Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danhauser - Danholm - Danhult - Dania, det latinska namnet på Danmark - Dania, dansk tidskrift - Danicic - Danicism - Daniel, en biblisk personlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Danhauser, Joseph, österrikisk genremålare,
f. 1805 i Wien. Mot sin vilja måste han 1829
öfvertaga ledningen af sin aflidne faders möbelaffär.
Under sin verksamhet som möbelhandlare uppfann
han åtskilliga af de omtyckta wienska möbelformerna.
1840 blef han professor vid konstakademien,
men tog afsked redan 1842. Död 1845. Såsom
målare vacklade han i början mellan historie- och
genremåleriet, men egnade sig slutligen företrädesvis
åt det sistnämnda och vann på det området en stor
popularitet, särdeles för sina genreartade framställningar
af bibliska motiv. Bland hans arbeten må
nämnas Hufvudaltartaflan i Erlaus domkyrka,
Hagars bortjagande, Änkans skärf, Komisk scen i en
målares ateljé, Ögonläkaren, Öppnandet af ett
testamente, Klostersoppan (hofmuseet i Wien) samt
teckningar af åtskilliga framstående wienares
porträtt (sedan graverade af Stöber). Jfr Ilg,
"Danhauser und Raimund" (Wien 1880). (G-g N.)
Danholm. Se Dänholm.
Danhult, ångbränneri i Väsby socken, Malmöhus
län. Under tillverkningsåret 1904-05 tillverkades
410,969 l. råbrännvin.
Dania, det latinska namnet på Danmark.
Dania, dansk tidskrift, som 1890-1903 utgafs i 10
bd af Universitetsjubilæets danske samfund under
redaktion af Otto Jespersen, Kristoffer Nyrop
och (från och med 1897) Verner Dahlerup. Den
behandlade ämnen tillhörande dansk språk- och
litteraturforskning samt folkloristik. Genom sin
stora rikedom på betydelsefulla och intressanta
uppsatser i modern dansk filologi har tidskriften
förträffligt fyllt en stor uppgift. Som dess
fortsättning verkar f. n. "Danske studier" (se
d. o.). R-n B.
Danicic [-nitjitj], Gjuro, sydslavisk
språkforskare, hette egentl. Popovic, f. 1825
i Novi Sad (Neusatz) i södra Ungern, d. 1882 i
Agram. Han studerade i Budapest och i Wien, där han
blef bekant med Miklosich och med Vuk Stefanovic
Karadzic, efter hvars aflidna dotter Danica han
antog namnet D. 1852 kallades han till Belgrad
såsom lärare åt furst Mikaels gemål, blef sedan
sekreterare i det serbiska "Lärda sällskapet" och
1859 professor i slavisk språkforskning i Belgrad. På
grund af meningsskiljaktigheter mellan professorerna
och regeringen nedlade han båda värdigheterna, men
utnämndes snart till sekreterare i den nybildade
Sydslaviska akademien i Agram. 1873 kallades han åter
till högskoleprofessor i Belgrad, men tillbragte de
sista åren i Agram, hvarifrån hans lik fördes till
Belgrad. - Såsom sydslavisk filolog intar D. ett
hedersrum. Han begynte sin vetenskapliga verksamhet
1847 med den epokgörande skriften om rättskrifningens
reformerande i Vuks fonetiska riktning, Rat za srpski
jezik i pravopis. Bland hans öfriga filologiska
arbeten, som behandla både formlära och syntax,
märkas: Oblici srpskoga ili hrvatskoga jezika (8:e
uppl. 1892), Srpska sintaksa (1858) och Istorija
oblika srpskoga ili hrvatskoga jezika do svrselka XVII
vijeka (den serbisk-kroatiska formlärans historia
till slutet af 17:e årh., 1874). Dessutom utgaf han
en utmärkt bibelöfversättning, en samling Poslovice
(ordstäf, 1871) och flera handskrifter af historiskt
och religiöst innehåll. Sin största vetenskapliga
betydelse har D. såsom en af grundläggarna och
huvudredaktörerna af Sydslaviska akademiens stora
ordboksarbete i Agram,
Rjeznik hrvatskoga ili srpskoga jezika, hvari han
själf medhann bokstäfverna A-C (1880-82) och
efterträdts af prof. Budmani. Utan att blanda
sig i politiska stridsfrågor var D. en varm
anhängare af den sydslaviska enhetstanken
i kulturellt och litterärt hänseende.
