Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 1157-1158 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalasandsten - Dalasyssla - Dalayrac - Dalberg, förr Dalburg, gammal tysk adelsätt - Dalberg, Nils, läkare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sandstenslagren äro böljslagsmärken ganska
vanliga. Mellersta afdelningen består underst af
rödbrun sandsten, 120 m. mäktig, hvarpå komma ljusa
kvartsitsandstenar med lager af hufvudsakligen röda
skiffrar, tillsammans 120 m. Den öfversta, ungefär
230 m. mäktiga afdelningen består af rödlett sandsten
med lager af röd skiffer. Dalasandstenen anses vara
af algonkisk (prekambrisk) ålder. Inga försteningar
hafva i densamma påträffats. Se vidare Dalarna.
E. E.

Dalasysla [-sisla], domsaga vid det inre af
Breiðifjorden på västra Island mellan Gljúfurá
på Snsefellsnes och Gilsfjörður. Södra delen
af D. upptages för det mesta af ett antal
dalgångar (däraf sysslans namn), med god
gräsväxt, åtskilda af låga fjäll och kullar. 914
inv. (1890). I forntiden var D. en af Islands
mest frejdade bygder (i sagorna vanligen kallad
Breiðifjarðardalir, "Bredfjordsdalarna") och
bl. a. hemort för Sturlungaätten. Märkligare orter
äro de historiskt ryktbara gårdarna Staðarhóll,
Sauðafell, Snóksdalur, Skarð, Hvammur (Snorre
Sturlasons födelseort) och Hjarðarholt samt den
lilla handelsplatsen Skarðsstöð och framför allt
Ólafsdalur, Islands största landtbruksskola.
R. N -s-

Dalayrac [dalära’kk], Nicolas, fransk tonsättare. Se
d’Alayrac.

Dalberg, förr Dalburg, gammal tysk adelssläkt,
som 1654 upphöjdes i riksfriherrligt stånd.

1. Johann von D., tysk humanist, f. 1445, d. 1503,
blef 1482 under namn af Johann III vald till biskop
af Worms och befrämjade i hög grad vetenskapernas
uppblomstring i Tyskland, särskildt vid universitetet
i Heidelberg. D. var ordförande i det af Celtes (se
d. o.) stiftade sällskapet "Societas literaria Rhenana
seu sodalitas Celtica" och stod i vänskapsförbindelse
med flera af sin tids främste humanister, bl. a.
Trithemius och Reuchlin.


2. Karl Theodor Anton Maria von D., "camerarius
af Worms", tysk furste, f. 1744, d. 1817, blef 1772
ståthållare i Erfurt, där han utmärkte sig för en
human och frisinnad förvaltning
och samlade omkring sig lärde och konstnärer. Han
blef 1787 koadjutor i Mainz samt 1802 dess
kurfurste och Tyska rikets ärkekansler, men
förlorade genom freden i Lunéville (1803) den
del af sitt stift, som låg v. om Rhen, medan den
återstående delen sekulariserades. D. fortfor dock
att vara metropolit för Tyska riket med undantag af
Preussen och Österrike samt hölls skadeslös för sina
förluster genom Regensburg, Aschaffenburg, Wetzlar
n. fl. områden. Bländad af Napoleons snille, blef
D. snart en af hans ifrigaste beundrare och trognaste
anhängare, bidrog till Rhenförbundets bildande (1806)
och blef dess suveräne furst-primas samt ordförande
i förbundsförsamlingen. Napoleon utnämnde honom
1810 till storhertig af Frankfurt, där han ordnade
förvaltningen och rättsskipningen
efter franskt mönster. Kejsarens motgångar tvungo
honom att 1813 afstå från alla sina besittningar,
hvarefter han behöll endast ärkebiskopatet i
Regensburg och f. ö. lefde tillbakadraget under sina
sista år. D., hvars statsmannaverksamhet öfverallt
lämnat välsignelsebringande spår efter sig, var äfven
en mångsidigt lärd man och skref en mängd arbeten,
bland hvilka må nämnas Grundsätze der ästhetik (1791),
Betrachtungen über das universum (1805), Über den
frieden der kirche in den rheinischen bundesstaaten
(1810) samt flera värdefulla uppsatser i "Deutscher
Merkur", "Deutsches museum" m. fl. tidskrifter. Jfr
Beaulieu-Marconnay, "Karl von D. und seine zeit"
(2 bd, 1879).

3. Emmerich Joseph von D., den föregåendes
brorson, hertig af D., fransk statsman, f. 1773,
d. 1833, blef såsom badensiskt sändebud i Paris
Talleyrands gunstling, trädde 1809 i Frankrikes
tjänst och förmedlade Napoleons förmälning med
Marie-Louise. Utnämnd till hertig och medlem af
Conseil d’état och försedd med en stor dotation,
drog han sig från statens tjänst, när Talleyrand
föll i onåd, men inträdde 1814 i den provisoriska
regeringen och tog verksam del i arbetet på
Bourbonernas restauration. D. var ett af Frankrikes
ombud på Wienkongressen och undertecknade som
sådan aktförklaringen mot Napoleon. Efter andra
restaurationen (1815) blef han statsminister och pär
samt senare minister i Turin. Sina sista år lefde
han i tillbakadragenhet. E. A-t.

Dalberg, Nils, läkare, f. 1 april 1736 i Linköping,
blef student i Uppsala 1752, med. doktor 1763
och lifmedikus hos dåv. kronprinsen (Gustaf III)
1768. Det inflytande han vann hos denne begagnade han
sedermera, enligt eget påstående, till "det nästan
alldeles försummade medicinalverkets upphjelpande". I
anledning af tvister med hofvet och till sist
en personlig brytning med konungen begärde och
erhöll D. 1781 afsked, men förordnades samtidigt
till tjänstgörande bergsråd, med bibehållande af
sin lön som lifmedikus. Efter denna tid kallades
han ej till hofvet, förrän Gustaf III låg på sin
dödsbädd. 1816 erhöll han på begäran afsked från
bergsrådsämbetet. Död i Stockholm 3 jan. 1820. -
D. författade ett par uppsatser i Vet. akad:s
handlingar och skref äfven några minnesteckningar, i
hvilka Gustaf III och hans hof skildras i de mörkaste
färger. Af fruktan för undersökning förstörde han dock
själf största delen af minnesanteckningarna. D. var
en själfkär man, skarp i kritiken af kolleger, och
hänsynslöst blottar han i sina anteckningar några
af sin höge patients perversiteter. Att tillskrifva
hans svartmålningar uteslutande personligt hat torde
vara att gå för långt. Historiker af rang anse honom
värd tilltro, där han talar af egen erfarenhet. Det
fordras god vilja till att af D:s ord draga sådana
slutsatser som att Gustaf III stått i otillbörligt
förhållande till sina gunstlingar eller ej kunnat
vara Gustaf IV Adolfs fader.

Dalbergia L. fil., bot., växtsläkte af
fam. Leguminosæ, afd. Papilionatæ, omfattande
öfver 80 träd eller klättrande buskar med små
blommor, samtliga inhemska i tropikerna. De flesta
ha en ytterst hård och fast ved, som har mångsidig
användning. Särskildt eftersökt är det svarta
botanyträet, blackwood, som erhålles af D. latifolia
(Ostindien) och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>