Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalou - Dalregementet - Dalripan - Dalriporren - Dalrymple
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gambetta i Bordeaux (fullbordades efter D:s död
af Émile Lefèvre och aftäcktes 1905) och Hoche
i Quiberon, det ståtliga figurrika monumentet
Republikens triumf på Place-de-la-Nation (aftäckt
1900; se fig.) m. fl. - D:s större monumentala alster
kunna nog ibland synas öfverdrifna i patos liksom i
sträfvan efter rörlighet - han gick i denna sträfvan
vida längre än Carpeaux. Men hans främsta verk
höra tvifvelsutan till den moderna skulpturens mest
representativa alster. D. var en af ledarna för den
konstnärsschism, som medförde bildandet af "Société
national des beaux-arts" 1890, och var dess president
för skulpturafdelningen. I Lilla konstpalatset
i Paris egnades 1905 en sal åt D:s efterlämnade
arbeten, bland hvilka märkas statyerna Läsande dam i
modern dräkt och Kvinna från Boulogne ger sitt barn
di. Jfr Dreyfous, "D., sa vie et son œuvre" (1902).
G-g N.
Dalregementet, ett infanteriregemente (n:r 13), som
erhåller sitt värnpliktiga manskap från Dalarna. År
1612 åtog sig provinsen Dalarna att, mot befrielse
från utskrifning, årligen hålla 900 man till konungens
tjänst. När konungen på grund af truppens underhaltiga
tillstånd ville göra ny utskrifning i provinsen,
åtogo sig dalkarlarna 1621 att till kronans tjänst
ständigt hålla 1,400 man utom befäl. Detta bekräftades
1635. Sedermera öfverflyttades 200 nummer till
Västmanlands regemente. Före vakanssättningens början,
1902, hade regementet 904 indelta nummer samt 80
besatta med volontärer och spel. Manskapet har aldrig
haft torp, utan endast husrum eller kontant ersättning
för sådant. Regementet, hvars chefsstation är Falun,
skall enligt år 1905 fattadt beslut förläggas dit;
dess öfningsplats är Romme hed, strax vid Stora
Tuna järnvägsstation. Bidrag till D:s historia hafva
lämnats af E. L. Bosæus (1879) och af A. Pihlström
(tiden 1617-82, utg. 1904 af C. Westerlund).
C. O. N.
Dalripan, zool Se Ripsläktet.
Dalriporren, zool. Se Orrsläktet.
Dalrympie [dä^rimpl], skotsk familj, hvaraf flera
medlemmar utmärkt sig i statens och vetenskapens
tjänst; särskildt hafva därifrån utgått några af
Skottlands mest berömda domare. Släkten härstammar
från Ayrshire, den skotska reformationens vagga;
på 1400-talet fingo flera af dess medlemmar utstå
förföljelse såsom lollarder, och på 1600-talet
utmärkte sig släkten för sin orubbliga protestantism.
1. Sir James D., viscount Stair, jurist och statsman,
f. 1619, d. 1695, blef advokat i Edinburgh 1648,
deltog 1649-50 såsom utskickad till Holland i
skottarnas underhandlingar med Karl II om dennes
erkännande som konung och blef 1657 af Cromwell
på Monks förslag utsedd till medlem af Skottlands
högsta domstol, ehuru han 1654 vägrat att aflägga
trohetsed till republiken. Indirekt bidrog D. till
restaurationen genom att vid Monks afresa från
Skottland 1659 tillråda denne att sammankalla ett
fritt parlament. Han blef också nådigt bemött af
Karl II och insattes 1661 af denne i den ombildade
skotska högsta domstolen ("Court of session"),
hvars president han blef 1670. Hans dotter Janets
död 1669, en månad efter hennes bröllop, gaf upphof
till en sägentradition, som återgår i Walter Scotts
"Bruden af Lammermoor". D. var sedan 1672 medlem af
Skottlands parlament och tog där betydande
del i flera viktiga lagstiftningsåtgärder samt måste,
då han inför regenten Jakob Stuart 1679-80 modigt
uttalade sina strängt protestantiska åsikter, 1681
draga sig tillbaka till privatlifvet och 1682 fly
till Holland, där han bosatte sig i Leiden. Han
begagnade sin ledighet till att skrifva det
storartade arbetet Institutions of the law of
Scotland (1681), hvilket utöfvat epokgörande
inflytande på den skotska rättsutvecklingen,
särskildt i riktning åt skotsk rätts befriande från
den svårhandterliga prejudikatbörda, som utmärker
den engelska rätten. Äfvenledes har hans arbete
bidragit att i Skottland förhindra den för engelsk
rätt karakteristiska dualismen mellan "law" och
"equity" (se Common law). 1688 återvände D. med
Vilhelm III, återinsattes som president i "Court of
session" och upphöjdes 1690 till viscount Stair. Jfr
Mackay, "Memoir of sir James D., first viscount Stair"
(1873). - En af D:s yngre söner, sir Hew D. (f. 1652,
d. 1737), blef 1698 hans efterträdare som president i
"Court of session".
2. Sir John D., l:e earl af Stair, den
föregåendes son, jurist och politiker, f. 1648,
d. 1707, blef advokat 1672 och utsattes på
1680-talet, liksom fadern, för förföljelser
till följd af sin stränga protestantism.
Af Vilhelm III utnämndes han 1688 till
"lord advocate" och blef 1691 en af dennes
skotske statssekreterare. 1692 var D. en af
anstiftarna till "massakern vid Glencoe"
(se d. o.), i det att han tillrådde Vilhelm
att förfara strängt mot höglandsklanerna och vid
underrättelsen om, att klanen Macdonald ej inom
stadgad tid aflagt trohetsed, af konungen
utverkade ett bref, där befallning gafs att
"utrota detta röfvarband". Ehuru han ej var
ansvarig för det lömska sätt, hvarpå befallningen
utfördes, ådrog han sig 1695 klander i en adress från
skotska parlamentet för sitt åtgörande i saken och
nedlade då sitt ämbete. 1703 upphöjdes D. till earl
af Stair och var under sitt sista lefnadsår, särskildt
genom förtroliga underhandlingar med partiledarna,
en af de verksammaste vid engelsk-skotska unionens
ingående.
3. John D., 2:e earl af Stair, den
föregåendes son, krigare och statsman, f. 1673,
d. 1747 i Edinburgh, studerade i Leiden, där
han vann Vilhelms af Oranien (sedermera Vilhelm
III:s) vänskap och beskydd, åtföljde denne på
1690-talet på hans flandriska fälttåg och deltog
1703-11 under Marlborough med mycken utmärkelse
i spanska arfföljdskriget. 1709 blef han
generalmajor, sändes 1710 i en utomordentlig
beskickning till konung August i Sachsen och
utnämndes 1712 till general. Hemkallad från
hären, blef D. whigpartiets chef i Skottland
och arbetade där ifrigt för den hannoveranska
tronföljden. Georg I sände honom 1715 till Paris
som envoyé, och där lyckades han - från 1719
som ambassadör - förskaffa sig stort inflytande
öfver hertigen-regenten samt genom sina vidsträckta
förbindelser i tid upptäcka och tillintetgöra alla
jakobitiska intriger. Särskildt bekämpade han med
framgång Alberonis ränker. Återkallad 1720,
lefde D. i lugn på sina gods, motarbetade sedermera
Walpole och blef 1742 efter dennes fall utnämnd till
fältmarskalk. Som sådan erhöll han befälet öfver
den s. k. pragmatiska armén i Tyskland och vann
1743 segern vid Dettingen. Om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