A-d J.
Danicism. Se Danism.
Daniel, en biblisk personlighet. Om en from och
vis man vid namn D. berättar profeten Hesekiel i
kap. 14: 14, 20 och kap. 28: 3. Men då han i kap. 14
sammanställer honom med Noak och Job och i kap. 28
hänvisar till honom såsom en för sin vishet redan då
allmänt känd personlighet, får läsaren det bestämda
intrycket, att Hesekiel snarare tänkt på en äldre,
från forntiden bekant, vis och from man än på en med
honom själf samtidig siare i Babel, såsom D. enligt
framställningen i den bok, som bär hans namn, skall
vara. Anmärkningsvärdt är ock, att den långt efter
Hesekiel författade Syraks bok, som dock innehåller
en vidlyftig redogörelse för Gamla Testamentets
skrifter och berömda personligheter, icke har ett ord
att säga om D., sådan han framställes i Daniels bok
(jfr Syr. kap. 49). Först i den någon tid före år
100 f. Kr. författade 1 Makk. finna vi (kap. 2: 60)
en notis, som förråder bekantskap med D:s person,
såsom han skildras i den efter honom benämnda
boken. På grund af dessa och andra omständigheter
synes D. visserligen ha varit en sedan gammalt
för sin fromhet och vishet berömd person i Israel,
men den närmare utgestaltningen af hans lefnad och
profetiska förmåga finna vi först i Daniels bok
(se d. o.). Enligt denna skildras D:s lefnadsöden
i korthet sålunda. Sedan den babyloniske konungen
Nebukadnessar intagit Jerusalem i den judiske konungen
Jojakims tredje regeringsår, bortför han en del
förnäma judiska ynglingar, däribland D. och hans tre
vänner, till Babel, för att de där må uppfostras i
kaldeernas språk och vishet (kap. 1). D. vinner snart
en framstående ställning i riket och upphöjes till
öfveruppsyningsman öfver alla Babels vise, sedan han
för Nebukadnessar omtalat och uttydt en betydelsefull
dröm, som konungen haft i sitt andra regeringsår
(kap. 2). På grund af sin vägran att tillbedja ett af
Nebukadnessar upprest beläte kastas han visserligen
tillsammans med sina vänner i en brinnande ugn, men
sedan de fromme ynglingarna på underbart sätt räddats
undan elden, återvinner D. sin förra maktställning och
lyckas tyda ännu en dröm för Nebukadnessar (kap. 3 och
4) samt för dennes son och omedelbare efterträdare,
Belsassar, tolka den af en osynlig hand på väggen
af hans palats skrifna, hemlighetsfulla inskriften:
mené, mené tekél ufarsin (kap. 5). Sedan makten öfver
Babel öfvergått från Belsassar till Darius af Medien,
upphöjes D. af denne till en af de tre öfverstar,
som skola hafva uppsikt öfver de 120 satraper, under
hvilka riket enligt denne härskares organisation
ställts. Af sina afundsmän anklagad inför konungen på
grund af sin trohet i dyrkan af Israels Gud, kastas
han i en lejongrop, men befrias på lika underbart
sätt från lejonens mun som från lågan i den brinnande
ugnen och bibehåller sedan sin ställning som en ansedd
och mäktig siare, ända tills Cyrus intager det stora
världsrikets hufvudstad (kap. 6). - Att denna bild
af D. icke är bara dikt, synes framgå af åtskilliga
drag i sammanhang med hans lefnadsöden, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
