Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska litteraturen och teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skaldebegåfning, ehuru utan karaktär och djup, utan
egentlig botten vare sig i det gamla eller det
nya. Trots sitt utprägladt danska temperament
och sin stora makt öfver språket (reseskildringen
"Labyrinthen", komiska berättelser och rimbref,
lyriska dikter) har han ej efterlämnat något riktigt
fulländadt, men har satt djupa spår i språket och
delvis varit förebild för romantikens män. Slutligen
fanns också ett icke ringa, halft passivt motstånd
mot periodens torra förståndsmässighet. Rousseaus
betoning af natursinnet och af känslans rätt,
Herders af folkpoesien, Klopstocks religiösa
allvar och patriotiska hänförelse, i det hela taget
"sturm-und-drang"-strömningarna i det nya Europa,
väckte också anklang i Danmark, i synnerhet hos
Johannes Ewald (f. 1743, d. 1781), en af
danska litteraturens ursprungligaste och djupaste
skaldenaturer, med hvars verk (sorgespel, sångspel
och lyrik som "Rungsteds lyksaligheder", odet till
själen m. m.) samtiden endast motsträfvigt och utan
egentligt förstående gjorde bekantskap, men som vardt
en direkt förelöpare för Öhlenschläger. - I de olika
vetenskaperna uträttades mycket betydelsefullt. Nämnas
må naturforskare som Fabricius, Fleischer, Oeder
och Wahl samt historieskrifvare som Suhm (en dansk
historia i många band), norrmannen Schiönning och
Ove Malling, som skref en mycket omtyckt historisk
exempelsamling i tidens uppfostrande stil.
C. 1800-talet. 1. Den nordiska renässansens
genombrott. Ur ’’sturm-und-drang"-tidens jäsning
uppstod i Tyskland vid upplysningstidehvarfvets
slut en romantisk diktning med fantasi och känsla i
öfvermått och samtidigt nya världsåskådningar, Fichtes
subjektiva idealism och Schellings naturfilosofi,
strömningar, som snart nådde till Danmark med
H. Steffens som vältalig förkunnare. Strax
efter det ärofulla slaget på Köpenhamns redd, som
efter 80 fredsår mäktigt lyfte den sjunkna danska
folkandan, kom den norskfödde Steffens tillbaka
till Danmark från en studievistelse i Tyskland och
höll i Köpenhamn en serie föredrag, som blefvo af
grundläggande betydelse för de fleste unge män,
som under följande period vunno ett stort namn som
författare eller vetenskapsmän. Starkast påverkade
han Öhlenschläger, om också blott för en kort tid,
och denne skald är äfven i andra afseenden en af
hufvudmännen för renässansen i Danmark och har stor
betydelse äfven för det öfriga Norden.
Adam Öhlenschläger (1779-1850) hade alltsedan
sin tidigaste ungdom känt sig dragen till den
nordiska forntidens ämnen; Ewald var hans beundrade
förebild. Genom Steffens fann han sig själf, fick
tillit till sin förmåga, och med vördnad för den
gudsbenådade skaldens upphöjda kall riktade han nu
först, i "Guldhornene", "S:t Hans aftenspil" och
"Aladdin", skarpa angrepp på rationalismen; i stället
för torr förståndsmässighet prisas barnslig fromhet,
mot förhärligandet af dygd och nytta ställas poesiens
härlighet och makt, i stället för den klassiska
poesiens ideal hänvisas till forntiden med dess
primitiva kraft och medeltiden med dess romantiska
lif och dikt; den franska poesiens regler och band
kastas af, ty poesien skall ej lyda det ordnande
förståndet, utan den skapande fantasien, som bör få
fritt spelrum. Samtidigt visa dessa hans
ungdomsdikter, hur bunden han är vid det inhemska,
hvilket bevarar honom mot romantikens flesta
öfverdrifter och för honom till en mera nordisk,
småningom mera nationell dansk ståndpunkt - medan
den ytterliga romantiken representeras af Schack
Staffeldt, Hauch och en del af
Ingemanns ungdomsdiktning. Under och efter en
lång utrikesresa (hvarvid samlifvet med Goethe
satte djupa spår) började han den långa raden af
tragedier och nordiska hjältedikter ("Hakon Jarl",
"Palnatoke", "Axel och Valborg"; senare "Väringarna",
"Tordenskjold", "Drottning Margareta", "Dina",
"Sokrates" m. fl.; "Nordens gudar" "Rolf Krake",
"Ragnar Lodbrok"), alltjämt fortsättande en rik
lyrisk och romansdiktning. Trots lifliga angrepp
(Baggesensfejden 1813-19, Heibergsfejden 1827-30)
var han vid sin bortgång på alla håll erkänd som den
centrala personligheten i det danska kulturlifvets
renässans. Han har ej direkt bildat skola, men,
som Heiberg uttryckte det, öppnat naturens och
folkets härlighet för sina efterföljare, till
skaldisk fördjupning efter den enskildes egendomliga
förmåga. Han var den förste, som riktigt lyckades
inge respekt för skalden och hans gärning. Med en
språkskapande kraft, som nästan förfärade samtiden,
visade han väg till de inhemska föryngringskällorna,
på samma gång han tog till orda för den nordiska
samkänslan. Om hans enastående historiska betydelse i
Danmarks vitterhet kan intet tvifvel uppstå. Samtidigt
med hans genombrott hade Berthel Thorvaldsen i Rom
fullbordat sin "Jason" och därmed börjat en bana,
som gaf Danmark ett af dess mest lysande namn.
Och redan under 1800-talets första fjärdedel hade
de krafter, som den nya tidsandan uppväckt inom
vetenskaperna, hunnit mogna. Bland språkforskarna
stod främst den snillrike R. K. Rask (1787- 1832),
som är en af den jämförande språkvetenskapens
grundläggare. Fysikern H. Kr. Örsted (1777-1851)
var den förste, som genom naturfilosofiens
studium fick ögonen öppna för krafternas
harmoniska enhet i naturen och 1820 upptäckte
elektromagnetismen. Genom en mängd skarpsinniga
undersökningar började hans broder A. S.
Örsted (1778-1860) grundlägga den nyare danska
rättsvetenskapen. Af historikerna står E. K.
Werlauff (1781-1871) främst i fråga om källstudiernas
omfång och grundlighet. Litteraturhistorien rönte
en dittills okänd omvårdnad genom Nyerup och
K. Molbech. Bland dem, som verkade för studiet af den
nordiska forntiden, voro i främsta rummet islänningen
Finn Magnusen (1781 -1847), som öfversatte Sämunds
Edda, och N. F. S. Grundtvig, som 1808 skref
sin "Nordens mythologi eller udsigt över eddalæren"
och öfversatte den angelsaxiska hjältedikten "Beowulf"
äfvensom Saxos och Snorres krönikor. - Jämväl på det
religiösa området hade en stor omhvälfning förberedts
och till en del fullbordats. Naturfilosofien hade
afslöjat rationalismens prosaiska och för själslifvet
ofruktbara ytlighet. Med sin panteistiska uppfattning
hyllade den kristendomen som en poetisk myt, utan
att förstå tron som en praktiskt verksam kraft hos
människan. Den kallade till lif ett religiöst behof,
men förmådde ej i längden tillfredsställa det. Genom
filosofien fördes män som J. P. Mynster (1775-1854)
och hans frände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
