Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cronquist - Cuba
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den spanska hären på C., frivilliga irreguljära
trupper inräknade, till 100,000 man, medan
insurgentskarorna torde ha uppgått till 10.000 man,
hvilka emellertid endast ofullständigt voro försedda
med skjutvapen och ammunition. Insurgenterna hade
i sept. lyckats organisera en provisorisk regering
med 8 ministrar och den gamle Cisneros Betancourt,
markis af Santa Lucia, som president. I början
af 1896 framträngde deras gerillaskaror till de
rika provinserna i väster, öfverallt uppbrännande
sockerplantagen för att genom dessa skatteobjekts
förstörande hindra spanska regeringen att underhålla
ockupationshären på C. I Spanien framkallade dessa
insurgenternas framgångar våldsam upphetsning, man
klandrade Martinez Campos’ försonliga uppträdande
och humana krigföring, marskalken återkallades
och ersattes af den för skoningslös hårdhet från
1870-talets strider tillräckligt kände general
Weyler. Denne anlände med betydliga förstärkningar i
febr. 1896, ockupationshären bragtes upp till öfver
200,000 man, och den nye befälhafvaren beredde
sig att företaga ett formligt utrotningskrig mot
insurgenterna. En stark militärkordong ("trocha")
anordnades tvärs öfver ön, landet uppdelades i
smärre distrikt, inom hvilka blockhus uppfördes för
soldaterna, och meningen var att utrota insurgenterna
i distrikt efter distrikt, medan den fredliga
befolkningen hölls sammanpackad under militärbevakning
i koncentrationsläger. I dessa läger härjade snart
sjukdomar och hungersnöd på det våldsammaste,
enär man ej träffat tillräckliga anstalter för de
internerades underhåll och hälsovård. Den grymhet,
hvarmed i synnerhet Weylers irreguljära hjälptrupper
foro fram mot befolkningen, retade insurgenterna
till repressalier, så att krigföringen på ömse håll
kom att kännetecknas af omänsklig hårdhet. Maceo
stupade (7 dec. 1896), men i Calixto Garcia, en annan
veteran från tioårskriget, hade insurgenterna fått
en ny, särdeles skicklig militär ledare. Weylers
krigföring medförde oerhörda förluster i människolif
och förödelse af egendom, utan att kunna leda till
någon varaktig framgång. Förenta staternas regering
började allt skarpare göra framställningar rörande
öfvergrepp mot de månge amerikanske medborgarna på ön,
och då liberalerna under Sagasta (4 okt. 1897) kommo
till makten i Spanien, blef närmaste resultatet däraf
Weylers omedelbara återkallande och utsändandet af
marskalk Ramón Blanco som generalkapten med uppdrag
att genomföra en mycket vidsträckt själfstyrelse
efter mönstret af Canadas förhållande till England.
Den nya författningen proklamerades 1 jan. 1898,
och en ministär af "autonomister" (anhängare af C:s
själfstyrelse som spansk koloni) bildades, hvarjämte
de upproriske genom löften om amnesti frestades
att uppge striden. I de flesta fall motstodo de
emellertid lockelserna, och äfven Blancos militära
operationer blefvo tämligen fruktlösa. Ett upplopp i
Habana hade föranledt Förenta staternas regering att
till amerikanska medborgares skydd i hamnen förlägga
örlogsfartyget "Maine". Detta förstördes 15 febr. 1898
genom en till sina orsaker ännu outredd explosion,
hvilken man på amerikanskt håll tillskref ett genom
flytminor företaget spanskt attentat. En våldsam
pressagitation och oerhörd folkupphetsning i hela
Förenta staterna förmådde
nu Unionens regering att afgörande ingripa i
den kubanska frågan. Kongressens båda hus antogo
(18 apr.) en resolution, hvilken förklarade "att
ön C:s folk är och rätteligen bör vara fritt
och oberoende" samt i Förenta staternas namn
fordrade, "att Spaniens regering genast upphör
med all regeringsmyndighet på ön C. samt drager
tillbaka sina land- och sjöstridskrafter från C. och
kubanska farvatten". Presidenten bemyndigades att
med Unionens stridsmakt sätta dessa resolutioner i
verket, och Förenta staterna frånsade sig på förhand
alla afsikter att efter C:s "pacifikation" öfver ön
utöfva suveränitet, jurisdiktion eller kontroll. Dessa
resolutioner undertecknades 20 apr. af Mac Kinley,
hvilken följande dag förklarade kubanska kusten
i blockad. På dessa åtgärder svarade naturligtvis
Spanien med formlig krigsförklaring. När under kriget
(se härom vidare Spansk-amerikanska kriget) en spansk
eskader under Cervera blifvit instängd i Santiagos
hamn, af den amerikanska flottan under Sampson
och Schley, öfverfördes i juni s. å. en amerikansk
invasionshär under Shafter till grannskapet af denna
stad, och efter hårda strider tvangs Santiago att
kapitulera (17 juli), sedan Cerveras fartyg (3 juli)
blifvit förstörda vid ett misslyckadt försök att
bryta sig ut. Med Santiagos intagande var kriget
på C. afgjordt, fredspreliminärer undertecknades i
Washington 12 aug., och den slutliga freden slöts
i Paris 10 dec. 1898. Spanien uppgaf därigenom
alla sina rättigheter på C., som från l jan. 1899
temporärt styrdes af en amerikansk militärguvernör. De
kubanske insurgenterna intogo till en början en
misstroget afvaktande hållning, men afsände sedan till
Washington en kommission under ledning af general
Garcia för att träffa aftal om insurgentarméns
upplösning.
De amerikanske militärguvernörerna
(general Brooke 1900, general Wood 1901-02)
koncentrerade sina ansträngningar på det utarmade
landets ekonomiska upphjälpande, hälsovårdens och
undervisningsväsendets främjande samt rättskipningens
och kommunalförvaltningens nyordnande. Genom offentlig
och enskild välgörenhet stillades den värsta nöden
efter kriget, hälsovården omorganiserades grundligt
i de kubanska hamnstäderna, särskildt Habana, där
kraftiga och framgångsrika åtgärder vidtogos för
gula feberns bekämpande, öns utrymmande af spanska
trupper öfvervakades, och insurgenternas friskaror
(till ett antal af 54,000 man) afväpnades och
hemförlofvades, hvarvid till dem för deras omedelbara
behof utbetalades 3 mill. dollars. Som en förberedelse
för själfstyrelsens genomförande företogs 1899 en
noggrann census öfver C., den första sedan 1878. Med
ledning däraf föranstaltade militärguvernören hösten
1900 allmänna val till en konstituerande församling,
hvilken sammanträdde 5 nov. s. å. och i febr. 1901
hade sitt författningsutkast färdigt. General Wood
hade såsom en af församlingens uppgifter angifvit
uppgörande af förslag till C:s framtida förhållande
till Förenta staterna. Då församlingen emellertid
ej gjorde min af att hörsamma denna anmaning, tog
Unionens kongress saken i egen hand och formulerade
sina villkor i ett amendemang till armébudgeten
(efter sin upphofsman, senator Platt, kalladt "The
Platt amendment", 2 mars 1901). Enligt detta förbjöds
C. att med främmande makt ingå fördrag, som syftade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
