Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danmark, är det sydligaste af de tre skandinaviska rikena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1416 fått staden indragen till kronan. Ku kom det
oldenburgska huset på tronen med Kristian I (1448-81),
som förgäfves sökte hålla sig kvar i besittningen
af Sverige, där han 1457 valts till konung. Däremot
ingicks 1450 i Bergen en förening mellan D. och Norge,
hvilken erhöll ett varaktigare bestånd, nämligen ända
till 1814. I stället för att efter sin morbroder Adolf
VIII:s död, 1459, försöka indraga Sönderjylland under
D. såsom ett till kronan hemfallet län, lät Kristian
af ridderskapet välja sig till hertig, för att sålunda
äfven vinna Holstein. Åt de båda länderna förlänade
han privilegier, hvilka sedermera blefvo grundvalen
för de slesvig-holsteinska åsikterna om hertigdömenas
förhållande till det danska riket. Dåtiden ansåg
likväl Holsteins förbindelse med D. som en betydande
förstärkning af riket. Under hans tid upprättades
(1479) Köpenhamns universitet. Kristians äldste son,
Hans (1481-1513), delade 1490 Slesvig och Holstein
med sin broder Fredrik (sedermera Fredrik I) och
vann, efter långa underhandlingar, Sverige 1497,
men förlorade detta åter 1501, året efter det
olyckliga fälttåget mot ditmarskerna. Han stred
med framgång mot hansestäderna och skapade ånyo
en dansk flotta. Kristian II (1513-23) sökte lyfta
borgar- och bondestånden samt bryta biskoparnas och
adelns makt. Han ville äfven bryta hansestädernas
handelsöfvervälde och med våld tvinga Sverige
att underkasta sig hans makt; men den trolöshet
och grymhet han utvecklade i Sverige, särskildt
genom Stockholms blodbad (1520), vållade unionens
upplösning (1523). Till följd af den jylländska
adelns uppsägelsebref måste han kort därefter
lämna Danmark. Under hans farbroder, Fredrik I
(1523-33), började den lutherska läran, främjad
af den fördragsamhet, som denne konung infört,
vinna insteg i landet. Efter Fredriks död utbröt
ett blodigt krig, "grefvefejden" (1534-36),
under hvilket dels den nya läran kämpade med
den gamla, dels borgar- och bondestånden reste
sig mot adeln, under det lybeckarna samtidigt
sökte genom förbund med de ofrälse stånden,
under förevändning att främja Kristian II:s sak,
återupprätta sitt välde i Norden. Sedan Kristian
III (1534-59) 1536 hade tryggat sin makt, infördes
reformationen och afskaffades biskopsvärdigheterna,
till följd hvaraf adeln blef det enda härskande
ståndet i D. ända till 1660. Konungens myndighet
hade likväl betydligt stärkts genom Kristians seger,
och han blef i stånd att ombilda länsväsendet och
förbättra förvaltningen. Norge upphörde att vara
ett själfständigt rike, så till vida att det icke
var representeradt i riksrådet; det bibehöll dock
namn och karaktär af konungarike. Kristian III
delade 1544 ånyo hertigdömena med sina bröder. En
af dessa vardt stamfader för det gottorpska huset,
hvilket blef lika fientligt mot D., som förut Abels
ätt hade varit. Kristians son, Fredrik II (1559-88),
deltog 1559 i ditmarskernas underkufvande och förde
1563-70 det nordiska sjuårskriget med Sverige,
hvilket krig, trots enstaka segrar, ej beredde
D. några fördelar. Under Fredriks tid stärktes D:s
ställning som sjömakt, hvarför hansestäderna upphörde
att spela en roll i Norden. Adelns makt växte,
och efter 1570 inkallades bönderna ej längre till
riksdagarna. Vetenskapernas idkare understöddes och
uppmuntrades af konungen och adeln. Fredrik II:s son
Kristian IV (1588-1648) arbetade oförtrutet på
att tillgodose rikets inre behof och vinnlade sig
särskildt om städernas utveckling. Han ämnade äfven
införa reformer i förhållandet mellan bönderna och
deras herrar, men stötte i detta hänseende på ett
oöfvervinneligt motstånd hos adeln. Med undantag
af Kalmarkriget (1611-13) var hans yttre politik
mycket olycklig. Hans deltagande i trettioåriga kriget
(1625-29) hade till följd, att de kejserliga trupperna
härjade Jylland. Hans afundsjuka öfver svenskarnas
segrar i Tyskland föranledde Torstensons oväntade
infall i D. (1643) och hade slutligen till följd,
att konungen måste (genom freden vid Brömsebro
1645) till Sverige afstå Halland (för viss tid och
sedan mot vederlag) samt Gottland, Jämtland och
Härjedalen. Fredrik III (1648-70) måste köpa faderns
tron med en mycket hård handfästning, som gjorde hans
makt mindre än någon föregående konungs. När han 1657,
på adelns råd, sökte upprättelse för D:s förluster
1645, öfversvämmades landet hastigt af Karl X:s
segervana trupper, hvarför fred måste köpas med att
Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm samt Trondhjems
och Bohus län afträddes till Sverige. Detta skedde
genom freden i Roskilde (1658). När Karl X efter
några månader åter började krig med D., bragtes
landet hart nära undergången och räddades endast
genom hufvudstadens tappra försvar samt genom
Hollands och Brandenburgs hjälp. Genom freden i
Köpenhamn (1660) vunnos visserligen Trondhjems län
och Bornholm tillbaka, men riket var utarmadt och
ödelagdt, liksom i Kristofer II:s dagar. När adeln
på riksdagen i Köpenhamn 1660 öfvermodigt vägrade
att gifva bidrag till statskassan, vållade detta
hos borgarståndet och prästerskapet en stark ovilja,
som hade till följd, att konungen kunde göra slut på
adelns makt och väsentligen utvidga sin egen icke
allenast på det sättet, att D:s krona förklarades
ärftlig inom hans släkt (D. hade förut varit valrike),
utan äfven därigenom, att handfästningen upphäfdes,
mot förbindelse å konungens sida att gifva riket en
ny författning. Ständernas förtroende i sistnämnda
hänseende gäckades dock därigenom, att Fredrik till
vallade sig envåldsmakt, hvilken lagfästes genom den
under honom utarbetade "Kongeloven" (1665), hvaremot
de reformer, genom hvilka böndernas ställning skulle
förbättras, helt och hållet försummades. Fredriks son
Kristian V (1670-99), under hvilken en allmän
landslag, "Danske lov", infördes (1683), utvecklade
än mer konungamakten genom att inrätta en betitlad
länsadel (grefvar och friherrar) äfvensom riddarordnar
och rangväsende. Däremot lyckades han icke i sina
försök att återvinna Skåne, Halland och Blekinge
eller att beröfva hertigen af Holstein-Gottorp
den suveränitet, denne (1658) med svensk hjälp
fått sig tillerkänd i Slesvig. Detta sistnämnda
lyckades däremot 1713 för Kristians son Fredrik IV
(1699-1730), hvaremot dennes långvariga krig med
Sverige (1709-20), oaktadt några segrar till sjöss,
icke ledde till någon annan påföljd, än att D. började
komma i beroende af Ryssland. Sönderjylland blef
visserligen formellt införlifvadt med D., men icke
verkligen förenadt med detsamma, hvarför den efter
reformationen började förtyskningen obehindradt
kunde fortsättas. "Vornedskabet" afskaffades 1702,
men 1733 infördes det mildare "stavnsbaandet"
(hvarigenom bonden väl bands vid torfvan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
