Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - D
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Där den fjärde bokstafven i de flesta europeiska
språks alfabet och nästan öfverallt tecken för
tonande dentalt explosivljud. I det fornsemitiska
(moabitiska) alfabetet, där man tidigast påträffar
detta tecken, hade det utseendet ?; hos grekerna
antog det formen ?, med namnet Aéha (delta), och
hos romarna blef det i äldre inskrifter ?, i yngre
skrift D, hvilken typ öfvergick från latinska
alfabetet till de moderna. - När vid början af
den kristna tidräkningen germanerna lånade det
grekisk-latinska alfabetet och ombildade detta
till det äldre samgermanska runalfabetet, fick
bokstafven ? (D) formen Þ (eller þ) och tredje
platsen i runraden samt förändrad betydelse, i det
att Þ fick utmärka samma icke tonande hväsljud, som
i engelskan betecknas med th (t. ex. i thing). För
att utmärka motsvarande tonande ljud .(.eng. th
t. ex. i father) använde man typen ? äfven ?, ?),
sannolikt uppkommen af det grekiska alfabetets ?
(med ljudvärdet th) och intagande den tjugutredje
eller mindre ofta den tjugufjärde (sista) platsen
i runraden. I yngre nordisk runskrift förekommer
ej denna typ, emedan det därmed betecknade ljudet
med tiden öfvergått till d-ljud. Detta betecknades
länge med samma typ som t-ljudet, nämligen med ?,
tills ändtligen de yngsta runinskrifterna fingo ett
särskildt tecken för d, nämligen ?, uppkommet genom
en modifikation af t-runan. Då vid kristendomens
antagande i Norden det nu brukliga latinska alfabetet
infördes, upptogs däri runan þ, som först hade samma
dubbla ljudvärde som th i engelskan, men senare kom
att beteckna endast det icke tonande th-ljudet, enär
man för det tonande ljudet började använda tecknet
?;, ð (s. k. stunget d) - en ny modifikation af D,
hvilken från fornengelska alfabetet inkom i nordisk
skrift i slutet af 1100-talet. Både denna typ och
Þ äro försvunna ur de yngre nordiska alfabeten,
utom det nyisländska. I svensk skrift vann Þ aldrig
stort insteg; det visar sig endast sporadiskt i några
fornsvenska arbeten från 1200-talet och början af
1300-talet. Þ utbyttes omkr. 1375 alltefter sitt
olika uttal mot th och dh. - Under det att d i de
flesta europeiska språk betecknar samma eller
åtminstone i det allra närmaste samma ljud som i svenskan,
är det dock i nygrekiskan öfverallt och i danskan
näst efter vokal tecken för ljud, som väsentligen
öfverensstämmer med det tonande engelska th-ljudet. I
spanskan uttrycker d i slutet af ord (t. ex. Madrid,
salud) det lena s-ljud, som i franskan betecknas med
z. I tyskan har det i slutet af ord samma ljudvärde
som t. - Försedt med diakritiska tecken, förekommer
d i några slaviska språk, t. ex. bömiskan, där d
uttalas ungefär som dj. - Förbindelsen dh användes i
1400-, 1500- och 1600-talens svenska i stället för det
äldre Þ (ð) såsom tecken för tonande th-ljud; men då
med utgången af 1600-talet svenskan förlorade detta
ljud (som öfvergick till d), utbyttes skrifningen
dh mot d, en reform, som genom Jesper Svedbergs
försorg genomfördes redan i Karl XII:s bibel.
Det normala d-ljudet är en tonande oral
explosiva. Explosionen eger i allmänhet rum
dorso-gingivalt (d. v. s. mellan tungspetsens
yta och öfre framtändernas tandkött), men före l
latero-gingivalt (d. v. s. mellan tungans sidokant
och oxeltändernas tandkött), t. ex. odla, och före
n velo-faukalt (d. v. s. mellan gomseglet och bakre
svalgväggen), t. ex. ludna. Före d, t. ex. i udd,
utgöres d-ljudet blott af struphufvudets röstton,
under det att tungan hvilar i vanlig d-ställning,
hvadan dd endast mycket oegentligt kan kallas "långt
d-ljud", eftersom dess båda beståndsdelar äro mycket
olikartade, den förra en resonant, den senare en
explosiva.
Det indoeuropeiska d-ljudet har i de germanska språken
öfvergått till t, t. ex. sanskr. dru-, grek. drus,
got. triu, sv. trä, eng. tree; sanskr. sádos,
grek. hédos, lat. sedes, sv. säte, sitta, eng. sit
(se vidare T). I stället ha dessa språk erhållit
d-ljud i stor utsträckning, dels i ordens början,
dels efter n, af den indoeuropeiska aspiratan dh,
t. ex. sanskr. dháman-, grek. thema (af dhema),
thomos, sv. dom, eng. doom; sanskr. dha-,
grek. the-, sv. dia, dägga- sanskr. bándhus,
släkting, grek. pentherós (af bhendheros),
svärfar, sv. för-bindelse, -bunden, ty. binden,
eng. bind. Efter n uppstod d äfven af indoeurop. t,
ifall näst föregående vokal ej hade stark tonvikt,
t. ex. grek. feront-, lat. ferent-, sv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
