Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 953-954 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cronquist - Cumberland, nordvästligaste grefskapet i England - Cumberland, Richard, engelsk moralfilosof - Cumberland, engelsk hertigtitel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Landet är rikt på mineral: järn, bly, koppar,
zink, stenkol och grafit, som, särskildt den
från Borrowdale, lämnar fabrikerna i Keswick
och London material till de utmärkta engelska
blyertspennorna. Bergsbruk, boskapsskötsel,
i synnerhet fårafvel, samt åkerbruk äro
hufvudnäringar. Från britternas tid kvarstå några
stensättningar, och den af romarna uppförda
"piktiska muren" kan ännu spåras. Hufvudstad
är Carlisle. Jfr Cumbriska bergen. - 2. Flod i
nordamerikanska staten Kentucky, 900 km. lång, rinner
upp på Cumberlandbergen och faller ut i Ohio. Segelbar
för stora fartyg till Nashville (308 km.). - 3. Stad
i nordamerikanska staten Maryland, på vänstra
stranden af Potomac och vid västra ändpunkten af
Chesapeake-Ohio-kanalen. 17,128 inv. (1900). Stenkols-
och järngrufvor; järn- och stålverk, glashyttor
och stor kolhandel. - 4. Stad i nordamerikanska
staten Rhode Island. 8,925 inv. (1900). Industri. -
5. Grefskap vid östra kusten af australiska staten
Nya Syd-Wales. 3,744 kvkm. Hufvudstad är Sydney. -
6. Halfö på östra kusten af Baffins land, mellan
Davis’ sund och Cumberlandviken.

Cumberland [ka^mbabnd], Richard, engelsk moralfilosof,
f. 1632 i London, studerade i Cambridge samt blef
1658 rektor i Brampton i Northamptonshire och 1691
biskop i Peterborough. Död 1718. C:s hufvudarbete,
det digra verket De legibus naturæ disquisitio
philosophica (1672, öfversatt till engelska af
J. Maxwell 1727, till franska af Barbeyrac 1744),
är enligt den fullständiga titeln direkt riktadt
mot Hobbes (se d. o.), hvars på egoismen grundade
moral- och statsteori han söker ersätta med en på de
sympatiska drifterna grundad teori. Såsom moralens
högsta lag uppställer C. allmänt väl ("commune bonum
erit suprema lex") och såsom moralmotiv allmän
välvilja ("benevolentia universalis"). Vi äro
förpliktade att ständigt sträfva för det allmänna
bästa, emedan tingens och särskildt alla förnuftiga
väsendens natur visar oss, att detta är nödvändigt
för vår egen lycka, liksom i en lefvande kropp
lemmarnas hälsa beror på hela organismens. Gud,
som inrättat världsordningen så, har ej kunnat
vilja annat än allas lycka, och detta förblir
det högsta målet; äfven vår egen välförstådda
egennytta drifver de enskilda handlingarna mot detta
mål. C. har sålunda redan uppställt den allmänna
välfärdsprincipen, som spelar så stor roll äfven i
nutidens utilitaristiska etik. Men hans framställning
är oklar, och många af de motsatta åsikter, som
i den följande utvecklingen kämpat mot hvarandra,
ligga i hans arbete såsom frön fredligt tillsammans.
S-e.

Cumberland [Wmbetand], engelsk hertigtitel, som
burits af flera bland det kungliga husets medlemmar
eller anförvanter. Den förlänades 1644 åt Karl I:s
systerson prins Rupert af Pfalz (se Rupert) och
1689 åt prinsessan Anna Stuarts (sedermera drottning
Anna) gemål, prins Georg af Danmark (se Georg, dansk
prins). Sedermera ha flera medlemmar af huset Hannover
burit denna titel.

1. Vilhelm August, hertig af C., tredje son till
engelske konungen Georg II och Karolina af Ansbach,
f. 1721, erhöll 1726 titeln hertig af C., ingick
efter en omsorgsfull uppfostran 1742 i armén, där
han genast blef generalmajor. I slaget vid Dettingen,
27 juni 1743, mellan engelsmän och österrikare å ena
sidan, fransmän å den andra,
anförde han de allierades vänstra flygel,
blef svårt sårad och utnämndes till belöning
för visad tapperhet till generallöjtnant. 1745
blef han generalkapten öfver engelska armén och
befälhafvare öfver den förenade hären i Flandern
med österrikiske fältmarskalken Königsegg som
närmaste man. C. understöddes emellertid illa af
sina österrikiska och holländska allierade samt blef
därför vid försöket att undsätta det af marskalken
af Sachsen belägrade Tournai slagen vid Fontenoy,
9 maj s. å.; sin reträtt utförde han med stor
skicklighet.

Hösten s. å. hemkallades C. för att
kufva pretendenten Karl Edvards uppror i Skottland,
ryckte i fält i nov. och vann 16 apr. 1746 segern
vid Culloden. För de massakrer, som sedan följde,
bar C. en dryg del af ansvaret genom sin (17
apr.) utgifna order om att efterspana rebeller och
"minnas att dessa dagen förut haft befallning att
ej gifva kvarter". Resultatet af denna skoningslösa
hårdhet blef det skotska klanväsendets fullständiga
krossande. C. mottogs vid återkomsten till London
med stora ärebetygelser, fick af parlamentet en
ärftlig pension å 25,000 pd st., tillegnades af
Händel oratoriet "Judas Maccabeus" o. s. v., men
hans grymhet i Skottland förskaffade honom snart
bland folket öknamnet "slaktaren", och hans äldre
broder, prinsen af Wales, underblåste indignationen
mot den bland soldaterna ytterligt populäre fursten,
som misstänktes för äregiriga planer på kronan. Hans
följande krigarbana gaf honom inga lagrar. I 1747 års
flandriska fälttåg hämmades han af brist på förråd
och inbördes strider bland de allierade holländarna
samt blef (2 juli) af marskalken af Sachsen slagen vid
Laffeld, då han sökte undsätta Maastricht. Segraren
fann emellertid sin framgång ej nog afgörande för
att våga fullfölja belägringen. Efter freden i
Aachen 1748 återvände C. till England, egnade sig
åt hästafvel och tog initiativet till de berömda
kapplöpningarna vid Ascot. Hans impopularitet
ökades genom stränga åtgärder för disciplinens
förbättring i armén. I april 1757 utsågs han till
befälhafvare för en af hannoveraner, hessare och
braunschweigare bestående armé, som skulle försvara
Hannover mot fransmännen. Undan deras dubbelt starkare
armé nödgades C. ständigt vika tillbaka, upphanns
slutligen af marskalk d’Estrées och besegrades vid
Hastenbeck (26 juli s. å.). Sedan han genom den
under dansk bemedling 8 sept. afslutade konventionen
i Kloster-Zeven förbundit sig att upplösa sin här
och utrymma Hannover, kastade Georg II allt tadel
för det från början hufvudlöst planerade fälttåget
på sonen och mottog honom vid hemkomsten med högsta
onåd, hvarför denne i förtreten nedlade alla sina
befattningar. Han afled 1765. - C. var personligen
tapper, en passionerad, ofta våldsam krigarnatur,
nöjeslysten och i saknad af klokt omdöme. Hans styrka
låg i förmågan att bland soldaterna trots sträng
disciplin väcka obegränsad tillgifvenhet och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>