd (Pinus occidenlalis,
Podocarpus coriaceus, Juniperus virginiana och
Juniperus barbadensis). Ofvan nyssnämnda höjd möta
dvärgbarrträd, viden och en alltmer förhärskande
erikacé-vegetation, blandad med släktena Ranunculus,
Carex, Hieracium, Alchemilla m. fl. nordliga
växtformer. Af inhemska kulturväxter märkes bomull,
som odlades allmänt där liksom på de andra Antillerna
vid spanjorernas ankomst, ehuru nu denna odling
upphört. Vaniljen och jamsroten (Dioscorea) anses
härstamma från C., däremot torde tobaken vara införd
från fastlandet. Arrowroten (Maranta arundinacea),
melonträdet (Carica papaya) och aguacate (Persea
gratissima) ha möjligen sitt hemland på Antillerna,
liksom myrtaceen Eugenia Pimenla, hvars omogna
frukter utgöra kryddpeppar. – Sockerröret infördes
tidigt dit, kaffet 1740; slutligen ha europeiska
växter af alla slag öfverflyttats dit.
Djurvärlden har icke så många egendomliga arter att
uppvisa: några flädermöss, gnagarsläktet Capromys
och insektätarsläktet Solenodon,
hvars närmaste anförvanter lefva på
Madagaskar. Tvättbjörnar och de kubanska aporna
ha försvunnit sedan spanjorernas ankomst, ehuru
nya aparter sedan införts. Af fåglar finnas 68
arter, af hvilka 40 äro inhemska. Reptilfaunan har
många arter gemensamma med de andra Antillernas,
däribland de båda krokodilarter, som där förekomma,
flera iguaner, stora, icke giftiga ormar samt
sköldpaddor. Molluskfaunan räknar 700 arter, af hvilka
blott 53 lära finnas annorstädes.
Befolkningsförhållanden. När Columbus 1492 upptäckte
ön, var den bebodd af omkr. en half million indianer
(uppskattningarna variera mellan 200,000 och 1 mill. –
den senare siffran enligt biskop Las Casas), hvilka
skildras som milda och fridsamma, i fysiskt hänseende
spensliga, med behagliga drag. De lefde hufvudsakligen
af fisk, majs och frukt, odlade bomull, majs, batater,
tobak, ananas och maniok, tillverkade grofva lerkärl
och vapen af sten, men hade inga husdjur utom
hunden. De voro ej kannibaler såsom befolkningen
på några andra västindiska öar. Denna ursprungliga
befolkning dukade tämligen snart (före 1560) under
för de spanske eröfrarnas råa behandling. Redan några
år efter spanjorernas ankomst började negerslafvar
införas (1517), enär indianerna ej stodo ut med det
hårda arbete, som pålades dem. För tiden 1521-1853
beräknas införseln af negerslafvar till 644,000,
däraf omkr. 1/3 kvinnor, hvartill komma under
tiden 1853-80 öfver 200,000 insmugglade. Sedan
1872 alla af slafvinnor födda barn förklarats fria,
upphäfdes slafveriet 1880, men utan ersättning åt
slafegarna; dock skulle de forne slafvarna i 8 år
vara aflönade tjänare åt sina förre herrar. Detta
subordinationsförhållande upphäfdes 1886. På
1840-talet började kinesiska kulier införas, men denna
införsel upphörde 1873, emedan kineserna i alltför
stor mängd dukade under för resans besvärligheter och
klimatet samt såsom arbetare voro vida underlägsna
negrerna; 1877 var kinesernas antal 43,811, men 1899
endast 14,863. Den första folkräkningen företogs
1775 och gaf till resultat 171,620 pers. 1887 hade
folkmängden vuxit till 1,631,687 pers., men utgjorde
1899 endast 1,572,797 (13 på 1 kvkm.), utvisande
en minskning sedan 1887 af 3,6 proc. Af dessa voro
51,8 proc. mankön. Om man tager i betraktande att ön
nästan saknar industri (utom den som grundar sig på
jordbruket), är stadsbefolkningen ovanligt stor: 47,1
proc., om alla städer ned till 1,000 inv. medtagas,
eller 32,3 proc., om endast städer med öfver 8,000
inv. räknas. De största städerna voro: Habana (235,918
inv.), Santiago (43,090 inv.), Matanzas (36.374),
Cienfuegos (30,038), Puerto Principe (25,102)
och Cardenas (21,940 inv.). De hvite utgjorde 67,9
proc. och de färgade, till hvilka, räknas ej blott
negrer, mulatter och andra halfblod, utan äfven
kineser, 32,1 proc. De färgades antal har minskats
såväl absolut som relativt sedan 1841, då de utgjorde
58,5 proc. Nära 26 proc. af dessa voro fria. 1899
voro 89 proc. födda på ön, 8 proc. i Spanien och 3
proc. i andra länder (mest Kina och Afrika). Liksom i
andra länder är den främmande befolkningen talrikast
i städerna (nära 1/3 af densamma fanns i Habana). I
fråga om civilstånd är befolkningen märklig,
i det 1899 endast 15,7 proc. voro lagligt gifta
(20,4 proc. af den hvita, 6,1 proc. af den färgade
befolkningen),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
