Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 1169-1170 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalhoff - Dalhousie, sanatorium. Se Chamba - Dalhousie, earl- och markistitel inom skotska ätten Ramsay - Dalias - Dalibor - Dalila - Dalimilskrönikan - Dalin, Olof von, skald

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i dens förste 25 aar) och för andra sidor af den
kristna församlingens räddningsarbete.
E. Ebg.

Dalhousie [däl-hö’si], sanatorium. Se Chamba.

Dalhousie [däl-hö’åi], earl- och markistitel inom
skotska ätten Ramsay (se d. o.).

Dalias, stad i spanska prov. Almeria (Andalusien),
i en öde trakt vid sydvästra foten af Sierra de Gádor,
12 km. från Medelhafvet. 7,136 inv. (1900). Blyhytta.

Dalibor, en tjechisk rofriddare från Kozojedy,
afrättad 1498 för plundring och uppstudsighet mot
Vladislav II efter att ha hållits fängslad i det efter
honom uppkallade Daliborka ("Hungertornet") på Prags
Hradschin. På grund af tortyrredskapens likhet med
strängmstrument sades det, att "nöden lärde D. spela
fiol", och däraf uppstod sagan, att D. i fångtornet
skulle ha lärt sig spela fiol och därigenom väckt
folkets medlidande. På detta poetiska motiv byggde
Smetana libretton till sin opera "Dalibor", och detta
namn gafs åt tjechernas första tidskrift för musik
(1858). - D. har behandlats af H. Gyllander i en dikt
med detta namn, hvilken 1892 erhöll andra priset i
Sv. akad. A-d J.

Dalila. Se Delila.

Dalimilskrönikan, den första rimkrönikan på tjechiska
språket, af okänd författare. Krönikören Hájek
(d. 1553) uppger visserligen bland sina källor
Dalimil Meziricský, domherre i Bunzlau, men detta är
obestyrkt. Af skriften framgår, att förf. varit af
adlig börd och på äldre dagar bosatt i Prag, måhända
såsom johanniterriddare i ett kloster. Krönikan,
som skrefs omkr. 1310, vittnar om stor lärdom och
varm fosterlandskärlek (mot tyskarna). Byggd dels
på äldre krönikor, dels på muntliga traditioner,
är rimkrönikan okritisk, men dess senare del
saknar ej en viss betydelse för den bömiska
historieforskningen. Dess dåtida värde intygas däraf,
att den öfversattes på tyska (redan omkr. 1340) och på
latin (i 18:e årh.). Den första tryckta uppl. utkom
i Prag 1620, därpå editioner af Procházka, Hanka och
Jos. Jirecek. En akademisk uppl. efter en i Cambridge
förvarad handskrift utgafs 1892 af V. E. Mourek.
A-d J.


Dalin, Olof von (hette före adlandet först Dahlin,
sedan Dalin), skald, prosaskriftställare och
häfdatecknare, föddes i Vinbergs prästgård i
Halland 29 aug. 1708. Hans fader, som afled året
efter sonens födelse, hade tagit namnet från sin
hemort, Dalstorps församling i Älfsborgs län. I
sin styffader, Severin Bökman, som blef faderns
efterträdare såsom kyrkoherde i Vinberg, erhöll
D. en faderlig ledare. Vid tretton års ålder sändes
D. till Lund, där dels läkaren Kilian Stobæus, dels
filosofen Anders Rydelius visade honom välvilja och
omvårdnad. Efter att först hafva sysselsatt sig med
medicinen, öfvergaf D. detta studium och egnade sig
åt de humanistiska studierna, i hvilka Rydelius blef
honom en förträfflig handledare,
liksom han utöfvade ett bestämmande inflytande på
D:s andliga läggning. Rydelius var en af de förste,
som i vetenskapliga ämnen begagnade modersmålet,
och betecknande är, att det var ur hans skola som
grundläggaren af den nysvenska prosan utgick. År 1727
kom D. - nitton år gammal - till Stockholm, där han
på Rydelius’ förord erhållit en lärarbefattning hos
dåv. kammarrådet Klas Rålamb. Småningom vann han
inträde jämväl i flera andra af Stockholms förnäma
familjer, bl. a. hos presidenten Konrad Ribbing, som
för honom öppnade "ej blott sitt hus, utan ock sitt
hjärta". I dessa kretsar, liksom i det 1732 stiftade
riddarsamfundet "Awazu och Wallasis" (i hvilket
D. var den ende ofrälse ledamoten), lät han emellanåt
sin skaldeådra flöda. 1731 blef han e. o. kanslist
i Riksarkivet, och 1732 fick han i samma egenskap
anställning i Kanslikollegium. En del af sin lediga
tid använde han till historiska forskningar, 1
dec. 1732 utkom anonymt hos boktryckaren B. Schneider
första numret af Then Swänska Argus, D:s märkliga
moralisk-satiriska veckoskrift, som i en lekande stil
gisslade tidens dårskaper. Förebilder till "Argus"
voro Steeles och Addisons engelska tidskrifter,
företrädesvis "The spectator", hvilka också
efterbildats och öfversatts i "Argus’" svenska
föregångare, den af D:s vän C. Carlsson 1730-31
utgifna "Sedelärande Mercurius". "Argus" är med
afseende på både innehåll och inflytande oerhördt
öfverlägsen denna sin föregångare. I likhet med
Addison gaf D. sin tidskrift till en början en
novellistisk anstrykning genom att använda vissa
typiska figurer: herrar Hiertskott, Hiernbrott,
Ehrenmenuet, Gyllenbalance m. fl., och han förlänade
framställningen en lifligare och friskare färg, än
moralsatiren i allmänhet eger. Äfven i enskildheter
efterbildade han stundom sina engelska mönster, likväl
alltid mycket fritt. Hans egendomlighet framträdde i
den yttre form, hvari han klädde sin satir (sagor,
dialoger och t. o. m. små komediartade uppträden),
samt i den lätta ton, hvarmed han behandlade äfven
allvarliga ämnen. "Argus" är en medelvägsman, som med
skärpa gisslar tidens motsatta lyten: å ena sidan
pedanteriet, å andra sidan sprätthöksväsendet och
flärden; den sträfva ortodoxien och förföljelsenitet
ega i honom en motståndare, men han är ingen utpräglad
fritänkare; "förnuftet skall uppodlas och draga
sina slut, ju mer erkänner det Guds uppenbarade
vilja"; i politiska ämnen är han visserligen, af
tvång, rätt reserverad - endast i den ekonomiska
politiken framträder han som fullblodsmerkantilist
och fabriksskyddare -, men hans sympatier luta
tydligen åt den "unga adeln", och han stod en del
af de "missnöjde", det gryende hattpartiet, nära. I
mars 1733 blef tidningen trots sin försiktighet
af Kanslikollegium förbjuden med anledning af
vissa angrepp mot religion, stat och bonos mores,
särskildt talet om gamla och nya adeln, men förbudet
upphäfdes fyra dagar senare af kanslipresidenten Horn,
möjligen efter påverkan från hofvet (Ulrika Eleonora,
som var "Argus" bevågen). Af största betydelse är
"Argus" med hänsyn till framställningssättet; för
första gången finner den svenska prosan här en fullt
populär och på samma gång konstnärlig behandling;
stilen flödar lätt och jämnt. Tidningen väckte i
Sverige ett uppseende, fullt motsvarande det intryck,
som de första engelska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>