Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 1143-1144 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalarna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

diabasbädden finnes ännu till stor del kvar och har en
längdutsträckning af omkr. 90 km. från Öje kapell
mot n. v., men af den öfre återstå endast isolerade
partier å vissa bergsplatåer, sedan denudationen
bortfört icke allenast de sandstenslager, som
en gång legat därofvanpå, utan äfven delar af
diabasen själf. De fyra på sträckan mellan Öje och
Transtrand belägna platåbergen, Lyberget, Kyrkberget,
Fenningberget och Horrmundsberget, bestå sålunda
öfverst af diabas och likna härutinnan de bekanta
Halle- och Hunneberg, Kinnekulle, Billingen m. fl. i
Västergötland. (Se fig. 2).


Fig. 2. ds dalasandsten; s skiffer; k kvartsit;
D diabas.

N. om Idre skjuter dalasandstenen in under en
något yngre formation, den s. k. Sevegruppen,
hvilken utgöres af gråa, gulgråa, stundom blåaktiga
kvartsiter jämte kalkstenar och gråa skiffrar samt en
fältspatshaltig sandsten (sparagmit). Så t. ex. (se
fig. 3) består fotstycket af Städjan af dalasandsten,
men hela det egentliga fjället utgöres af en grof
kvartsit (Vemdalskvartsit) med ett par lager grof,
mörkgrå skiffer. Sevegruppens bergarter uppbygga för
öfrigt de flesta fjällen inom Idre socken. Undantag
bilda de n. v. om Idre belägna Frönbergen;
dessa utgöras af en grof, starkt pressad och
därigenom gnejsliknande porfyrgranit, "ögongnejs",
som hvilar på den s. och ö. därom synliga
kvartsiten och
senare än denna tillkommit genom "öfverskjutning"
västerifrån, i samband med den stora veckningsprocess,
som gaf upphof till den skandinaviska
fjällsträckningen långt efter Sevegruppens tid.


Fig. 3. Profil öfver dalasandstenens västra gräns.
p porfyr, s sandsten, f–f förkastning.

Dalasandstenen och Sevegruppens berglager, som äro
algonkiska (prekambriska), sakna helt och hållet
lämningar efter organismer. Sådana träffas däremot
hos silurtidens härvarande aflagringar, hvilka
utgöra berggrunden inom den kretsformiga dal,
som omsluter granitmassivet n. om Siljan, och i
hvilken Siljan, Orsasjön, Skattungen och Oresjön
äro belägna. Dessa silurlager utgöra blott rester
af ursprungligen vidt utbredda bildningar samt anses
hafva bevarats från förstöring därigenom, att det
område de nu intaga blifvit sänkt i förhållande till
angränsande berggrund, så att de på så sätt erhållit
ett jämförelsevis skyddadt läge. Såsom en följd
af sänkningen förlorade lagren sitt ursprungliga
horisontella läge och blefvo sönderbrutna och
uppresta. – Det äldsta här förekommande silurskiktet
är en omedelbart på graniten hvilande, grå, några
m. mäktig kalksten (oboluskalk), som underst
är konglomeratartad och fosforithaltig. Härpå
följa mäktiga lager af ortocerkalk, chasmopskalk,
trinucleusskiffer
och leptænakalk, hvilken senare uppträder blott
fläckvis och torde böra uppfattas såsom korallref. –
På dessa undersiluriska kalkstenar följer den till
öfversilur hörande öfre graptolitskiffern, hvilken
dock endast sällan är synlig.

Inom norra och östra delarna af
silurområdet utgöres berggrunden af en
finkornig, oftast rödaktig sandsten, som är
känd under namn af Orsasandsten l. slipsandsten,
emedan den inom Orsa socken brutits för
tillverkning af slipstenar. I senare tider har
den i ganska stor utsträckning kommit till
användning som byggnadsmaterial. Ehuru inga
fossil hittills i densamma påträffats, anses
det numera afgjordt, att den är yngre än
samtliga de försteningsförande silurlagren och således
af öfversilurisk eller möjligen devonisk ålder.

Berggrunden är till största delen dold af ofvanpå
densamma under istiden och senare afsatta kvartära
aflagringar, näml. morängrus l. krossgrus,
rullstensgrus, sand och torf. Krossgruset är
det allmännast utbredda jordslaget och bildar
nästan öfverallt den naturliga skogsmarken; endast
inom och s. ö. om silurområdet har det blifvit i
nämnvärd mån uppodladt, emedan det där är mera
lerigt och delvis därjämte kalkhaltigt i följd
af sin härstamning från de siluriska kalkstens-
och skifferlagren och det därför bättre lämpar sig
till åkerjord. Rullstensgruset träffas dels i större
fält, dels i långsträckta åsar, s. k. rullstensåsar,
exempelvis den, som från trakterna n. om Oresjön
framgår åt s. ö. förbi Svärdsjö, Vika, Hedemora och
Krylbo, samt utanför D. kan följas söderut förbi
Västerås öfver Mälaren och Södermanland till trakten
ö. om Nyköping, en sträcka af omkr. 250 km. Sanden
förekommer dels i samband med rullstensåsarna,
dels bildar den älfdalarnas utfyllningar; jordmånen
i dessa utgöres näml. af en fin, skiktad, stundom
lerig eller lerlager innehållande sand, s. k. älfsand,
och denna kan uppnå en mäktighet af ända till 15 à 20
m., bildar flerstädes vidsträckta fält och utgör den
hufvudsakligen odlade jordarten. Torf förekommer såsom
större och mindre mossar och torfmarker, spridda
nästan öfverallt inom skogsmarkerna samt upptagande
sänken och fördjupningar i morängrusets yta. Uti
mossarna hafva på ett stort antal lokaler anträffats
fossila hasselnötter, t. o. m. så nordligt som inom
Älfdalens och Orsa socknar, hvarigenom visas, att
hasseln, som nu växer vild endast på några ställen i
sydligaste D. samt på Sätraberget i Leksand, fordom
haft en mycket större utbredning mot n.

Se "Öfre Dalarne förr och nu" (afd. "Geologi",
förf. af A. E. Törnebohm, 1903).

E. E.

Såsom ofvan är nämndt, sammanfaller landskapet D.,
frånräknadt Orsa finnmark, med Kopparbergs län. Dess
ytvidd uppgifves till 29,849 kvkm., hvaraf 28,150,5
land och 1,698,5 vatten. Folkmängden vid 1905 års
slut var 223,893 pers. (111,366 mankön och 112,527
kvinnkön), hvaraf 210,402 å landsbygden och 13,491 i
städerna. Folkmängdstätheten var sålunda 8 pers. på
1 kvkm. I förhållande till rikets folkmängd hade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>